Hällkista, Visingsö

Vid landsvägen i Rökinge på sydvästra Visingsö finns en hällkista. Den anses vara från ca 1600 f.Kr. (yngre stenåldern).

Visingsö var vid den här tiden betydligt större. Landhöjningen av norra Vättern tippar sjön och höjer vattennivån i söder. De stränder som beboddes under stenåldern ligger nu under vatten. När hällkistan byggdes för ca 4 000 år sedan låg Vätterns yta minst 3 meter lägre än idag.

Hällkistan undersöktes redan 1874. Då hittade man en flintdolk och några obrända ben. Hällkistor var kollektivgravar så benen kan ha tillhört flera individer. I en annan hällkista på södra gravfältet, påträffad under en järnåldersgrav, hittades skelett från minst fyra människor.


Senaste besök: 15 september 2018

Hitta hit: Strax söder om Rökinge på Visingsö.

Lustigkulle

Lustigkulle är en av flera stora gravhögar från äldre bronsåldern (1800 f.Kr.-1000 f.Kr.) som funnits runt Jönköping. Tre av dem finns kvar än idag: Lustigkulle i stadsdelen Liljeholmen, Domarkullen på Gräshagen och Dödskallehöjden vid Råslätt. Gravhögarna vittnar om en rik bronsåldersbygd med kopplingar till bl.a. Visingsö.

Gravhögen är idag 30 meter i diameter, ca 4 meter hög och har ett plant krön. Den ligger i ett grönområde vid Liljeholmsparken omgiven av sentida bebyggelse. Topografiskt ligger den på en avsats vid foten av en sluttning ner mot Vättern. På sin tid var detta ett monumentalt läge, eftersom landskapet såg annorlunda ut. Nedanför högen fanns sankmarker som sträckte sig till Rocksjön, vilka också hade förbindelse med Vättern. Högens läge i ett flackt och troligtvis öppet landskap med sjöar runtomkring gjorde den synlig vida omkring.

Algot Friberg, hembygdsvårdare och fornminnesföreningens grundare, undersökte högen delvis år 1892. Av hans anteckningar framgår att högen då var 21 meter i diameter, ca 3 meter hög och uppbyggd av sand. Sanden täckte ett litet kärnröse i högens mitt. Det påträffades inga fynd men i botten låg brända ben och en mörkfärgning "sotad efter eld". Friberg undersökte visserligen inte hela högen, och det är osäkert om han kom till dess botten. Dessa fakta och läget i terrängen gör en datering till bronsåldern mest trolig.

Gravhögen har använts på många olika sätt genom tiderna. På 1600-talet sägs den ha varit avrättningsplats. På 1800-talet planades ytan av och ett lusthus uppfördes. Då fick högen namnet Lusthuskullen, som sedan blev Lustigkulle. Under lusthuset grävdes också en vinkällare! På 1900-talet påfördes ny jord, högen blev större och därmed en perfekt pulkabacke!


Senaste besök: 20 oktober 2018

Hitta hit: Från Östra Storgatan i Jönköping sväng in på Rosenborgsgatan och sedan Starrgatan ca 600 meter. Lustigkulle ligger strax söder om gatan, mitt emot Starrgatan 10.

Mitt-på-öa-stenarna

I gräset, alldeles söder om Wisingsö Hotell & Konferens, och mittemot Kumlaby skola, ligger det en sten med en inskription. Det är "Per Brahe d.y:s "mitt-på-öa-sten". Stenen har inskriptionen "Petrus Brahe, comes, Mitt på landet, 1673".

Lantmäteri var då en tämligen ny vetenskap och det visade sig långt senare att man mätt fel. Ett nytt försök gjordes 1863. På Karl XV:s initiativ restes en ny sten ett par hundra meter längre söderut. Denna sten hittar du i en häck intill ett hus. Den fick inskriptionen "Mitt på ön, CXV, öns hela längd 48.320 fot, 1863.

