Hallamölla

I det här inlägget drömmer jag mig tillbaka, inte bara till sommaren, utan även till Skåne och Österlen. Sommaren 2007, ja det är redan nio år sedan, så hade jag praktik och sommarjobb på Vägstationen i Brösarp. I början av denna praktik fick jag i uppdrag att köra runt kring Brösarp och göra studiebesök på lite olika ställen. Ett av dessa ställen som min handledare tyckte jag skulle besöka var Hallamölla och Hallamöllafallet. Hallamölla är än idag en av mina favoritplatser på Österlen.

Hallamölla

Hallamölla är Skånes högsta vattenfall, med en total fallhöjd på sammanlagt 23 meter, fördelat på fem etapper. Det finns en del som hävdar att Forsakar är det högsta vattenfallet. Och det är delvis rätt. I Forsakar är det två etapper på tio respektive åtta meter. Så pratar man "enskilt" fall är det ju rätt. :-)

Hallamölla.
Det finns högre fall här, men jag har inte vågat mig ut
i ån för att fota...

På platsen finns en vattenmölla (vattenkvarn) som funnits här åtminstone sedan 1491. Det är då möllan nämns för första gången. Det nuvarande kvarnhuset är från 1850-talet. Hjulhuset är sannolikt en tillbyggnad från 1910-1915. Kvarnrörelsen lades ned vid årsskiftet 1948-49. Möllan kan fortfarande ses i bruk. Varje år på "Möllornas dag" startar Albo Härads Hembygdsförening möllan.

Hallamölla

Utefter Verkeån fanns tidigare flera kvarnar och andra anläggningar som var beroende av vattenkraft, som t.ex. vadmalsstampar och mjölkvarnar.

Hallamölla

På hösten vandrar havsöringen uppför Verkeån och Hallamöllafallet för att leka. Vill man se Hallamölla i sin fulla prakt ska man besöka platsen under vårfloden. Med lite tur kan man så se forsärla, kungsfiskare och strömstare här. Ovanför fallen finns ett bestånd av dansk körvel, en starkt doftande kryddväxt som har förvildats och spritt sig i naturen!


Hitta hit: Från väg 19 söder om Brösarp, i Eljaröd sväng av mot Christinehovs Slott. Därefter skyltat Hallamölla.

Piratens gravplats

Förutom att springa omkring på gamla järnåldersgravfält, kika på gamla ruiner så gillar jag även att läsa. Det är till och med så att jag är med i inte mindre två bokcirklar. Och i den ena bokcirkeln läste vi alldeles nyss "Bokhandlaren som slutade prata" av Fritiof Nilsson Piraten. Då kom jag på att jag faktiskt besökt hans gravplats flera gånger, men jag har aldrig bloggat om det. Och så kan vi ju inte ha det. Så här kommer då ett litet blogginlägg om Piratens gravplats.

Ravlunda kyrka och kyrkogård är en av Ravlunda sockens mest besökta plats. En av anledningarna till detta är att författaren Fritiof Nilsson Piraten ligger begravd här. Men varför vallfärdar då folk hit? Jo man är så klart nyfiken på inskriptionen på hans gravsten som lyder så här: "Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrade han sig på sitt yttersta och dog verkligen den 31 januari 1972." Det kan inte hjälpas, men jag tycker den här gravstenen är fenomenal. Men, kan vi verkligen lita på att han verkligen dog just den 31 januari?

Det finns dock ytterligare en anledning till att människor gärna besöker kyrkan och kyrkogården och det är att även Olle Adolphsson ligger begravd här.

Även Ravlunda kyrka är väl värd ett besök. Kyrkan med de karaktäristiska trappgavlarna är från 1200-talet och ligger på en av socknens högsta kullar, och utsikten över himmel, hav och land är verkligen magnifik! Vi hittar Ravlunda strax söder om Brösarps backar bara någon kilometer från Östersjön. Kyrkan byggdes ut under 1400-talet då tornet byggdes och en tid senare tillkom även en korsarm i norr. Inne i kyrkan finns kalkmålningar från 1200- och 1500-talet. Inne i kyrkan finns även en inskription om Gustav II Adolfs fälttåg, men tyvärr hittar jag inte bilden på denna text.

