Kalkbrytningen vid Hunneberg

Längs Hunnebergs rasbrant mellan Nygårds egendom och Västra Tunhems prästgård finns spår efter ett drygt 50-tal kalkugnar. Mellan dessa av lövträd överväxta ruiner tornar mäktiga slagghögar av bränt skiffer upp sig och i berget där bakom gapar de många, djupa och fuktdrypande kalkbrotten tätt.

Rasbrant

I över 200 år har människor längs Hunnebergsbranten levt på brytning av bergets skiffer och kalk. Kalkbrytningen utmed Hunneberg startade under andra delen av 1700-talet.

Kalkgrottor

Kalkframställningen var som störst under 1800-talet. Som mest var 200 man och deras familjer beroende av inkomsten från arbetena här. Arbetarna, som oftast arrenderade brytningsrätten av bönderna i Västra Tunhem, bodde till största delen i det s.k. Floget, husraden längs bergskanten.

Under enkla och ofta mycket riskabla förhållanden öppnades de djupa schakt där man sedan hämtade kalk och skiffer. Meterdjupa hål borrades för hand vilka sedan fylldes med krut som antändes med krutstickor och svaveltråd. Dessa primitiva metoder orsakade många skador och det hände att arbetare blev av med både händer och syn. Några miste till och med livet i samband med sprängningar och ras.

Att fylla en ugn var mycket krävande, eftersom skiffer och kalk först måste krossas, ett arbete som främst sysselsatte barn och gamla. Ugnen byggdes av gråsten och fylldes med ved i botten. Därefter varvades kalk och skiffer tills ugnen fyllts, varefter öppningen sattes igen med diabassten. Veden antändes och brann i ca åtta timmar varefter skiffern svarade för uppvärmning under den vecka, 14 dagar som det tog för kalken att brännas.

Kalkugnsrest

Kalkugnsrest

Ur en bränning kunde upp till 700 liter kalk erhållas. När produktionen var som störst, mellan 1870-1890, levererades årligen 80 000 - 100 000 tunnor kalk från brotten kring berget. 1 tunna = ca 93 liter.

Det kunde bli tre till fyra bränningar per säsong, som oftast skedde under sommarsäsongen. Under vintersäsongen sprängde man fram skiffern och kalkstenen.

Kunglig krona och årtalet 1799.
Var det då detta kalkbrott öppnades?

Den brända kalken användes i första hand som gödning på åkrarna, och det berättas hur bönderna samlades i långa köer, ja till och med övernattade, vid ugnarna för att försäkra sig om leverans. Även den brända alunskiffern kunde nyttjas som jordförbättringsmedel, men användes främst vid cementtillverkning.

Kalkgrotta

Metoderna för brytning och bränning av kalk vid Hunneberg förändrades mycket lite under de 200 år som verksamheten pågick. De föråldrade metoderna blev under 1900-talet allt mindre lönsamma och från och med 1910-talet började brotten läggas ned. De sista brotten öppnades under slutet av 1800-talet och den sista bränningen skedde i en ugn vid prästgården i mars 1950.

Kalkgrotta

Att åka till de stora kalkgrottorna vid Hunneberg var en av de stora begivenheterna när jag var liten. När pappa föreslog en tur till Hunneberg och kalkgrottorna, ja då var det nästan så man rusade ut till bilen. Väl framme förundrades vi alltid över hur stora, ja både på höjden och djupet, de var! När jag sedan återigen besökte kalkgrottorna i vuxen ålder (efter att inte ha varit där på flera år), så förundrades jag (och förundras fortfarande) över att de faktiskt inte är så stora. Jo, djupa är de fortfarande, men speciellt höga är de inte. Samtidigt fascineras jag över det arbete som legat bakom den här kalkbrytningen och kalkbränningen. Tänk om man kunde få se hur det gick till...

Kalkgrottor

Senaste besök: 25 juli 2018.

Hitta hit: Från vägen mellan Trollhättan (Halvorstorp) mot Vargön, följ skyltning Hunneberg. Därefter följ skyltning Västra Tunhems kyrka. Kalkgrottorna ligger utmed bergskanten, innan Västra Tunhems kyrka.

