Marinmuseum i Karlskrona

Stumholmen öster om Karlskronas stadskärna var i 300 år stängd för allmänheten. Nu är den en av Karlskronas pärlor, och här finns en av Blekinges populäraste besöksmål - Marinmuseet.

På Marinmuseet får man ta del av/lära sig mer om svenska marinens historia. I museets utställningar finns det bland annat en modellkammare, där man kan se flera hundra år gamla skeppsmodeller, utsmyckningar och smarta konstruktioner. Utställningen "Herravälde" skildrar de stora sjöslag och krigsplaner som beskrivs i våra historieböcker, men också det dagliga livet ombord på de svenska örlogsfartygen. Här får man testa att skjuta kanon, ro en slup, lära sig sjökrigets kommandon, se hur man tog hand om de skadade och vad besättningen fick till middag.

Här finns sjömilitära samlingar från fyra sekler, bland annat Johan Törnströms berömda galjonsfigurer från slutet av 1700-talet.

I undervattenstunneln kan bland annat se ett skeppsvrak från 1700-talet. En av de senaste utställningarna handlar om värnplikten. Oavsett om du gjort lumpen eller ej, så är detta en intressant utställning. Tyvärr så började jag bli lite trött när vi kom till den här utställningen så jag engagerade mig inte så mycekt åm den.

Höjdpunkten på museet var nog när vi fick kliva ombord på HMS Neptun! Det är inte alla dagar man kliver ombord på en ubåt... HMS Neptun var faktiskt huvudanledningen till hela besöket på Marinmuseum. Syrran nämnde besöket på Marinmuseum. Syrran nämnde att hon gärna ville in i en ubåt, och då kom jag genast på att man på Marinmuseum hade en helt ny utställning, där man kan gå ombord på en ubåt. Detta hade jag koll på, bara för att det kom in en från Marinmuseet ett par dagar innan jag gick på semester.

Är man på Marinmuseum får man ju inte missa museifartygen som ligger utanför museet och marinens mindre båtar i slup-och barkasskjulet.

Här på museet finns hur mycket som helst att ta del av. Och jag som för en gångs skull inte var påläst om platsen vi skulle till, trodde att det även skulle handla om örlogsstaden Karlskrona och dagens Världsarv, men det gjorde det inte... Trots detta så tycker jag det här är ett fantastiskt museum. Jag gillar att man själv får prova på att skjuta kanon och ro slupen...

Hitta hit: Stumholmen, Karlskrona

Kalmar Läns Museum

Inrymt i den gamla ångkvarnen i Kalmar återfinns numer Kalmar Läns Museum. Här kan man bland annat se en fantastisk utställning om regalskeppet Kronan som förliste utanför Hulterstad på sydöstra Öland 1676. Här finns även en permanent utställning om Jenny Nyström, ni vet hon med tomtejulkorten, hon var nämligen från Kalmar. Utöver dessa två fasta utställningarna har man under året flera tillfälliga utställningar.

Den gamla ångkvarnen har blivit museum

När jag och syrran besökte museet sommaren 2014 var där bland annat en utställning om utgrävningarna i Sandby borg på Öland.

Jag gillar verkligen Kronanutställningen så som den är idag med modeller, bildspel, storbildsvideo, rekonstruerade miljöer och mängder av föremål som man hittat under/i samband med de marinarkeologiska undersökningar som gjorts sedan 1980-talet. Man hittar fortfarande fynd vid vrakplatsen.

Högst upp i byggnaden finns ett mysigt café, och i anslutning till receptionen finns en liten, men bra, museibutik.

Jag saknar en utställning om Kalmar stads historia, för här har ju hänt så otroligt mycket spännande, men å andra sidan är det ett länsmuseum och vore det ju kanske fel att ha en utställning om just Kalmar. Men för att vara ett länsmuseum är det väldigt mycket fokus på just regalskeppet Kronan, fast samtidigt kan jag förstå varför!

Även om man kanske inte är intresserad av gamla förlista regalskepp är det väl värt ett besök, det är svårt att inte bli berörd.

Hitta hit: Museet ligger i hamnområdet i Kalmar, och adressen är Skeppsbrokajen 51.