Under sin skånska resa 1749 besökte Carl von Linné Ravlunda och han skriver följande om platsen: "Ravlunda Kyrka låg mycket höglänt, omgiven av de härligaste fält, som sluttade och änteligen liksom instängdes med de skönaste skogar. Alltså hade hon den härligaste situation, som man i landet finna kunde." Och jag kan inte säga det bättre själv.

Hitta hit: Mellan Brösarp och Kivik utmed väg 9.

Nedraby kyrkoruin

Söder om Tomelilla hittar man ruinen efter Arvelunda-Nedraby kyrka. Kyrkan byggdes år 1250 i kalksten, i övergången mellan romansk och gotisk stil. Kyrkan bestod av ett långhus och rakt avslutat kor, i mitten av 1400-talet slogs valven, tornet och  vapenhuset i söder byggdes. Arvelunda socken, som i slutet av 1400-talet bytte namn till Nedraby socken var liten och fattig och under 1600-talet kunde man inte försörja en präst längre. Efter detta fick kyrkan förfalla, men det kyrkliga livet upphörde aldrig helt. Kyrkan är faktiskt inte avlyst, utan begravningar kan fortfarande förekomma här. Man har funnit krukskärvor och järnföremål från sen vikingatid eller tidig medeltid (ca 1000-1100 e.Kr), och detta visar att platsen nyttjats redan innan kyrkan byggdes.

Första gången jag var vid Nedraby kyrkoruin var en mulen och blåsig dag, och jag cyklade dit från Tomelilla. Jag visste inte riktigt hur långt det var att cykla, men tänkte att Skåne är ju platt så det är inga bekymmer, och jag behöver ändå ut och röra lite på mig. Men ack vad jag bedrog mig. Skåne är INTE platt, och absolut inte på Österlen. Efter den här cykelturen svor jag på att ALDRIG mer cykla på Österlen. Det höll nästan. En gång cyklade jag från Ystad till Tomelilla, även då svor jag på att aldrig mer cykla på Österlen. En annan gång cyklade jag mellan Tomelilla och Brösarp, och efter det har jag aldrig cyklat på Österlen. Det var till och med så illa att jag lämnade kvar cykeln i Brösarp och tog bussen hem och bad pappa ta med cykeln på bilen när de var på besök nästa gång. Fast det hände förstås att jag cyklade lite inne i Tomelilla...

Nu kom jag ju ifrån ämnet lite... Hursomhelst så har jag inget emot att besöka ruiner när det är halvkass väder. Det ger det liksom lite extra mystisk känsla. Fast det är ju som jag skrivit, självklart roligt att få bilder med blå himmel! Hur fick jag reda på den här kyrkoruinen? Tror bara att jag lusläste turistbyråns hemsida över sevärdheter, och så fick jag reda på den här ruinen, och blev så där lite lagom nyfiken! =)

Öppet/Tillgängligt: Året om

Hitta hit: Söder om Tomelilla, avtagsväg från väg 19 efter Benestad mot Allevad, Nedraby. Skyltat.

Glimmingehus

Säg den Österlenbesökare som inte varit vid Glimmingehus! Eller Skånebesökare för den delen... Självklart finns det dem som inte besökt huset, men jag de är nog ganska få! Fast jag ska vara ärlig och säga att vid mina första besök nere i Skåne så var jag aldrig vid Glimmingehus. Inte vad jag minns i alla fall. Nu ska jag vara ärlig och säga att det var inte vid många tillfällen som jag var i Skåne innan jag flyttade ner hit. Jag vet att vi var i Trelleborg vid några tillfällen, och att vi då naturligtvis var i Smygehuk, och så minns jag första gången vi var i Malmö... Men, om jag någonsin kom till Glimmingehus, det har jag inget minne av. Och jag tycker ju att jag borde kommit ihåg det i så fall... Nog om detta, för under mina fyra år som importerad skåning, så har jag varit där nog så många gånger!

Under mina första 2.5 år i Skåne, så bodde jag ju på Österlen, och fick en del besök. Konstigt, bor man på Österlen, så vill alla hälsa på. Bor man i Höör - mitt i Skåne - så är man helt plötsligt inte lika intressant. Synd om dem, för de vet inte vad dem missar! I alla fall, under min tid som Österlenboende så blev det en del "Österlenturer", och visst hamnade man vid Glimmingehus. Det hade alla på önskelistan, liksom Ales stenar. Detta medeltida stenhus, som har stått orört i århundraden lockar onekligen fortfarande besökare. Det har inte hänt så mycket i själva huset, men verksamheten har följt med i tiden...