Men, inte heller den senare stenen står mitt på ön eftersom Visingsös konturer förändrats sedan dess!

Senaste besök: 26 augusti

Hitta hit: Kör norrut mot Kumlaby.

Hospitalsstenen

Hospitalsstenen är en minnessten över Hospitalskyrkan som sägs ha funnits på norra Visingsö. Förutom de kända medeltidskyrkorna Kumlaby och Ströja (nuvarande Brahekyrkan), kan det enligt en tradition ha funnits ytterligare en kyrka på ön. Den kallas Hospitalskyrkan och sägs ha legat på öns norra del, mellan byarna Ed och Erstad.

Traditionen kring Hospitalskyrkan går troligtvis långt tillbaka i tiden. En som tidigt uppmärksammade den var Per Brahe d.y. som år 1680 lät resa denna sten till minne av den gamla kyrkan. Då stod inte stenen på sin nuvarande plats, utan ett par hundra meter längre åt öster. Stenen flyttades hit på 1950-talet.

Det stora granitblocket är idag mycket vittrat och texten är oläslig. Tack vare avskrifter från 1800- & 1900-talen vet vi dock vad som har stått: "Här stod Hospitallskapellet, Per Brahe Greve av Visingsborg år 1680.

Men har kyrkan verkligen funnits? Lokalt finns det en sägen som säger att Per Brahe d.y. hämtat ett kapell från Åker socken i Vaggeryd, och sedan uppfört det på norra delen av ön till minne av cisterciensermunkar på Alvastra.

Bortsett från denna sägen är inget känt kring kyrkan. Ordet spetalenn finns i tiondelängder från 1550-talet och år 1646 såldes en utjord kallade Spettalen till slottsfogden på Visingsborg. Denna utjord låg vid Erstad som under medeltiden var Linköpingsbiskopens huvudgård. Arkeologiska undersökningar skulle kanske kunna ge svar på om det funnits en kyrka här eller ej.

Senaste besök: 26 augusti 2018

Hitta hit: Norra Visingsö, mellan Erstad och Ed.

Piggesten

Strax söder om kvarnen står en spetsig sten, utan inskription. Den kallas för Piggesten och omges av flera traditioner.

I äldre tider skulle liktåg, som kom från norr, stanna vid stenen och invänta klockringningen i Kumlaby kyrka. Likaså skulle man vid barndop göra uppehåll vid stenen. Den som bar barnet skulle sätta sig på stenen och äta ett stycke bröd eller ost för barnets välgång och lycka.

Wilhelm Berg, född på Visingsö, tänkte sig att det var formen på stenen som givit dess namn. Med sin trekantiga topp och bredare bas tyckte han att den liknade en pigg. En annan förklaring är att resta stenar i treuddar på vissa platser kallas för piggestenar. Cirka 60 meter söderut finns rester av en treudd, kallad Slättehög. Kommer Piggesten ursprungligen från denna järnåldersgrav?

"Den luktar peppar". Det har många Visingsöbarn fått höra, för att i nästa stund få näsan tryckt mot stenen av någon kamrat då sanningshalten skulle prövas... Att stenen luktar peppar är ytterligare en tradition kring denna sten. Var traditionen kommer från, hur den uppstått, eller hur gammal den är vet man inte. Bara att den luktar peppar...

Senaste besök: 26 augusti 2018

Hitta hit: Strax norr om Kumlaby.

Slättehög

Dold under ett körsbärsträd, i vägkanten strax söder om Kumlaby kvarn, ligger en fornlämning som kallas för Slättehög. Men, det är inte bara trädet som döljer fornlämningen. Det finns nämligen väldigt lite kvar av den. Det man ser liknar en övertorvad "limpa" som är kantad av stenar. Kan det verkligen vara något?