Himmelsberga, Ölands Museum

Öland är de stora radbyarnas klassiska provins, och en av dessa radbyar är Himmelsberga. Många av dessa, säkert även Himmelsberga, låg på sina nuvarande platser redan under förhistorisk tid. Tack vare sitt läge lite vid sidan av allfarvägen har byn fått behålla sin ålderdomliga prägel och är idag Ölands bäst bevarade radby. 1957 köpte Ölands Hembygdsförbund den nordligaste gården, som 1959, efter restaurering öppnades som museum. Idag omfattar museet nästan samtliga gårdar i byn.

Norrgården

Norrgården

Himmelsberga är mer än ett museum. Bara att vandra omkring bland de kringbyggda gårdarna från 1700- och 1800-talen i sällskap med kacklande höns och bökande lantrasgrisar är en upplevelse. Inredning och utrustning som hörde till livet på gårdarna finns kvar i boningshus och ekonomibyggnader, och visar det öländska samhällets utveckling. Här hittar man jordbruks- och hushållsredskap, möbler och andra inventarier. Förutom manbyggnader och ladugårdar finns här brygghus, mjölkkammare, spannmålskvarn, snickarbod, mangelhus, fruktträdgård och mycket annat som påminner om den tid när människan var något av en tusenkonstnär och inte köpte allting färdigt, som man gör idag. Himmelsberga är även ett byggnadsvårdscentrum och längs bygatan kan man se talrika exempel på traditionell öländsk byggnadsteknik, exempelvis vasstak och ladugårdar i skiftesverk av ek.

Inne i ett av husen hittade, som sig bör,
en tavla med kungafamiljen på.

I Karls Olsgården hittar man dessa
fantastiska väggmålningar

Självklart har man sin egna kvarn i byn.

Ladugårdar

Här finns även ett populärt kafé, självklart är allt hembakat, med både inomhus- och utomhusservering, museibutik och konsthall.

Utsikten från kaféet

Himmelsberga har funnits på min "vill-besöka-lista-på-Ölandslista" i flera år, men jag har inte lyckats få med mig någon förrän i somras (2015). Och jag blev inte besviken! Det var precis som jag tänkt och det är hur intressant som helst att gå omkring och se hur livet kan ha betett sig "förr i tiden". Museibutiken älskade jag, och här fanns en hel mängd med böcker jag kunde tänka mig att köpa. Jag nöjde mig med en. Den handlar om medeltida kyrkor och kapell som har funnits och som finns på Öland.

Hitta hit: 20 km no om Färjestaden.

Johannes kyrka och kyrkogård

När jag talade om för vänner, bekanta, familj och arbetskamrater att jag skulle åka till Stockholm en helg, ensam, ja då var det flera som reagerade på detta. Inte att jag skulle till Stockholm, men att jag skulle åka själv. Det var främmande för dem. Men hur skulle jag annars få möjlighet att besöka en hel drös med kyrkogårdar och "tråkiga" museer? När jag förklarade för dessa tveksamma människor att jag trivs mycket väl i mitt egna sällskap och inte har något problem att åka iväg ett par dagar på egen hand, samt talade om att nu behöver jag inte ta hänsyn till någon annan än mig själv, jag kan äta vad jag vill när jag vill, vill jag gå tillbaka till hotellet kl. 17.00 och sova kl. 20.00, ja då gör jag det osv. Ja då förstod de mitt val. Men nu till det som inlägget ska handla om: Johannes kyrka och kyrkogård.

Anledningen till att jag besökte Johannes kyrkogård, kyrkan kom jag inte in i pga begravning, var dels att jag hade läst "Den allvarsamma leken" av Hjalmar Söderberg i en av mina bokcirklar, och Arvid som boken handlar om, hänger en del på Johannes kyrkogård, då hans flamma (ej fru) bor i en liten tvårummare högst upp på Johannesgatan 20. Dels så hade jag i boken "Stockholm gata för gata" läst att det på Johannes kyrkogård fanns en minnessten över den egendomliga sekten Skeviksborna, som nattetid dumpade sina döda över kyrkogårdsmuren... Ja, då måste jag ju till Johannes kyrkogård...