Är man intresserad av att se hur en medeltida borg var inredd så är man på fel plats. För det finns inte så mycket inredning i huset! Men, på andra våningen så hittar man ett fantastiskt åttkantigt bord i en pelare!

I trapphallen hittar vi Vildmannen, som en gång faktiskt stod uppe på taket! När man passerar honom får man inte glömma att hälsa och bocka (om man är av det manliga könet) och niga (om man är av det kvinnliga könet). Gör man inte det så drabbas man av olycka. Självklart så missade jag Vildmannen där i trappen vid mitt första besök, och, tro det eller ej, men efteråt fick jag en rejäl huvudvärk. Om det beror på Vildmannen, eller något annat, låter jag vara osagt. Efter denna gång, ser jag verkligen till att hälsa ordentligt!

Och se dig noga för när du går upp och ner i trappen, för det är fullt med dödsfällor här... ;)

Även om det idag inte finns så mycket möbler inne i huset, så är det ändå rätt så fascinerande. Man får ändå en sorts inblick hur det en gång kan ha sett ut!

Om jag ska vara helt ärlig så har jag blandade känslor inför Glimmingehus. Om jag (trots detta) rekommenderar ett besök hit? Ja, det gör jag. För även om jag då eg saknar möblemang och sånt, så är det ändå det som är charmen i det hela. Man får använda sig av sin egen fantasi om hur det en gång kan ha sett ut! Under sommaren har man desstuom många olika arrangemang, som levandegör Glimmingehus.

Vill man veta mer Glimmingehus och medeltiden i sig, så finns det en väldigt bra souvenirshop inne på borgområdet. Här finns även en restaurang om man vill få något i magen!

På Riksantikvarieämbetes hemsida finns mer information om Glimmingehus, för den som är intresserad.

Öppet? April-november

Entré? Ja det kostar en liten slant att gå in i borgen, 2010 var det 60 kr/vuxen.

Hitta hit: Glimmingehus ligger 12 km sydväst om Simrishamn. Där är skyltat från rv 9 mellan Ystad och Simrishamn.

Prästens Badkar

I det lilla fiskesamhället Vik, på Österlen finns en unik sevärdhet, som kallas för "Prästens Badkar", eller "Rosenstenen". Det är en geologisk formation som faktiskt saknar motsvarighet någonstans i världen! Exakt hur den kraterformade bildningen har uppkommit är det ingen som egentligen vet, bara det är ju lite spännande. Namnet "Prästens badkar" sägs komma av att byns präst, som ingen kommer ihåg, sägs ha tagit sina bad här!

Det som fick mig att åka till Prästens badkar, var delvis att vi pratat om det lite löst i skolan, men även att det stod med på Simrishamnskartan som jag försökte lära mig, då jag hade praktik/sommarjobb på en turistbyrå. Och allt som är lite udda är ju spännande att se. Framför allt när man redan sett de där självklara sevärdheterna! Vi hade faktiskt ingen aning om vart bland "klipporna" som det här badkaret egentligen fanns, utan vi gick lite på måfå där bland stenarna och gick på magkänsla, efter bilder vi sett på "Prästens badkar". Saken är att jag nog får göra likadant nästa gång jag åker dit, för jag minns inte exakt vart badkaret finns...

När man går omkring där bland stenarna kan man passa på att njuta av utsikten över Östersjön och ut över Stenshuvud. Och varför inte ta ett dopp, eller njuta av sin medhavda picknick?

Hitta hit: Kör till Vik, "Prästens badkar" hittar du strax söder Viks fiskeläge. Kör mot hamnen, och håll till höger. Strax söder om hamnen finns en parkering där det är skyltat mot Prästens badkar.

S:t Olofs kyrka

S:t Olofs kyrka på Österlen är en ganska märklig lantsortskyrka. Den byggdes på 1100-talet, och har än idag mycket kvar av sin medeltida prägel. Bland annat finns här fem av nio medeltida altare kvar inne i kyrkan.

Inne i kyrkan hittar man även S:t Olof med sin silveryxa, som man förr i tiden trodde hade läkande krafter. Hade man ont någonstans tog man silveryxan och strök den på det onda området! Och yxan sägs ha lindrat många plågor.