Jodå. Det är de sista resterna av en s.k. treudd. Treuddar är ett slags stenmonument från järnåldern (ca 500 f.Kr.-1050 e.Kr). Till formen ser de ut som stenfyllda trianglar med insvängda sidor. På så vis har man fått till tre markanta armar. Dessa har ofta markerats med en rest sten längst ut i spetsen. Ibland finns det även en sten sten i mitten. På vissa platser kallas dessa piggestenar. Det är intressant, då det finns en sten kallad Piggesten, ca 60 meter norrut.

Idag återstår endast norra armen av treudden. Den södra delen har förstörts av en äldre väg och kanske av en odling. Det kan ha funnits fler gravar här, men har i så fall plöjts bort. Alla kända treuddar på Visingsö ligger på gravfält.

Man måste verkligen anstränga sig för att se något av den här treudden, men det är värt att traska omkring där under körsbärsträdet i dikeskanten för att försöka lokalisera treudden ordentligt.

Senaste besök: 26 augusti 2018

Hitta hit: Strax norr om Kumlaby.

Avlösa Domarringar

Vid sjökanten i Avlösa, på norra Visingsö, finns resterna av ett domarringsgravfält från äldre järnåldern (500 f.Kr-400 e.Kr.). Intill varje sten har det satts ner urnor och lagts ner verktyg.

Gravarnas placering är ovanlig. Varför ligger de inte högre upp, som forntida gravar brukar göra? Och var kommer stenarna ifrån? Här finns inga block i marken. Kanske har de hämtats från fastlandet, dragits över isen vintertid, och av praktiska skäl placerats här. Eller var just den här platsen speciell - betydde den något för de gravsatta? Frågorna är omöjliga att svara på idag.

Visingsös stränder eroderar! Av de tre domarringarna återstår idag endast 19 stenar. Några har rasat ut i sjön!

Namnet domarring kan härledas till en medeltida uppfattning att domarringar var en sorts tingsplatser där man fattade rättsliga beslut. På varje sten satt en utvald domare och i och med det udda antalet kunde dom aldrig bli oavgjord. Det är vanligast med sju eller nio stenar i en domarring. Från järnåldern finns dock inga tecken som tyder på en sådan funktion.

Första gången jag var nere vid domarringarna i Avlösa såg jag "bara" en domarring. Men jag hade läst att det skulle finnas tre stycken. Nu när jag var där sist gång, så såg jag ytterligare stenar lite längre bort, så jag gick dit. Och insåg då att jag faktiskt stod vid domarring nummer två. Lite närmare stranden hittade jag den tredje domarringen.

Senaste besök: 26 augusti 2018

Hitta hit: Norra Visingsö. Mellan Kumlaby och Tempelgården finns det en skylt märkt Avlösa. Under denna skylt finns en liten skylt med texten Domarringar. Följ skyltarna Avlösa och Domarringar.

Husaby boplats

Under en till synes helt vanlig åkermark mellan Husaby kyrka och Husaby biskopsborg, döljer sig platsen för bosättningar från äldre järnåldern (500 f.Kr. - 500 e.Kr.). I landskapet runtomkring Husaby ryms spåren från förr. En bit bort ligger Flyhovs hällristningar från bronsåldern. Ovanför S:t Sigfrids källa ser man minnesstenen från 1740-talet över dopet. Raden med hembygdsgård, den gamla skolan och kyrkan leder vidare till borgen. I vyn från vägkanten samlas flera minnen från förr som man kan se och inte se.

Här fylls luckan i tid mellan bronsålder och medeltid delvis ut. Små delar av åkern har undersökts. Här har hittats härdar, avfallsgropar och stolphål som hört till bebyggelse som legat i slänten och hela vägen vägen ned till kyrkan och prästgården. Man kan räkna med att här under lång tid fanns en by med flera gårdar för ett par tusen år sedan. Gårdsbebyggelsen bestod av långa hus som rymde plats för folk, fä och förråd.