Västra Tunhems kyrka

Västra Tunhems kyrka ligger vid Hunnebergs rasbrant, bland ekdungar och gravfält. Kyrkans äldsta delar är från 1100-talets slut. Denna kyrka var en rektangelformad kyrka av sten med ett rakslutet kor och ingång i söder. Långhusets södra mur ingår i den nuvarande kyrkans vägg mot söder. Under 1400-talet förlängdes kyrkan åt väster. En sakristia och vapenhus tillkom.

År 1557 delade Gustav Vasa Skara stift, så att Värmland, Dalsland och delar av Västergötland blev ett nytt stift. Stiftets säte var i Tunhem, och kyrkan blev en så kallad superintendentkyrka (ungefär som en domkyrka). Kyrkoherden Sven Laurentii utnämndes till superindendent (ungefär som biskop). Titeln superintendent användes i Sverige, Norge Danmark i de nya stift som upprättades efter reformationen. Dessa områden kallades för superintendentia. Efter några år återgick dock ordningen till den tidigare. Västra Tunhems kyrka fick 1948 (återigen) fungera som ersättning för Skara domkyrka, då som prästvigningskyrka, då domkyrkan hade eldhärjats.

Kyrkans nuvarande utseende kommer från den stora ombyggnaden 1736-1740, då långhuset breddades och ett tresidigt avslutat kor uppfördes. Senaste  restaureringarna genomfördes 1937 och 1990. Tornet tillkom först 1810.

Interiören är treskeppig och två pelarrader bär upp taket. En bred taklist är dekorerad med scener ur den bibliska historien och är utförda 1755 av Mäster Johan Vahlin.

Predikstolen är skänkt av Lennart Torstenssons änka, Beata de la Gardie, 1654. Fältherrens föräldrar vilar i ett gravkor utanför kyrkans södra mur. Altartavlan tillverkades 1745 av J.P. Weber från Göteborg.

Senaste besök: 8 juli 2018

Vägbeskrivning: Från Vargön, kör mot Trollhättan. Följ skyltning.

Wenersborgs Tändsticksfabrik

Många känner väl till att det funnits en tändsticksfabrik i Jönköping. Och att det var där som säkerhetständstickan ”uppfanns”. Men vad inte lika många vet (misstänker jag) är att det också funnits en tändsticksfabrik i Vänersborg. Jag fick veta det först vid mitt första besök på Tändsticksmuseet i Jönköping för en sisådär tre år sedan. Där läste jag på en skylt att det även funnits tändsticksfabrik i Vänersborg och Tidaholm. I Tidaholm finns den fortfarande kvar! Trots att jag kikat och läst den där skylten vid ett flertal tillfällen så har jag inte tagit reda på exakt vart tändsticksfabriken låg. Men, så i samband med att jag var hemmavid sist gång så fick jag för mig att faktiskt en gång för alla ta reda på vart den låg. Anledningen till mitt nyvunna intresse för tändsticksfabriken kom då jag var inne på Visit Trollhättan-Vänersborgs hemsida för att kika på vad Tvåstad anser att man inte får missa som besökare. Där läste jag om en skulptur som heter ”Tändsticksasken”.

Tändsticksfabriken, idag ligger Friskis & Svettis
i lokalerna.

1848 startades tändstickstillverkning vid Kasen, väster om Vänersborg, av Robert Bergmark. Redan i slutet av 1848 kunde fabriken försörja 65 anställda. 10 vuxna och 55 barn! Arbetstiden var lika lång för alla, oavsett om du var vuxen eller barn.

Från början skedde all tillverkning för hand på fabriken. Utöver de anställda på fabriken sysselsattes även ett stort antal hemarbetande med limning och etikettering av askar. Även fångarna i Vänersborgs fängelse deltog i tillverkningen. Det gav fabriken billig arbetskraft och det behövdes inga arbetslokaler.