Alldeles i närheten av kyrkan av kyrkan ligger S:t Olofs källa. Hit gick man förr efter att ha varit inne i kyrkan och bett om hjälp av S:t Olof för att offra pengar till helgonet och sedan drack man även lite vatten ur källan. Men, om man inte hade några pengar så skänkte man en bit kött eller dylikt... Detta gjorde att källan var täckt av tunn hinna av fett... Än idag offrar besökare en och annan slant till S:t Olof.

När jag var nyinflyttad skåning/österlening så hörde jag ofta talas om S:t Olofs kyrka, att den ska vara vacker, och originell med sin medeltida prägel, och källan intill... Detta väckte ju min nyfikenhet och jag var tvungen att tvinga dit min kompis vid ett av hennes första besök hos mig nere i Skåne. Och den gjorde mig inte besviken. Den är vitputsad, ser gammal ut (viktigt för mig!), och när vi kom in i kyrkan var det som att gå tillbaka i tiden. Den "är" verkligen som en kyrka på landet "ska" vara. Självklart har man moderniserat kyrkan under århundradens lopp, men man har ändå bevarat sin prägel! Sen är det ju alltid spännande med sagor och legender...

Vill du veta mer? Besök svenska kyrkans hemsida.

Hitta hit: Kyrkan ligger inne i S:t Olof på Österlen. För att komma till källan, kör förbi kyrkan, från kyrkans parkering sett, och sväng vänster in på den lilla grusvägen alldeles "bakom" kyrkan. Parkera vid ladugården. Gå runt gården (till höger) så hittar du källan. Självklart kan man även gå från kyrkan till källan!

Öppet: S:t Olofs kyrka är öppet dagligen under sommartid. Källan är tillgänglig året runt!

Järrestads hällristningar

Är man intresserad av hällristningar och man befinner sig i Skåne, ska man åka till Järrestad, för där finns Skånes bäst bevarade hällristningar. Här kan man se skepp, ryttare, fotspår och skålgropar inristade i berghällen. Hällristningslokalen (som det så fint heter) är mest känd för figuren som kallas för dansaren (bild nr 3). Alldeles i närheten av hällristningarna finns det tre stycken bronsåldersösen.

Det är ganska svårt att hitta till hällristningarna, och inför första besöket så hade jag och min kompis läst att man skulle svänga in i Järrestad (vi kom på väg 11), och köra förbi kyrkan, och sedan skulle det finnas en LITEN grusparkering, sedan skulle man gå på en traktorväg... Vi körde in i Järrestad, förbi kyrkan och kom till ett vägskäl vid en mölla (om jag inte missminner mig), vi körde tillbaka, och hamnade vid kyrkan, men inte hittade vi någon liten grusparkering. Vi gjorde denna proceduren ett par gånger, tills vi gav upp och åkte hem till Tomelilla, för att söka grundligare efter hur vi skulle hitta ristningarna.

Dagen efter åkte vi tillbaka, vi ville nämligen båda se ristningarna! Till slut i en svacka, så hittade vi en liten "breddning" av vägen (i grus), intill en traktorväg. Kunde det vara här? Vi parkerade bilen och gick in på traktorvägen, och ett par hundra meter in så hittade vi minsann en informationsskylt som talade om för oss att vi var rätt! Jag vill absolut inte kalla det för en parkeringsplats, för jag vet "mötesplatsfickor" som är större än denna parkeringsplats.

Själva hällristningsområdet är inte direkt stort, men ristningarna var välbevarade. Tyvärr har en del av ristningarna nu blivit vandaliserade...

Kungagraven

När man första gången ser Kungagraven, eller Kiviksgraven, som den också kallas för, första gången så är det svårt att inte bli imponerad. Självklart blev jag det med, och ville naturligtvis alltid in i graven, men av någon anledning så lyckades jag länge komma dit när det var stängt. Men så kunde jag ju inte ha det, utan en ledig sommardag tog jag bussen från Tomelilla till Brösarp, för att där byta buss som sedan tog mej till Kivik. Det var samma dag som jag var och besökte Ängakåsen, som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Och vad passar inte bättre än en dimmig dag att besöka gamla gravfält och gravplatser...