Förmodligen är det en av de livskraftiga bosättningar som funnits runt Kinnekulles kanter under järnåldern. Kanske finns här rötterna för den storgård - och senare kungsgård - som skall ha funnits i Husaby.

På åkerfältets krön ligger en stor grav. Det är en 20 meter stor stensättning, drygt 2 000 år gammal. Ursprungligen kan den ha använts för en eller ett fåtal individer i en rik släkt - ortens "storman" eller "storkvinna". Den typen av gravar har ofta återanvänts. Idag liksom då ligger den som ett landmärke.

Boplatsen är sedan länge överplöjd och borta och till skillnad från de synliga minnena krävs här en stor portion fantasi för att "se" byn från landet längesedan.

Den historiskt kända byn var redan på 1700-talet och kanske rentav tidigare ganska utspridd. Gårdarna låg ungefär där de ligger idag. På en karta från 1700-talet ser man en ägodelning som kan se ut som en äldre övergiven gårdstomt i övre delen av det här åkerfältet. Det är kanske delar av en bybebyggelse som flyttades ut (avhystes) redan under medeltid eller ännu tidigare.

Senaste besök: 29 juli 2018

Hitta hit: Utmed gångvägen mellan Husaby kyrka och Husaby biskopsborg.

Blomsholmsskeppet

Vid Blomsholms säteri i norra Bohuslän, finns ett av landskapets rikaste fornlämningsområden. Kring säteriet finns ungefär 160 gravar samlade på sju gravfält, som troligen har använts under hela järnåldern.

Det här inlägget kommer att handla om en av Sveriges största skeppssättningar - Blomsholmsskeppet.

Blomsholmsskeppet

Stenskeppet uppfördes troligen under folkvandringstiden (järnåldern). Skeppssättningen består idag av 49 stenar. Den är 42 meter lång och 9 meter bred. Stävstenarna är ungefär 4 meter höga. Stenarna på långsidan är ungefär 1 meter höga. Runt skeppssättningen ligger ett tjugotal mindre gravhögar.

Gravhögar intill Blomsholmsskeppet

Under järnåldern var havsnivån högre och gravfältet med skeppssättningen låg då vid stranden av en havsvik.

Blomsholmsskeppet

Inne i Blomsholmsskeppet hittar man en minnessten över general Sven Ranck och hans hustru Anna Bergengren, uppförd 1668. Sven Ranck var den femte ägaren av Blomsholms säteri som ligger alldeles i närheten av skeppssättningen.

Minnesstenen över Sven Ranck och hans hustru

I närheten av skeppssättningen, i en bergsslänt norr om säteriet ligger det flera fornåkrar och ett gravfält, med 40-talet fornlämningar i form av högar, domarringar och stensättningar.

Från Blomsholmsskeppet kan man även promenera till Grönehög, Bohusläns största gravhög, sex meter hög och med en diameter på 45 meter.

Grönehög

Själva säteriet har anor från tidigt 1600-tal. Dagens mangårdsbyggnad byggdes omkring 1710. Tack vare det strategiska läget nära den norska gränsen, så användes säteriet som fältsjukhus under Karl XII:s krigståg, men också som gränsbevakning under andra världskriget.


Senaste besök: 1 april 2018

Vägbeskrivning: 7 km no Strömstad. Skyltat gravfält från E6.

Kalkbrytningen vid Hunneberg

Längs Hunnebergs rasbrant mellan Nygårds egendom och Västra Tunhems prästgård finns spår efter ett drygt 50-tal kalkugnar. Mellan dessa av lövträd överväxta ruiner tornar mäktiga slagghögar av bränt skiffer upp sig och i berget där bakom gapar de många, djupa och fuktdrypande kalkbrotten tätt.

Rasbrant

I över 200 år har människor längs Hunnebergsbranten levt på brytning av bergets skiffer och kalk. Kalkbrytningen utmed Hunneberg startade under andra delen av 1700-talet.

