Hällkista, Visingsö

Vid landsvägen i Rökinge på sydvästra Visingsö finns en hällkista. Den anses vara från ca 1600 f.Kr. (yngre stenåldern).

Visingsö var vid den här tiden betydligt större. Landhöjningen av norra Vättern tippar sjön och höjer vattennivån i söder. De stränder som beboddes under stenåldern ligger nu under vatten. När hällkistan byggdes för ca 4 000 år sedan låg Vätterns yta minst 3 meter lägre än idag.

Hällkistan undersöktes redan 1874. Då hittade man en flintdolk och några obrända ben. Hällkistor var kollektivgravar så benen kan ha tillhört flera individer. I en annan hällkista på södra gravfältet, påträffad under en järnåldersgrav, hittades skelett från minst fyra människor.


Senaste besök: 15 september 2018

Hitta hit: Strax söder om Rökinge på Visingsö.

Alvastra pålbyggnad

Alvastra pålbyggnad ligger vid foten av Omberg i Östergötland. Pålbyggnaden är placerad i det som kallas Dags mosse. Det är en av Sveriges märkligaste och mest fantasieggande träkonstruktioner som finns kvar från stenåldern. Pålbyggnaden började anläggas ca 3 000 f.Kr.

Lämningarna påträffades i början av 1900-talet i samband med att det grävdes dräneringsdiken på platsen.

Då pålbyggnaden uppfördes för drygt 5 000 år sedan bestod Dags mosse av torr hedmark och var omgiven av våtmarker och starrkärr. Området kring det som idag är Broby gård, fanns tät lövskog. Den 1 000 kvadratmeter stora pålbyggnaden består av tusentals pålar och käppar som hämtades ur den stora lövskogen.

Genom dendrokronologiska och vedanatomiska undersökningar har det säkerställts att byggnadsarbetena på denna plats pågick under 42 år.

Arkeologen Otto Frödin ledde en undersökning på området 1909-1930. Han slutsats var att det varit en boplats med försvarsfunktion. En annan arkeolog, Mats P Malmer, undersökte området 1976-1980. Malmer trodde istället att det varit en offer- och kultplats. Än idag vet vi inte säkert vad pålbyggnaden använts till, men liknande anläggningar har hittats på flera platser i norra Europa, t.ex. Schweiz, Irland och Skottland. Denna är dock den nordligaste belägna lämningen av detta slag.

Lämningar från platser visar att stenåldersfolket som varit här levde av sädesodling, boskapsskötsel, jakt, fiske och hade samlat bär och nötter. Bland lämningarna hittades många redskap och en del smycken. Man har även hittat ett kranium som hade märken efter att ha blivit skalperad. Fynden härifrån går att se på Historiska museet i Stockholm.

Idag kan man inte se något ovan jord av pålbyggnaden, men det finns en ett par skyltar som informerar om platsen.

Senaste besök: 21 juli 2018.

Vägbeskrivning: Följ turistvägen från Alvastra till Rök.

Luttra gånggrift

Luttra gånggrift, strax utanför Falköping, är en så kallad megalitgrav (storstensgrav), och uppfördes för ca 5 000 år sedan, det vill säga under stenåldern. Den har blivit en symbol för Falbygdens alla megalitgravar. Det är en av länets, ja Sveriges, bäst bevarade gånggrifter. Den har bland annat en takhäll som ligger i ursprungligt läge. Liksom de flesta gånggrifter är den omgärdad av en hög. Högen har en diameter på 18 meter och en höjd på två meter. Den fyra meter långa gången löper ut från kammarens östra sida.

Gånggriften undersöktes 1863 av Bror Emil Hildebrand, som genom att flytta gavelhällarna kunde konstatera att stenkammaren var hårt packad med jord och mindre stenar. Förutom ben efter gravlagda människor fann man bland annat lansspetsar av ben och flinta, pilspetsar av flinta, bennålar samt hängen av ben och djurtänder. Hildebrand uppskattade mängden individer till fler än 100.

Det här är ett fornlämningstätt område, bara ca 80 meter åt nordväst ligger ytterligare en gånggrift. Cirka 250 meter åt sydväst finns en gravhög. Gravhögen är inte samtida med gånggrifterna, utan hör hemma i brons- eller järnåldern.