Det är inte alltid jag läst på så mycket om platsen dit jag ska, och av någon anledning hade jag målat upp bilden av en liten kyrkogård halvt igenvuxen på sina ställen med gamla gravstenar som stod lite här och där och kanske till och med var på väg att välta. Varför jag målat upp denna bild har jag absolut ingen aning, så när jag närmar mig kyrkan och ser den stora tegelkyrkan från 1800-talet och den ändå hyfsat stora kyrkogården så blir jag nästan lite förvånad. Att jag med all sannolikhet trots allt sett en bild på Johannes kyrka när jag googlade om Skeviksborna ja det hade jag förträngt... Så kan det vara.

Väl på plats på kyrkogården letade jag upp gravstenen för Friherre Georg Carl von Döbeln och läste liksom Arvid texten: "Friherre Georg Carl von Döbeln, General-Lieutenant, Striderna vid Porosalmi, Sikajoki, Ny Carleby, Lappo och Juutas vittna om hans hjeltemod vid fäderneslandets försvar". I boken "Den allvarsamma leken" kan man läsa följande: "Någon gång kunde det hända att han av något som var starkare än hans vilja drevs till Johannes kyrkogård. Då blev han ofta stående framför Döbelns grav. Han kunde stå och stirra på den, han visste inte själv hur länge. Han läste inskriften på den: 'Friherre Georg Carl von Döbeln, General-Lieutenant, Striderna vid Porosalmi, Sikajoki, Ny Carleby, Lappo och Juutas vittna om hans hjeltemod vid fäderneslandets försvar.' Och ovanför i randen kring det adliga vapnet: 'Ära - Skyldighet - Vilja.' Och åter såg han upp mot Lydias fönster. Där lyste ett svagt ljus." Jag stod som sagt vid gravstenen och lyfte blicken, men inte kunde jag se Lydias fönster. För jag hade ryggen mot Johanneskyrkan och kyrkan var mellan... Men om Arvid gick runt stenen och ställde sig lite vid sidan av den, ja då hade han nog kunnat se upp till Lydias fönster...

Lydia bodde alltså inte i huset man ser bakom stenen...

När jag kommit fram till att jag inte kunde se Lydias fönster om jag stod med texten på gravstenen framför mig så var det dags att hitta minnesstenen över Skeviksborna. Jag tänker inte hålla en lång historielektion om Skeviksborna, utan är du intresserad är det bara att googla! =) Men jag var ju tvungen att läsa lite mer om gruppen, jag ville veta varför de dumpade sina lik på Johannes kyrkogård, och vem var prästen som lyckades deala med gruppen så att svenska kyrkan tog över själva begravningen och jordfästningen istället för att de bara lämnade sina döda i skogen. Det lät dessutom lite för bra för att vara sant. Så jag googlade lite och på en pdf-fil som svenska kyrkan ligger bakom och som handlar om när det spökade på Johannes kyrkogård så kunde jag bland annat läsa att det inte är riktigt klarlagt hur det kom sig att de fick tillstånd att begrava sina döda här på Johannes kyrkogård. Mycket tyder på att det var en omstridd präst vid namn Eric Tolstadius (1693-1759) och som hade uttalade pietistiska sympatier som fick till detta tillstånd. Stenen som uppfördes 1934 står förmodligen inte på sin ursprungliga plats, men det är inte ovanligt att sådana här minnesstenar byter plats emellanåt.

"ÅT MINNET AV SKEVIKSBORNA
1746-1788
Här fingo de hemlösa ro"

Jag läste vidare att det inte var så konstigt att samtiden både förundrades och förfärades när gruppens tysta begravningsföljen kom nattetid i fackelsken för att hastigt begrava de enkla kistorna och sedan försvinna lika stillsamt som de kom. Det var med andra ord som gjort för rykten och spökhistorier redan då. Kistorna lär ha lyfts direkt över kyrkogårdsmuren, om det ens fanns någon sådan på den här tiden. Det hölls inga ceremonier och man vet inte heller om hur många döda det rörde sig om. Visst låter det spännande?

Idag fungerar kyrkogården som park och skolgård åt både Internationella skolan och Franska skolan Detta förvånade mig först, men varför inte? Man vet inte hur länge man har begravt människor här på kyrkogården, men en del källor hävdar att man begravt människor här sedan slutet av 1200-talet!