Fem år senare, 1853, flyttas tillverkningen till nuvarande Östra vägen. Till en början skedde tillverkningen här för hand, men snart kom det maskiner som drevs med handkraft eller med dragdjur. 1856 installerades en ångmaskin, och det blev startskottet för en modernare mekanisering.

Arbetsmiljön var inte den bästa och man visste att tändsticksarbetare kunde drabbas av fosfornekros och gravida kvinnor kunde få missfall av kemikalierna, då fosfor användes i tillverkningen av tändstickorna. Det gjorde det såklart svårt att rekrytera personal. Det hjälpte inte att stadsläkaren intygade att arbetet inte var hälsofarligt, för det var ju inte sant.

1860 avlider Bergmark, och fabriken tas över av Anders Olof Andersson. När Andersson tar över fabriken har man 147 arbetare varav 55 barn, och en omsättning på 85 000 riksdaler. Fabriken utvidgades och mekaniserades alltmer, och fabriken blev den tredje största i Sverige. Som mest hade man nära 600 anställda. Tändsticksfabriken i Vänersborg var i början en stark konkurrent till Jönköpings tändsticksfabrik, men dämpades av att man inte kunde hålla samma kvalitet.

Tändstickstillverkning var minst sagt en brandfarlig industri, fabriken på nuvarande Östra vägen brann inte mindre än fyra gånger. Vid de två första bränderna byggde man upp fabriken i trä, men efter den tredje branden återuppbyggdes fabriken i sten och tegel och med brandgator. Men inte ens det hjälpte. Efter fjärde branden byggde man upp fabriken i sten och med dörrar och innertak av järnplåt, och då lyckades man förhindra fler bränder.

Efter Anderssons död 1891 tar svärsonen Wilhelm H.E. Nolting över företaget och fabriken. Under hans ledning blir stormtändstickor och bookmatches Vänersborgs specialitet.

1904 tog Jönköping Vulcan Tändsticksfabriks AB över tändsticksfabriken i Vänersborg. Det gav ökad ekonomisk styrka och man kunde modernisera maskinerna.

I och med fusionen med Jönköping kom Vänersborgsfabriken 1917 att bli en av Svenska Tändsticksaktiebolaget (STAB). 1929 tillverkade man 1,6 miljoner tändsticksaskar om dagen i Vänersborg. Fabriken lades ner den 31 augusti 1932, i efterverkningarna av Kreugerkraschen.

1859 anlade Bergmark en filial till fabriken i Åmål, men den brann under påskhelgen 1868 och återuppfördes aldrig.

Det finns en del industribyggnader kvar än idag, men mycket är förändrat och även rivet. Idag är området känt som Trenova Center.

På platsen där fabriken låg finns idag en skulptur på 170x100 cm, i form av en tändsticksask. Den är tillverkad av elever vid Birger Sjöberggymnasiets byggtekniska program. Skulpturen placerades först på Huvudnässkolans gård. Skulpturen skänktes till staden av Länsförsäkringar i samband med 350-årsjubileet 1994.

Skulpturen Tändsticksasken

Vägbeskrivning Östra vägen 1, Vänersborg

Besöksdatum 27 juni 2016

Den stora branden 1834

På kvällen den 4 oktober 1834 utbröt en brand som närapå ödelade hela Vänersborg. Av stadens 217 bebyggda tomter återstod endast kyrkan, landshövdingeresidenset, kronohäktet, kronobageriet och 18 mindre fastigheter. 2 300 människor blev hemlösa.

Branden utbröt i ett gårdshus vid Edsgatan 10. Skomakaren Frans Kylanders båda gesäller, Carl Gustaf Löfgren och Ernst Gustaf Hägnander, hade fått i uppdrag att koka tran till lädersmörja. Men tranet fattade eld och inom kort var hela gårdshuset övertänt.

Edsgatan 10, där branden uppstod den 4 oktober 1834

En sydvästlig vind blåste upp och lågorna fick snart fäste i angränsande byggnader. Det bristfälliga brandförsvaret stod maktlöst. Under natten spred sig den dånande eldstormen mot de centrala och norra stadsdelarna. På morgonen den 5 oktober återstod av Vänersborg blott namnet.