Gånggriften ligger på privat mark, med boende runtomkring. Visa hänsyn, parkera på angiven plats och skräpa inte ner!

Senaste besök: 16 juli 2018

Hitta hit: Från Falköping, kör väg 46 mot Kinnarp. Ta vänster mot Vartofta och kör förbi Luttra kyrka. Gånggriften är belägen på vänster sida om vägen, drygt 350 meter efter kyrkan.

Pilane gravfält

Pilane gravfält ligger på nordvästra Tjörn och är ett av Sveriges vackrast belägna gravfält. Här finns ett 90-tal domarringar, resta stenar och stensättningar från järnåldern. Gravfältet är omgivet av ett uråldrigt kulturlandskap med spår från stenåldern.

Man har funnit flintavslag och delar av redskap i området. Fynd vid utgrävningar som gjordes i början av 1980-talet visar att människor bosatte sig här redan för 8 000 år sedan, dvs under stenåldern. Under senare delen av stenåldern höll man boskap, brukade jorden och jagade. Bosättningen var på den plats där dagens parkering är.

Intill avfarten från Kyrkesundsvägen finns en hällristning från bronsåldern som består av femton skepp med utsvängda för- och akterpartier och så kallade bemanningsstreck.

Idag hålls markerna öppna med betande får. På kullarna växer typiska hagmarksväxter som kattfot, ängsviol och mandelblom. Här finns också växter som hör hemma på de riktigt fina naturbetesmarkerna, exempelvis vårvicker, dvärgmaskros och spenslig ullört.

På vägen från parkeringsplatsen till gravfältet passerar man en gammal skalgrustäkt. Havet nådde hit för 10 000 år sedan, då var villkoren gynsamma för musslor och snäckor. Här finns många kalkälskande växter som vildlin, grusbräcka, väddklint och många andra arter. Vill du veta lite mer om de så kallade skalbankarna (skalgrustäkten) så har jag även bloggat om världens största skalbankar som finns i Uddevalla. Du kan läsa om dessa här!

Pilane har varit en mötesplats i alla tider, och är så än idag. Runt gravfältet arrangeras sedan 2007 en skulpturutställning med verk av ledande konstnärer från världens alla hörn. Det visas nya konstverk varje sommar. Här kan du läsa om mitt besök på Skulptur i Pilane.

Senaste besök: 11 juli 2018

Hitta hit: Kör till Stenungsund, håll mot Tjörn. Efter Tjörnbron, tag vänster vid trafikljusen och följ väg 169 mot Skärhamn. I höjd med Wallhamn, tag höger mot Kållekärr och följ därefter brunvita sevärdhetsskyltar "Pilane Gravfält" i riktning mot Kyrksund.

Skalbankarna och Skalbanksmuseet i Uddevalla

Skalbankarna i Uddevalla är världens största skalbankar. Detta unika område med kullar av skalgrus är ett paradis för blommor, fjärilar och småkryp. En skalbank är en lämning från slutet av senaste istiden, ca 10 000 år sedan. De består av skal från arktiska kräftdjur, snäckor och musslor, och bildas i samband med att Vänern förvandlades från en havsvik till ett innanhav. De vita kullarna av skalgrus som omgärdar skalbanksmuseet och dammen vid Bräcke består till största delen av stenmusslan och jättehavstulpanen. Det finns även betydande mängder av blåmussla och vindeltornssnäcka. Man har även hittat skelettdelar av späckhuggare, vitval, knölval och isbjörn på skalbankarna i Uddevalla. Sammanlagt har man hittat 103 marina ryggradslösa djur i skalbankarna på Bräcke-Kuröd i Uddevalla.

Bräckedammen och del av skalbankarna.

Skalrester...

Det bästa sättet att uppleva allt detta gör man genom att gå en 2 kilometer lång slinga - Skalgrusslingan. Och det var precis vad jag gjorde. Det är en mäktig upplevelse att promenera runt på skalrester från djur som levde här för drygt 10 000 år sedan. Slingan löper parallellt med Bohusleden, men är markerad med Skabanksmuseets logga.