Del av Johannes kyrkogård

Johannes kyrka invigdes 25 maj 1890 och är uppförd i nygotisk stil, men redan 1651 uppfördes ett begravningskapell på platsen. Johannes kyrka skiljer sig i ett viktigt avseende från andra kyrkor: koret ligger i norr, inte i öster som brukligt är. Detta på grund av kyrkans läge på den långsmala Brunkebergsåsen med nordsydlig längdriktning är detta den naturliga placeringen, även om den är ett brott mot den kristna kyrkans urgamla byggnadstraditioner...

Johannes kyrka

På kyrkogårdens södra del står en röd klockstapel av trä, uppförd 1692 och genomgick en grundlig renovering 1957.

Klockstapeln som jag tyvärr fotade i motljus,
men den är röd även om det inte syns här

Adress: Johannesgatan 21, Stockholm

Sandviks kvarn

På norra Öland hittar man en stor, och för Öland ovanlig, väderkvarn - Sandviks kvarn. Det är en så kallad "holländare", där endast toppen, där vingarna sitter fast, är vridbar. I en så kallad stubbkvarn vrider man hela kvarnen efter vinden. I något papper/någon bok/något häfte har jag läst att Sandviks kvarn ska vara en av Europas största väderkvarnar. Om detta stämmer låter jag vara osagt. Men, den cirka 26 meter höga (sju eller åtta våningar, man räknar lite olika) kvarnen är i alla fall Nordens största! Det är inte bara höjden på kvarnen som imponerar, utan även bredden mellan vingspetsarna imponerar med sina 24 meter.

Sandviks kvarn uppfördes ursprungligen 1856 i utkanten av Vimmerby. Vingarna blåste ner efter några år, och kvarnen användes till annat än att mala säd. 1885 såldes kvarnen, och den nya ägaren lät montera ner hela träkonstruktionen. Delarna märktes och transporterades till Sandvik på Öland, där den återuppfördes på en två våningar hög fot av öländsk kalksten.

1955 såldes kvarnen till hembygdsföreningen och en enklare kaffeservering inrättades. 1964 moderniserades köket och man gjorde om kaffeserveringen till restaurang som finns än idag. Kvarnen är även ett museum, där man kan se den imponerande konstruktionen inifrån!

På Öland finns idag cirka 400 stubbkvarnar och ett 20-tal holländare. Stubbkvarnen användes som regel till husbehov, medan kvarnen i Sandvik (och andra holländare) var en så kallad tullkvarn. Man fick betala för malning, antingen med pengar eller säd.

Jag har varit vid Sandviks kvarn många gånger genom åren, men jag vet inte om jag varit inne i den. Man tycker ju att jag borde veta om jag varit det eller inte. Men, jag vet inte om jag bara sett bilder inifrån kvarnen eller om jag faktiskt varit inne... Bör man bli orolig nu? Jag menar för mitt minne...

Av någon anledning så brukar det bli ett stopp vid Sandvik varje gång jag är på tur uppe på norra Öland. Och ofta så blir det ett litet lunchstopp. Vi (dvs jag och syrran) brukar allt som oftast äta i restaurangen som är intill kvarnen, alltså inte den som är i kvarnen. Där vi brukar äta är det lite "enklare" mat, typ pizza... Även om jag sett kvarnen många gånger så är det en imponerande syn när den tronar upp sig där "mitt ute i ingenstans". Sandvik ligger nämligen närmare vattnet...

Hitta hit: 25 km norr om Borgholm, skyltat Sandvik från väg 136.

Mosaiska begravningsplatsen Aronsberg

Av någon anledningen har jag de senaste åren fått ett intresse att besöka begravningsplatser. Det är stora, som små, men även ödekyrkogårdar som lockar. Varifrån detta intresse kommer, har jag inget svar på, men det är något rofyllt med att gå omkring på en kyrkogård. Jag kikar på stora monument, järnkors, gravplatser som är omgärdade av gjutjärnsstaket, men så är där helt plötsligt ett enkelt litet träkors, där det kanske står "mor" och inget annat. Oftast fastnar jag vid de här små anonyma gravplatserna som ligger inklämd mellan stora gravar.