Kalkgrottor

Kalkframställningen var som störst under 1800-talet. Som mest var 200 man och deras familjer beroende av inkomsten från arbetena här. Arbetarna, som oftast arrenderade brytningsrätten av bönderna i Västra Tunhem, bodde till största delen i det s.k. Floget, husraden längs bergskanten.

Under enkla och ofta mycket riskabla förhållanden öppnades de djupa schakt där man sedan hämtade kalk och skiffer. Meterdjupa hål borrades för hand vilka sedan fylldes med krut som antändes med krutstickor och svaveltråd. Dessa primitiva metoder orsakade många skador och det hände att arbetare blev av med både händer och syn. Några miste till och med livet i samband med sprängningar och ras.

Att fylla en ugn var mycket krävande, eftersom skiffer och kalk först måste krossas, ett arbete som främst sysselsatte barn och gamla. Ugnen byggdes av gråsten och fylldes med ved i botten. Därefter varvades kalk och skiffer tills ugnen fyllts, varefter öppningen sattes igen med diabassten. Veden antändes och brann i ca åtta timmar varefter skiffern svarade för uppvärmning under den vecka, 14 dagar som det tog för kalken att brännas.

Kalkugnsrest

Kalkugnsrest

Ur en bränning kunde upp till 700 liter kalk erhållas. När produktionen var som störst, mellan 1870-1890, levererades årligen 80 000 - 100 000 tunnor kalk från brotten kring berget. 1 tunna = ca 93 liter.

Det kunde bli tre till fyra bränningar per säsong, som oftast skedde under sommarsäsongen. Under vintersäsongen sprängde man fram skiffern och kalkstenen.

Kunglig krona och årtalet 1799.
Var det då detta kalkbrott öppnades?

Den brända kalken användes i första hand som gödning på åkrarna, och det berättas hur bönderna samlades i långa köer, ja till och med övernattade, vid ugnarna för att försäkra sig om leverans. Även den brända alunskiffern kunde nyttjas som jordförbättringsmedel, men användes främst vid cementtillverkning.

Kalkgrotta

Metoderna för brytning och bränning av kalk vid Hunneberg förändrades mycket lite under de 200 år som verksamheten pågick. De föråldrade metoderna blev under 1900-talet allt mindre lönsamma och från och med 1910-talet började brotten läggas ned. De sista brotten öppnades under slutet av 1800-talet och den sista bränningen skedde i en ugn vid prästgården i mars 1950.

Kalkgrotta

Att åka till de stora kalkgrottorna vid Hunneberg var en av de stora begivenheterna när jag var liten. När pappa föreslog en tur till Hunneberg och kalkgrottorna, ja då var det nästan så man rusade ut till bilen. Väl framme förundrades vi alltid över hur stora, ja både på höjden och djupet, de var! När jag sedan återigen besökte kalkgrottorna i vuxen ålder (efter att inte ha varit där på flera år), så förundrades jag (och förundras fortfarande) över att de faktiskt inte är så stora. Jo, djupa är de fortfarande, men speciellt höga är de inte. Samtidigt fascineras jag över det arbete som legat bakom den här kalkbrytningen och kalkbränningen. Tänk om man kunde få se hur det gick till...

Kalkgrottor

Senaste besök: 25 juli 2018.

Hitta hit: Från vägen mellan Trollhättan (Halvorstorp) mot Vargön, följ skyltning Hunneberg. Därefter följ skyltning Västra Tunhems kyrka. Kalkgrottorna ligger utmed bergskanten, innan Västra Tunhems kyrka.