Ledskylt

Man passerar ett antal informationsskyltar som handlar om bankarnas historia, Carl von Linnés besök på platsen, de 11 000 år gamla boplatserna från jägarstenåldern med mera. Visste du t.ex. att det har körts SM- och VM-tävlingar i motocross här på skalbankarna?

Bland stock och sten...

Platsen för en stenåldersbosättning

Platsen för en stenåldersbosättning

Här gick strandlinjen på stenåldern.

Slingan går genom stora hasselsnår, förbi ett vattenfall (som jag missade, eller var det uttorkat p.g.a. sommarens brist på nederbörd?) och ner i "Kurödsgrytan" där man kan studera bikupor.

Kurödsgrytan

Det går betande djur utmed slingan. De här var dock inhägnade.

Därefter går man upp till den magnifika utsikten på Kurödsbergen, där man har utsikt över Byfjorden och Uddevallabron. Man går sedan ner på andra sidan berget där man passerar en slåtteräng som slås med lie. Sluttningarna på Kurödsbergen hyser den artrikaste ört- och gräsfloran.

Tittar man ordentlig så ser man Uddevallabron i bakgrunden.

Den här slingan kräver lite av den som går den. Den är välmarkerad så man går inte vilse i området, men det går upp och ner, det är bland hasselsnår och rejäla stenar. Det finns inga trappor utmed leden, förutom de upp/ner från backen vid museet, och det är brant på sina ställen... Det är en mycket trevlig slinga, och jag uppskattade alla informationsskyltar utmed den.

Utsikt över Bräckedammen

Skalbankarna på Kuröd, Bräcke och Samneröd har varit tre separata naturreservat, men sedan 2010 är de ett större sammanhängande naturreservat med namnet Kuröd. 1997 påbörjades omfattande avverkningar, röjningar och hägnader för att förstärka områdets mosaiklandskap med dess rika biologiska mångfald.

Skalbanksmuseet
I anslutning till skalbankarna i Bräcke finns ett litet skalbanksmuseum. Här finns skalsamlingar som donerats av Robert Thorburn i slutet av 1800-talet. Man kan se modeller och en animation som visar inlandsisens avsmältning och landhöjningen. Här finns möjlighet att utforska ett urval av de fjärilar som finns på skalbankarna genom monterade dag- och nattfjärilar. Man får även ta del av skalbankarnas brokiga kultur- och industrihistoria. Den artrika och kalkgynnade floran på bankarna illustreras med originalakvareller av Cia Callermo.

Skalbanksmuseet

Öppet: Museet är öppet juni-augusti, men skalbankarna går att besöka året om.

Senaste besök: 9 juli 2018

Vägbeskrivning: Kurödsvägen 1, Uddevalla. Om du kommer på E6:an, tag av vid Kurödsmotet. Kör på väg 172 mot Dalsland till första rödljuset. Sväng höger, följ skyltning.

Skegriedösen

Sista helgen i juli 2017 var jag i Skåne med mina föräldrar. Vi bodde i Trelleborg och på vägen hem passade vi på att stanna till vid Skegriedösen, en stenkammargrav från bondestenåldern (yngre stenåldern), ca 5 000 år gammal.

Den välbevarade dösen ligger alldeles i närheten av Skegrie kyrka. Den består av en kistliknande kammare med två stora block (hällar) som långsidor, en gavelhäll och ett takblock.

Dösen är omgiven av en stenkrets med sjutton stenar. En sådan utformning brukar kallas för långdös. På några av dessa stenar, samt på takblocket, finns det så kallade skålgropar. En skålgrop, som även kallas för älvkvarn, är en liten uthuggen grop. Förr trodde man att man kunde bota sjukdomar genom att offra smör eller mynt i dessa gropar.

Den rektangulära formen och gravrummets låga tak gör att man brukar räkna Skegriedösen till en av de äldsta från stenåldern.

När man skulle bygga ut E6:an till motorväg så gjordes en arkeologisk utgrävning i området 2007. Man hittade ett stort antal lämningar, några kilometer norr om Skegriedösen vid "Döseryggen". Bland lämningarna hittade man rester av en för Skandinavien unik processionsväg, kantad av ett flertal, nu försvunna dösar.