Inför min Stockholmsresa i december, där huvudmålet faktiskt var Norra begravningsplatsen, så lånade jag en guidebok på bibblan som heter "Stockholm gata för gata". Den här guideboken listar en hel drös med spännande sevärdheter, som var böcker och filmer utspelar sig, vilket hotell Beatles bodde på när de var i Stockholm i början av sin karriär, vart Göring bodde när han bodde i Sverige, och en himla massa annat "kul". Då jag varit i Stockholm rätt så många gånger innan och gått i Gamla stan, promenerat i Mårten Trotzigs gränd, varit på Stockholms slott, i Storkyrkan, Riksdagshuset, Skansen, Kaknästornet, Fjällgatan med mera, så tänkte jag att den här kunde vara kul att utgå från.

I den här boken kunde jag i alla fall läsa att på Kungsholmen, där jag för övrigt bodde, så finns här inte mindre än två judiska begravningsplatser. Ingen av dessa är i bruk idag. Jag var ju naturligtvis "tvungen" att besöka den äldsta av dem.

I slutet av 1700-talet får den tyske gravören och köpmannen Aaron Isaac, som förste jude någonsin, tillåtelse att bosätta sig i Sverige utan att behöva avsvära sig sin tro. Han grundar Sveriges första mosaiska församling, och han bekostar även Stockholms första judiska begravningsplats. Den första begravningen ägde rum 1782, och fram till 1888 begravde man 300 personer här. Alla gravstenar är dock inte bevarade. Idag ligger begravningsplatsen insprängd mellan hyreshus som omger gravplatsen på tre sidor. Grundaren och hans hustru, vilar i en av de gravar som omgärdas av ett staket. 1787 skapas ytterligare en judisk begravningsplats på Kungsholmen, men den hann jag inte med den här gången.

När jag gick Alströmergatan upp och jag närmade mig platsen för begravningsplatsen kunde jag inte ana vart den fanns någonstans. Det var ju bara hus överallt, men så helt plötsligt anar jag ett litet hål mellan husen, och där fanns den helt plötsligt. På tre sidor av kyrkogården är det bostadshus, och utmed Alströmergatan var det ett staket. Ungefär mitt på staketet ser jag en grind, men den ser väldigt låst ut, så jag nöjer mig med att stå utanför och kika in på kyrkogården. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det är att bo alldeles intill kyrkogården. Spökar det? Jag skulle nog inte våga/klara av det i alla fall.

Begravningsplatsen finns på Alströmergatan 47 (Kungsholmen) i Stockholm

Hallsjö gravfält

Som jag bloggat om tidigare, besökte jag Hallsjö gamla kyrka i somras. Vad jag inte visste när jag svängde av E4:an var att jag även skulle "upptäcka" ett gravfält. Men, det gjorde jag. I Hallsjöområdet finns det tre gravfält från järnåldern, som är belägna längs en åssträckning söder om Hallsjö kyrkoruin. Det största gravfältet är beläget ca 150 ssv om Hallsjö kyrkoruin, och det gravfält jag besökte. Detta gravfält utgörs av ca 90 högar, vilka i allmänhet är mellan fem och tio meter i diameter. Gravfälten längs i söder omfattar omkring 15 fornlämningar, varav större delen är resta stenar. Gravfältet strax söder om Södergård utgörs av ett 40-tal högar, men i området finns det även åtta meter lång skeppssättning, och treuddar.

Det ser inte så mycket ut för världen, men här är det
fullt med gravhögar...

Jag missade de andra två gravfälten av den enkla anledningen att jag inte hade en aning om dem. Å andra sidan hade jag inte så mycket tid heller...

Som jag skrivit tidigare, det här de här stoppen som inte är planerade, som nästan är det bästa. Om jag har planerat en utflykt till ett ställe och läst på och haft mig, ja då kan det ibland bli lite av ett antiklimax när jag kommer dit. Det var kanske inte så som jag förväntat mig. Men när man är ute och far och får ett infall att köra av vägen för man ser en "sevärdhetskringla" på vägskylten eller någon annan spännande skylt ja då vet man ju inte vad man hittar. Det blir ju bara en trevlig överraskning.

Här ser man de gamla gravarna lite mer tydligt...

Hitta hit: Det är skyltat kyrkoruin längs E4:an mellan Värnamo och Ljungby. Jag "upptäckte" gravfältet då jag parkerade bilen för att gå till Hallsjö gamla kyrka.