Borga kyrkoruin

Jag har åkt vägen Trollhättan-Falköping väldigt många gånger. Och för ett par år sedan fick jag syn på en kulle på vänster sida (åkte mot Falköping), vid denna kulle fanns det uppenbarligen en p-skylt samt ett par andra skyltar. Denna kulle fanns (finns) alldeles innan man tar av mot Kvänum (om man kommer från Grästorp sett). När jag nu i sommar hade tillgång till bil, och skulle köra hem till syrran, från Småland där jag nu bor, så tog jag tillfället i akt. Jag svängde av mot Kvänum, tog direkt till vänster och följde grusvägen (som går parallellt med rv 47) till den anvisade parkeringsplatsen.

Ett par dagar innan jag åkte så hade jag gått in på Fornsök och letat upp platsen och kunde konstatera att här finns det en kyrkplats och en domarring med mera. Detta bådade ju gott. Tyvärr var skyltarna helt tomma, så jag kunde inte få någon vidare information om platsen. Och jag har inte lyckats googla fram något heller. Så den lilla infon jag har är från Fornsök.

Men, det jag har fått fram är följande:
På platsen finns en kyrkplats, 70x40 meter. Mitt på kyrkplatsen finns en kyrkgrund som mäter 11x3,5 meter. Kyrkgrunden är idag helt övertorvad. I nordvästra hörnet finns en rest sten. I sydöstra hörnet ligger två stenar intill. I nordöstra delen av kyrkgrunden ligger en kvarnsten. Vid en provgrävning 1957 konstaterade man att området runt kyrkgrunden är en kyrkogård.

Alldeles intill kyrkoruinen står en minnessten med inskriften "HÄR STOD BORGA KYRKA".

Jag hittar tyvärr ingen mer info än att kyrkplatsen härstammar från medeltid, nyare tid.

Är det någon som kanske vet något mer?


Senaste besök: 25 juli 2018

Hitta hit: Utmed rv 47 (mellan Grästorp och Falköping). Ta av mot Kvänum, ta direkt till vänster in på grusvägen. Det finns parkering.

Alvastra pålbyggnad

Alvastra pålbyggnad ligger vid foten av Omberg i Östergötland. Pålbyggnaden är placerad i det som kallas Dags mosse. Det är en av Sveriges märkligaste och mest fantasieggande träkonstruktioner som finns kvar från stenåldern. Pålbyggnaden började anläggas ca 3 000 f.Kr.

Lämningarna påträffades i början av 1900-talet i samband med att det grävdes dräneringsdiken på platsen.

Då pålbyggnaden uppfördes för drygt 5 000 år sedan bestod Dags mosse av torr hedmark och var omgiven av våtmarker och starrkärr. Området kring det som idag är Broby gård, fanns tät lövskog. Den 1 000 kvadratmeter stora pålbyggnaden består av tusentals pålar och käppar som hämtades ur den stora lövskogen.

Genom dendrokronologiska och vedanatomiska undersökningar har det säkerställts att byggnadsarbetena på denna plats pågick under 42 år.

Arkeologen Otto Frödin ledde en undersökning på området 1909-1930. Han slutsats var att det varit en boplats med försvarsfunktion. En annan arkeolog, Mats P Malmer, undersökte området 1976-1980. Malmer trodde istället att det varit en offer- och kultplats. Än idag vet vi inte säkert vad pålbyggnaden använts till, men liknande anläggningar har hittats på flera platser i norra Europa, t.ex. Schweiz, Irland och Skottland. Denna är dock den nordligaste belägna lämningen av detta slag.

Lämningar från platser visar att stenåldersfolket som varit här levde av sädesodling, boskapsskötsel, jakt, fiske och hade samlat bär och nötter. Bland lämningarna hittades många redskap och en del smycken. Man har även hittat ett kranium som hade märken efter att ha blivit skalperad. Fynden härifrån går att se på Historiska museet i Stockholm.

Idag kan man inte se något ovan jord av pålbyggnaden, men det finns en ett par skyltar som informerar om platsen.

Senaste besök: 21 juli 2018.

Vägbeskrivning: Följ turistvägen från Alvastra till Rök.