Det är Sveriges största bronsåldersgrav, ca 3000 år gammal, och den är faktiskt hela 75 meter i diameter, och den största runda graven vi känner till i Sverige.

Man vet inte vem eller vilka som ligger begravda här inne, och det gör det ju faktiskt lite mer spännande, man har länge trott att det varit en kung som legat begravd här inne, med tanke på storleken! Lite nyare analyser av människoben som man funnit inne i gravkammaren tyder dock på att graven använts under en längre period och att de som ligger begravda här var tonåringar.

När man på 1930-talet gjorde arkeologiska undersökningar av graven så var den kraftigt raserad och plundrad, och man vet därför inte heller om det funnits några dyrbarheter eller skatter eller inte. Graven upptäcktes först på 1740-talet...

Själva gravkammaren består av tio stenhällar som är ristade med symboler, som eggar fantasin. Vad betyder symbolerna? Och vem har ristat dem?

Inför mitt första besök inne i själva gravkammaren, hade jag ganska stora förväntningar, jag menar röset i sig är ju ganska stort, så visst borde själva kammaren också vara det. Det är den inte. Så jag måste erkänna att jag blev liten besviken. Så inför besöket här inne i september 2009, var jag väl inte så jätteentusiastisk, men guiden var helt fantastisk, och lyckades verkligen fånga mej. Så jag rekommenderar verkligen en guidad visning!


Alldeles i anslutning till gravröset finns det ett flertal skulpturer, jag är inte helt på det klara varför de står där, men de ger en skön inramning till platsen.

Här finns även "Sågmöllan", som idag fungerar som café, och man kan även köpa presentartiklar, vykort och böcker från Riksantikvarieämbetet.

Om man klättrar upp på toppen av röset så har men skön utsikt över Kivik! Var bara lite försiktig, för stenarna ligger lösa...

Mer information om Kungagraven hittar du på Riksantikvarieämbetets hemsida: http://www.raa.se/. Klicka på fliken: se och besök.

Öppet? Området kring graven är öppet året om, caféet och själva gravkammaren är öppen under sommaren.

Hitta hit: Det är skyltat från väg 9 i Kivik.

Knäbäckshusen

Knäbäckshusen på Österlen har en ganska speciell historia. Byn Knäbäckshusen låg nämligen tidigare i norra delen av Haväng, vid Knäbäcken. Anledningen till att byn flyttade var att svenska försvarsmakten ville utvidga Ravlunda Skjutfält på 1950-talet, och då köpte man helt enkelt ut byn, flyttade den till andra sidan av Stenshuvud!

Här finner man korsvirkes hus med vasstak, inramade av rosor och vågbrus, längs en smal bygata.

Nedanför husen hittar man kanske en av Skånes vackraste stränder! Den ligger i alla fall högt upp på min lista över skånska stränder! Den är inte speciellt bred, och när jag besökte stranden första gången så var det högvatten (och mycket vågor), så stranden var i princip helt obefintlig, istället solade man uppe på strandbanken!

Stranden är inte "utmärkt" på några kartor, så hade vi inte pratat om Knäbäckshusen i skolan så hade jag nog aldrig hittat dit.

Vid "strandkanten" finns det fem stycken "ålabodar", byggda enligt förlagor från gamla Knäbäck, två av dessa tillhör Rörums församling. En av dessa två inrymmer S:t Nicolai kapell. Kapellet är mycket populär för dop och bröllop. Kapellet är öppen dygnet runt, året om.

Knäbäckshusen passar för en liten utflykt året om. Alla årstider har sin charm. På sommaren är det mer eller mindre fullknôkat med folk, medan det under övriga årstider är betydligt lugnare, men jag har då aldrig varit helt ensam på plats. Jag har alltid mött några vandrare längs stranden...

Hitta hit: Knäbäckshusen ligger i höjd med Rörum på Österlen, mellan Simrishamn och Kivik. Skyltat från väg 9.

Haväng

Haväng på Österlen, är ett av mina små paradis här på jorden. Nu är väl inte jag den mest beresta människan i vårt land, men ändå. Det är något magiskt över området. Det råder ett lugn, som i normala fall förmodligen skulle göra mig än mer stressad, men, här faller all stress av mej, och jag kan bara vara...