Gesällen Löfgren anklagades som skyldig till katastrofen. Han avled i häktet knappt fem månader senare innan slutlig dom fallit.

Återuppbyggnaden av Vänersborg präglades av brandsäkerhetsfrämjande åtgärder. Gatorna breddades  och ränntomter anlades i kvarteren. Ett utvidgat torg och en nyanlagd stadspark bildade dessutom en brandgata, senare benämnd "Kulturaxeln" som löper i en öst-västlig riktning genom centrala staden

Vänersborgs äldsta hus

Ibland kommer det ploppa upp inlägg som inte är någon "hel" utflykt eller "hel" promenad, men däremot något jag upptäckt på en utflykt eller promenad. Det här inlägget handlar om en sådan sak.

Jag skulle gå till biblioteket i Vänersborg  men gick som vanligt lite fel. Och när jag insåg att jag faktiskt glömt att svänga in på rätt gata så kunde jag inte med att liksom bara vända och gå tillbaka. Så jag tänkte att jag går helt enkelt runt kvarteret. Det visade sig dock vara som så att jag fick gå hela gågatan innan jag kunde svänga av igen. Och då när jag skulle till att svänga av "norrut" igen för att komma till bibblan så ser jag ett trähus. Med en skylt intill. Det kan ju bara betyda en sak. Det är något speciellt med det här huset. Alternativt här har något hänt. Så jag stegar fram till huset och skylten.

På skylten kan jag då läsa att det här är centrala Vänersborgs äldsta bostadshus, från 1778. I slutet av 1800-talet byggde man till en uthuslänga. Sellbergska huset är det enda helt bevarade trähuset inom det gamla stadsområdet före 1834 och som klarade sig vid den förödande stadsbranden samma år.

Det är ett bättre boningshus, som i mycket är typiskt för den tidens borgarhus. Det är timrat med träpanel och oljemålat mot gatan. Däremot är det rödmålat mot gården - typiskt för den tiden då ekonomin var ansträngd och inte tillät oljefärg på hela huset. En snygg fasad mot gatan var viktigt.

Huset som kallas Sellbergska eller Borsumska har fått sitt namn efter spegelfabrikör J F Sellberg (1793-1852) som hade sin verkstad och bostad i huset. Skräddaren H. C. Borsum, invandrad från Tyskland lär ha övertagit huset efter Sellberg och donerade senare huset till Vänersborg stad.

Det var vid den södra gaveln som spöslitningsstraffen förr ägde rum när så kallade kroppsstraff verkställdes. Män straffades med spö , kvinnor med piskrapp. Max 40 par spö respektive 30 par ris kunde utdömas. Det offentliga spöstraffades avskaffades i Sverige 1855. (Texten har jag norpat rätt av skylten som sitter vid huset.)

Idag huserar Vänersborgs Dockmuseum i lokalerna. Och det kan vara så att jag faktiskt en gång för längesedan besökt detta museum. Det var i så fall i samband med att man hade nån museihelg i Vänersborg och man fick besöka stadens alla museer gratis. Fast helt säker är jag förstås inte.

Jag som aldrig tidigare brytt mig om olika byggnadsstilar och vad olika tekniker kallas för, har ju närapå gått och nördat ner mig i detta. Och allt tack vare att jag tidigare i somras skulle ha en stadsvandring i Gränna och att museiintendenten då tog med oss eventuellt blivande guider (el nyfikna på Grännas hus) på en vandring genom staden. Då berättade hon om locklistpaneler, friser och frontoner... Och tack vare detta kan jag ju nu tala om att huset har en locklistpanel och att det är ett sadeltak! Jag har också tack vare stadsvandringspluggande (och ren och skär nyfikenhet) lärt mig att det var väldigt viktigt med en fin fasad ut mot gatan. Så där lade man mycket pengar!

Sellbergska huset hittar vi liksom bakom gamla fängelset i centrala Vänersborg.