Luttra gånggrift

Luttra gånggrift, strax utanför Falköping, är en så kallad megalitgrav (storstensgrav), och uppfördes för ca 5 000 år sedan, det vill säga under stenåldern. Den har blivit en symbol för Falbygdens alla megalitgravar. Det är en av länets, ja Sveriges, bäst bevarade gånggrifter. Den har bland annat en takhäll som ligger i ursprungligt läge. Liksom de flesta gånggrifter är den omgärdad av en hög. Högen har en diameter på 18 meter och en höjd på två meter. Den fyra meter långa gången löper ut från kammarens östra sida.

Gånggriften undersöktes 1863 av Bror Emil Hildebrand, som genom att flytta gavelhällarna kunde konstatera att stenkammaren var hårt packad med jord och mindre stenar. Förutom ben efter gravlagda människor fann man bland annat lansspetsar av ben och flinta, pilspetsar av flinta, bennålar samt hängen av ben och djurtänder. Hildebrand uppskattade mängden individer till fler än 100.

Det här är ett fornlämningstätt område, bara ca 80 meter åt nordväst ligger ytterligare en gånggrift. Cirka 250 meter åt sydväst finns en gravhög. Gravhögen är inte samtida med gånggrifterna, utan hör hemma i brons- eller järnåldern.

Gånggriften ligger på privat mark, med boende runtomkring. Visa hänsyn, parkera på angiven plats och skräpa inte ner!

Senaste besök: 16 juli 2018

Hitta hit: Från Falköping, kör väg 46 mot Kinnarp. Ta vänster mot Vartofta och kör förbi Luttra kyrka. Gånggriften är belägen på vänster sida om vägen, drygt 350 meter efter kyrkan.

Stenkullen, Tun

Stenkullen i Tun, Västergötland, är ett stort bronsåldersröse. Röset uppfördes för ca 4 000 år sedan, har en diameter på 60 meter och är 7 meter högt. Det gör Stenkullen till ett av Sveriges största bronsåldersrösen.

Röset är inte undersökt, men dess utformning gör att vi kan anta att den byggts kring en central gravläggning i vars yttre omkrets man lade stora stenblock som kantkedja. En del av dem kan vi se idag, på den plats där graven plundrades på sten. Stenkullen användes som stentäkt på 1800-talet. Den plockades ur och skadades på den östra sidan.

I kanterna av Stenkullen finns spår av byggnader som lagts an mot graven. Det kan ha varit det medeltida hus som omnämnts "Tuns slott". Äldre kartor visar att det låg ekonomibyggnader till ladugårdar här under sent 1700-tal.

Söder om röset ansluter ett gravfält från yngre järnåldern (500-1050 e.Kr.) där flera gravar är bevarade.

Några meter norr om röset finns en källa, "Kuskällan" eller "Korskällan", som är en så kallad offerkälla. Man slängde i ett mynt eller något annat av värde så att man blev frisk. Lite mer nordväst om röset finns det lämningar kvar från Tuns gamla bytomt som har varit bebodd från yngre järnåldern, ända fram till 1806 då byn flyttades.

Står man uppe på röset och tittar åt nordväst ser man idag Såtenäs (Skaraborgs Flygflottilj) och närmast hangarerna för transportflyget. Har man tur kan man se hela Sveriges flotta av C-130 Hercules, som har sin hemmabas här, stå utanför. Jag vågade dock inte fota mot Såtenäs, jag vill ju inte åka dit för spionage eller något sådant. ;-)

Hade man stått här och tittat år 1392 hade man sett byn "Sathonaes" som bestod av minst sex gårdar och där riddaren Jon Dansson då utfärdade ett brev. Detta är den äldsta skriftliga handlingen där Såtenäs omtalas.

Senaste besök: 16 juli 2018

Hitta hit: Sväng av väg 44 mellan Grästorp och Lidköping mot Såtenäs. Följ vägen nästa ända fram till Tun. Parkeringsplats alldeles intill röset.