Här finns den s.k. Havängsdösen, en stendös från yngre stenåldern (ca 5 500 år gammal). Vilket naturligtvis var orsaken till mitt första besök vid Haväng! Men jag blev så betagen av atmosfären i sig! Och utsikten, med Stenshuvud i söder och Ålakusten i norr...

Längs med den s.k. landborgsbranten" hittar man stora "betongmonument", det är rester av den s.k. "Per-Albinlinjen", ett försvarsverk från andra världskriget. Dessa kan ses längs hela den skånska kusten från Båstan i nordväst och upp till mellersta Blekinge.

Här finns även en sandstrand, men det är ganska kraftiga strömmar, så man får vara försiktig om man vill bada!

Haväng "tillhör" idag Ravlunda Skjutfält, så ibland kan området vara avstängt. För att veta när området är avstängt rekommenderas Försvarsmaktens hemsida.

Tillgängligt? Året om, förutom vid militärövningar.

Hitta hit? Haväng, ligger mellan Brösarp och Kivik, skyltat från väg 9.

Christinehofs slott

Christinehofs slott på Österlen, byggdes på order av Christina Piper, som ägde Alunbruket i Andrarum, alldeles i närheten, och behövde en bostad i närheten av bruket. Man påbörjade bygget av huset 1737 och 1741 stod det klart. Det hete då Andrarums Gård, och namnet Christinehofs slott kom till efter Christinas död 1752 för att hedra hennes minne!

Slottet är byggt i s.k. barockstil och den gula färgen kommer e.g. från en slaggprodukt från aluntillverkningen. En period var faktiskt slottet rosa, men vid den senaste restuareringen av slottet så tog man fram den gula färgen igen.

Slottet ägs än idag av familjen Piper, och den nuvarande ägaren Carl Piper, har öppnat upp slottet för allmänheten.

Idag satsar man även på att göra våtmarkerna runt om tillgängliga, och det finns trevliga promenadslingor för den som vill upptäcka området. Under sommaren anordnas guidningar på slottet, vandringar och exkursioner i våtmarkerna. Man har även många specialarrangemang för barn! Det arrangeras även utomhuskonserter i parken, bl.a. har Bryan Adams och Carlos Santana spelat här!

Vill du veta mer? Besök Christinehofs egen hemsida!

Öppet: Parken och våtmarkerna är öppna året om. Slottet är öppet under sommaren.

Hitta hit: Skyltat från väg 19 mellan Tomelilla och Brösarp.

Kivik Art Centre

Kivik Art Centre, på Lilla Stenshuvud, strax norr om Kivik är ett relativt nytt konstprojekt. Stiftelsen Kivik Art Centre bildades i juli 2006, med ändamålet att etablera ett konst- och kulturcentrum på Österlen. Förutom konstverken i naturen, var tanken från början att konstnärer skulle hyra in sig i studios/ateljéer, så att besökarna skulle kunna följa konstnärernas arbete.

Sommaren 2007 kunde besökarna se fem paviljonger skapade av arkitekterna Snöhetta och fotografen Tom Sandberg. Man kallade det här första året för Kivik Start.

2008 var det David Chipperfield och Anthony Gormley som stod för den nya huvudattraktionen, ett 16 meter högt utsiktstorn. Det är indelat i tre delar, alla med lika stor volym, men formen är olika. Utsikten härifrån sägs vara fantastisk.

2009 tillkom tre nya verk - skulpturer av den brittiska konstnären Julian Opie och Matti Suuronens plasthus Venturo. Ventura fungerar idag som café och information.

Då jag aldrig kom till Kivik Art Centre 2010 så vet jag inte vad för spännande konstverk man kunde se.

Uppifrån toppen av Lilla Stenshuvud har man en fantastisk utsikt över Kivik! Det är värt promenaden.

Kivik Art har naturligtvis en hemsida, om man vill veta mer om projektet! Kivik Art Centre har stängt för säsongen, men man kommer annonsera på hemsidan när nästa säsong öppnar!

Hitta hit: Om man kommer norrifrån - kör igenom Kivik längs väg 9, i den södra delen svänger vägen kraftigt till höger, mitt i svängen går en väg rakt upp i en backe mot Stenshuvud. Sväng av där och följ sedan skyltar Kivik Art Centre. Kommer du söderifrån -Kivik Art Centre är skyltat från väg 9 mot Stenshuvud.