Brätte stad

Inte långt från där syrran numer bor, längs gamla vägen till Vänersborg, finns lämningarna efter Vänersborgs föregångare - 1500-talsstaden Brätte. Här finns fortfarande partier av kullerstensbelagda gator, gårdsplaner, brunnar och husgrunder kvar. Det är lite svårt att tänka sig, men det här var på sin tid en av Västsveriges viktigaste handelsplatser.

Utsikt mot Vänern

Denna plats, vid Vänerns sydspets, har sedan urminnes tider varit en naturlig mötesplats där färdvägar, såväl till lands som till sjöss, korsats. Platsen omtalas redan under tidig medeltid som "Vatnsenda" (Vassända = vattnets ända), och fynd som medeltida keramik kan antyda någon form av verksamhet redan vid denna tid.

Vad man däremot vet är att det från 1500-talets mitt finns belägg för att det här vid Vassända hölls en årlig frimarknad vid Morsmäss, omkring 8 september. Det var dock inte så vanligt att marknader utanför köpstäderna var tillåtna, men i undantagsfall kunde vissa betydelsefulla platser på landsbygden få tillstånd, och det fick man då här i Vassända.

Brunn

Gustav Vasa uppmärksammade området kring Vänerns sydspets som en militärstrategisk viktig punkt. Bohuslän tillhörde ju vid denna tid Danmark/Norge och för att försvara sig mot fienden planerade Vasa 1544 att man skulle anlägga en stad med befäst slott här. Det blev dock aldrig så. Under 1500-talet ökade varutransporterna på Vänern kraftigt. Framförallt handlade det om stångjärn som skeppades från Värmland och Bergslagen västerut för export. På grund av fallen i Göta älv var man tvungen att transportera varorna med häst och vagn, och denna väg passerade Vassända. Detta gjorde att en fast bebyggelse  växte fram. Vid 1500-talets mitt fick platsen ett eget namn - Brätte (= backe, eller brant).

Källargrund

Någon gång under 1580-talet fick Brätte stadsprivilegier av Johan III och räknades då som en av rikets köpstäder. Under 1600-talets första år utökade Karl IX privilegierna och gav staden nya jordar och marknadsrättigheter. Efter det s.k. Kalmarkriget kom danska styrkor att ockupera Nya Lödöse och Älvsborg, Sveriges port mot Västerhavet, mellan 1612-1619. Detta medförde för Brätte en ekonomisk uppgång genom att staden nu blev Sveriges västligaste köpstad, samtidigt som en mängd kapitalstarka köpmän och hantverkare från Nya Lödöse kom hit.

Rester av en stenlagd gata

När Nya Lödöse återlösts av Sverige 1619 igångsattes grundläggandet av den nya staden Göteborg, och Brätte förlorade nu många av sina invånare till den nya staden. Brätteborna kände av en svår konkurrens och märkte en nedgång i handeln. För att bättre kunna hävda sig begärde Brättes borgare att få flytta sin stad några kilometer norrut, till Huvudnäs gård - platsen för nuvarande Vänersborg.

Husgrund

Vid Huvudnäset, som var omflutet av vatten på flera håll, skulle effektiva militära försvarsverk kunna anläggas och där skulle den nya staden få tillräckligt med mark för att expandera, samtidigt som fartyg skulle få tillgång till en bättre hamn.

När rikskansler Axel Oxenstierna besökte Brätte 1639 inspekterades Huvudnäs och två år senare inlöses gården av Kronan. År 1644 gavs den nya staden Vänersborg stadsprivilegier och brätteborna kunde därmed flytta sina hus till den nya staden. Efter tre år hade de sista invånarna lämnat Brätte och det gamla stadsområdet kom därefter att tjäna som galgbacke för Vänersborg ända in till 1800-talet.

Stenlagd gata

Det finns dessvärre inga samtida avbildningar av Brätte bevarade. Men, de arkeologiska undersökningarna som gjorts kan ge oss en föreställning av hur staden tett sig under sin "storhetstid". Innanför ett enkelt tullstaket låg ett gytter av små enkla trähus på bergssluttningen ovanför sjön. På de smala slingrande gränderna trängdes människor med lösspringande grisar, hönor och hundar. Nere vid hamnen låg lagerbodarna på rad och från stranden löpte långa bryggor ut i viken vid vilka fartygen stundtals låg i bredd i väntan på att få lasta och lossa sina varor.