Senaste besök: 30 juli 2017

Vägbeskrivning: Sväng av E6:an vid avfart 5. Följ skyltar mot Skegrie, vid Skegrie skola, sväng höger. Strax efter kyrkan finns en p-ficka alldeles intill Skegriedösen.

Ekornavallen

Det kan inte hjälpas men jag gillar verkligen att vandra omkring på gamla gravfält. Bara tanken på att jag går på samma plats som människan gjort i flera tusen år är kittlande. Så när jag såg på kartan att Ekornavallen inte låg långt bort från Gudhems klosterruin, ja då kunde jag inte låta bli. Jag var tvungen att göra ett besök. Och en sak vet jag. Jag kan lura med syrran till kyrkor och slott och sånt, ja en och annan ruin med, men att traska omkring på små kullar som ska föreställa gravar från järn- och bronsåldern, eller vad det nu kan vara, det tycker hon inte är lika kul alla gånger.

 

Ekornavallen är ett av Västergötlands märkligaste fornlämningsområden. Det är beläget på en höjdsluttning ned mot en å som heter Slafsan i Falköpingsbygden. Och det är vanligt att man under forntiden begravde sina döda just vid små höjder. Och i alla fall på de ställen jag har varit, så har det funnits vatten i närheten! Här finns gravar från stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Här finns resta stenar, domarringar, treuddar, hällkistor, gånggrifter och ett bronsåldersöse.

 

Här på Ekornvallen finns tolv resta stenar, även kallade bautastenar. Dessa stenar står uppställda nästan i en rak linje. Förmodligen har här gått en forntida väg. Det sägs att stenarna blivit resta till minne av 19 riddare som stupade i slaget vid Falköping år 1389. Men om detta är sant vet man förstås inte! Sådana här resta stenar brukar härstamma från järnåldern. De kan stå ensamma, men kan också vara en del av domarringar och skeppssättningar.

Restra stenar

En stensättningsform, eller gravtyp som jag inte sett så mycket tidigare, eller inte så tydliga i alla fall, är de så kallade treuddarna. Detta är en gravform från järnåldern. Stensättningar (av olika slag) är den vanligaste gravtypen under hela järnåldern!

Treudd

Området har en enda hällkista, som var uppbyggd av stående stenblock med långa hällar till tak var fem meter lång och kan ha rymt upp till 60 personer! Idag ser man väl inte så mycket av hällkistan, men man kan ana konturerna i alla fall.

Hällkista

Högt uppe på kullen kan man se ett stort röse, som är daterat till bronsåldern (1800-500 f.Kr.), det är inte mindre än 20 meter i diameter och två meter hög. Kan det vara så att bygdens storman ville visa sin makt med denna storslagna grav? Genom dess storlek och läge kan vi gissa att den döde antagligen fått med sig rika gravgåvor. Utsikten över Ekornavallen härifrån är riktigt fin.

Bronsåldersröse

Här i området finns fyra gånggrifter, från yngre stenåldern (ca 3000 f.Kr), och i dessa, liksom hällkistorna, kunde flera generationer vara begravda. I gånggrifterna kunde man begrava de döda sittandes i avdelade rum. Den största gånggriften på Ekornavallen kallas för "Girommen", och man tror att det betyder jätteugnen.

Girommen

Girommen

Som jag skrev tidigare i blogginlägget kan man även hitta en domarring här. Dessa brukar dateras till perioden 0-500 e.Kr. Namnet antyder att man förr i tiden trodde att tinget samlades här, och att dömde i olika frågor.  

Domarring

Ekornavallen har lockat forskare under en mycket lång tid, och det är omtalat och beskrivet i flera äldre avhandlingar. Det saknas dock rester efter bya, bostäder samt hägnader och annat som ska ha hört till.

 

Ekornavallen har aldrig grävts ut arkeologiskt. Däremot har en del gravar restaurerats av Riksantikvarieämbetet, och då har man funnit en del gravfynd av bärnsten, ornerade krukskärvor och en flintspånkniv.
 

Gånggrift

Öppet/tillgängligt: Året om. En del gravar är förstås svåra att upptäcka/se vid snö!

Entré: Fri entré. Bidrag (frivillig entré) mottages gärna, och läggs i en liten bössa vid ingången till gravfältet.

Hitta hit: 15 km norr om Falköping. Skyltat från väg 46 och 184.