Minnessten

För att hitta hit tar man gamla vägen mellan Vänersborg och Båberg, det är skyltat från vägen. Vid lämningarna finns en liten parkering. Med betoning på liten. Vad kan det få plats, två-tre bilar kanske. Här finns även två informationstavlor. Den ena beskriver Brätte stad, och den andra omgivningarna. På informationstavlan kan man se en liten karta över området. Men, det skulle inte skada med en liten skylt vid lämningarna. Men, det förstör kanske landskapet? Vid dessa skyltar skulle man då kunna läsa lite mer om vad det är man ser. Bara en tanke från lilla mig!

Vassända kyrkoruin

Vid Vassbotten, strax utanför Vänersborg om man kör gamla vägen mot Båberg så finns det en  kyrkoruin. Av någon anledning är detta en av dessa platser jag åkt förbi, jag vet inte hur många gånger och ofta tänkt, nästa gång jag kör här ska jag stanna till och titta lite närmare. Men av någon anledning så blir det liksom aldrig av. Men rätt var det är så stannar jag faktiskt bilen och tar mej en närmare titt...

Jag har dock inte hittat så jättemycket information om Vassända kyrkoruin. Vid platsen finns en gammal informationsskylt som någon eller några .roat sig med att elda lite på, så en del av texten alt. bild på hur kyrkan en gång kan ha sett ut är borta. Sedan kan man ju fråga sig hur ofta de ansvariga för skylten är och kollar till den och i så fall även byter ut om så skulle behövas.

Idag återstår inte mer än grundmurarna av den medeltida kyrkan. Man vet dock inte exakt när den uppfördes. Kyrkan bestod av ett långhus, ett trekantigt kor och ett vapenhus på västra kortsidan. Kyrkan hade inget torn, som brukligt var under medeltiden, utan det fanns en fristående klockstapel.

1792 togs ett beslut att man skulle riva Vassända kyrka samt Naglums kyrka för att bygga en gemensam kyrka för de båda socknarna, då båda kyrkorna var i dåligt skick. Men, det hela drog ut på tiden. Sockenborna ville såklart behålla sina egna kyrkor. 1800 stod den nya kyrkan - Vassända-Naglums kyrka klar och Vassända kyrka lämnades åt sitt öde. Den förföll och raserades ganska omgående. 

 

 

På den gamla kyrkogården intill ruinen finns två gamla gravstenar kvar. Den ena utmärker gravplatsen för Wilhelm Kruse, lantmätare och hans hustru Christina Beata Labechia. Enligt Wikipedia ska dock hustrun ligga begravd på Frändefors kyrkogård. Detta måste jag ju så klart försöka luska vidare i. Wilhelm Kruse avled 1739, och han ska ha varit den förste som bröt koppar i Dalsland. Han hjälpte även bland annat Karl XII med uppförandet av bröstvärnet i Ed. Den andra gravstenen har en oläslig inskription.

 

Torpet Solliden

Invid gamla riksväg 44 vid Båberg finns en av Sveriges bäst bevarade torpmiljöer, torpet Solliden. Jag vet inte hur många gånger jag passerat detta lilla torp genom åren, men sist gång jag var hemma, dvs i Trollhättan (fast jag bodde hos syrran i Vänersborg), så bestämde jag mig för att stanna till vid Solliden, och så blev det.

I och med dagens vägdragningar och bebyggelse ligger det här torpet lite "off" men samtidigt väldigt fint i en liten träddunge, alldeles intill vägen mot Trestad Center. Och jag vet att jag när jag var yngre inte kunde förstå varför detta lilla hus låg här. Och vem bodde här? Bodde någon här? När jag sedan blev lite äldre så och fick körkort så hände det, och händer, att jag liksom väljer den här vägen, bara för att få åka förbi torpet. Jag tycker det ser så sött och mysigt ut.

 

Torpstället består av ett boningshus, en ladugård och en jordkällare. Tidigare har här även funnits ett svinhus, men det är rivet. Man tror att alla byggnader är uppförda under 1840-talet, och torpstället har till såväl det yttre som det inre i allt väsentligt bevarat sin ursprungliga karaktär.

 

Boningshuset är en så kallad enkelstugetyp med ett rum, ett mndre kök med bakugn samt en förstuga och en liten skrubb. Totalt omfattar boytan cirka 30 kvadratmeter och takhöjden överstiger inte 170 centimeter. Ladugården rymmer bås för en ko, lador för hö och halm samt räne och loge I ladugårdsbyggnaden finns även ett avträde, det vill säga toalett. Något stall har aldrig funnits här, utan torparen fick hyra en häst när så behövdes.

 

Boningshuset

Men vad är en torpare kanske någon av er undrar? Och för att göra en lång historia kort kan man säga att det är en person som inte äger någon egen mark. Så ett torp stod på en större gårds mark. I det här fallet var det under Stora Äspereds gård, en av Vänersborgs gamla donationsgårdar från 1600-talet. Vanligtvis betalades arrendet (hyran) genom dagsverken, det vill säga att torparen hjälpte till på gården som den låg under. Under senare år betalades hyran oftast i kontanta pengar. Här på Solliden uppgick det årliga arrendet på 1920-30-talen till 15 kronor. Torparsystemet avskaffades 1947.

 

 

Torpet Solliden gick i arv ovanligt länge, tre generationer inom samma familj. Första kända brukarna kom hit någon gång under 1840-talet, skomakaren Lars Pettersson och hans hustru Anna Katrina Johansdotter och den siste som bodde här var då Lars och Anna Katrinas sonson Gustaf Johansson som bodde här fram till sin död i oktober 1979.

 

Efter Gustafs död uupmärksammades Sollidens höga kulturhistoriska värde, och Gustafs dödsbo överlämnade 1982 torpet som gåva till Älvsborgs länsmuseum (idag regionmuseum Västra Götaland). 1985 blev torpet byggnadsminnesförklarat.

 

Sedan 1990 använder Vassända-Naglums hembygdsförening torpet som sin "hembygdsgård". Under våren och sommaren visar Vassända-Naglums hembygdsförening Solliden under fredagar (ej midsommarafton), och sista söndagen i augusti är det "Öppet Hus" med hantverkare som visar och säljer sitt hantverk.

 

Jordkällaren

Västra Tunhem

Västra Tunhem, alldeles nedanför Hunneberg, mellan Trollhättan och Vänersborg är ett trevligt utflyktsmål. Här finns mycket natur, kultur och historia! Eller vad sägs om: hembygdsgård, vackra ekhagar, gravfält, skvaltkvarn, vacker prästgård, grottor, utsikt, och så kyrkan med anor från 1100-talet. Och då har jag säkert ändå glömt något!

Häromdagen, fick jag för mig att ta cykeln till Västra Tunhem, för att ta mig en liten närmare titt på gravfältet strax intill prästgården. Men jag kunde ju inte cykla dit, bara för ett gravfält, jag menar det är ändå en 7-8 km till Västra Tunhem... Så jag cyklade bort till kyrkan och tog en snabbvända på kyrkogården. Kyrkan har som jag skrev tidigare anor från 1100-talet, men har byggts om och till flera gånger genom århundradena. Den är mycket populär som bröllopskyrka. På kyrkogården finns gravar av "alla de slag", och här finns även en muslimsk begravningsplats.

Västra Tunhems kyrka

Träkors, Västra Tunhems kyrkogård

Strax intill vägen (södra delen av kyrkogården) hittar vi "ringeken", vars inre är fyllt med cement! Namnet kommer från att begravningstågen stannade här och inväntade klockringningen.

Ringeken

Nästa lilla stopp i Västra Tunhem blev vid kalkgrottorna. Som jag tyckte var jätteSTORA när jag var yngre. Även om de har "krympt" genom åren så är det en häftig känsla att titta in där, jag vågar ju inte gå in... Och absolut inte den här gången med joggingskor och grottorna var fyllda med smältvatten. Ja det fanns till och med is kvar sedan i vintras. Det ska finnas fler kalkgrottor vid Hunneberg någonstans, men dessa har jag inte utforskat än. Jag håller mig till de intill vägen.

Här bröt man alunskiffer och kalksten. Kalkbränning skedde i ugnar i närheten av grottorna, och det höll man på med ända fram till 1950!

Kalkgrottor

Kalkgrotta

Tegelugn

Sedan var det dags för lite "bergsklättring". Detta då jag fått nys om "altanen" eller "prästhyllan", och det ska gå någon liten stig upp dit någonstans i närheten av kalkgrottorna. Och visst hittade jag en träskylt där det bl.a. stod altanen. Jag ställde cykeln vid ett träd intill "mötesplatsen" i kurvan, mellan prästgården och kalkgrottorna och började följa stigen. Och efter viss möda så var jag uppe på altanen. Någon har ju varit ordentlig och gjort som en trappa, av stenar, upp för berget. Kan det ha varit någon präst boendes på prästgården? Från denna klippavsats har man utsikt över Västergötland, Bohuslän och Dalsland! Den här gången var det lite disigt dock, men underbart ändå. Lite kul är att Carl von Linné tog sig hit upp 1722. Och om jag tyckte det var besvärligt att ta mig upp till altanen, så var det minst lika besvärligt att ta sig ner. Men ner kom jag, välbehållen.

Utsikt från "altanen", Hunneberg

På väg tillbaka till cykeln så gick jag förbi "Tunhemseken" som sägs vara ett av Sveriges äldsta träd. Det är någonstans mellan 700-900 år gammalt!

Tunhemseken

Ut på vägen igen, och trampa några tag med cykeln och vips så var jag vid prästgården, en vacker byggnad från 1722. När Linné var här i Västra Tunhem år 1722 så tyckte han att detta var himmelriket på jorden, och prästgården var det vackraste han sett. Fram till 2009 var prästgården bostad åt kyrkoherden i Tunhem, nu är det privatbostad! Bilden är dock tagen från stigen upp till "altanen" då det stod ett fult släp på innergården till prästgården...

Västra Tunhems prästgård

Nu äntligen rullade jag ner för backen till huvudmålet med denna utflykt - gravfältet! Gravfältet vid Västra Tunhems prästgård består av ett 40-tal registrerade gravar. Ingen utgrävning är gjord, men de olika gravtyperna antyder att det är från äldre järnåldern (500 f.Kr-500 e.Kr). Här finns högar, stensättning, resta stenar och domarringar. På en av stenarna finns dessutom skålgropar inhuggna. Man uppmärksammade detta gravfält redan 1666... Troligtvis har gravfältet varit betydligt större och kanske är det så att kyrkan uppfördes alldeles i närheten av gravfältet, så att de första kristna kunde begravas i närheten av deras förfäder...

Gravfält, Västra Tunhem

Nu var jag trött, både i huvud och kropp så jag bestämde mig för att trampa hemåt igen. Ekhagarna och skvaltkvarnen får jag titta lite närmare på vid ett annat tillfälle. Hembygdsgården, besökte jag i sensomras (fast det har jag nog glömt att blogga om...), så det svischade jag bara förbi där i nedförsbacken. Ville dock ha med en bild därifrån, så det får bli från besöket förra sensommaren.

Västra Tunhems hembygdsgård

Det här var en kul utflykt som innebar nästan 16 km cykling och "bergsbestigning". Allt för ett gravfälts skull, med obefintlig p-plats, och därför fick det bli en cykeltur...

Hitta hit: Från Trollhättan - kör mot Vargön via Halvorstorp, sväng höger vid skylt Hunneberg. Från Vargön - kör mot Trollhättan, sväng vänster mot Västra Tunhems kyrka. Bra utgångspunkt är att parkera vid kyrkan. Här finns även en informationstavla om närområdet!