Lustigkulle

Lustigkulle är en av flera stora gravhögar från äldre bronsåldern (1800 f.Kr.-1000 f.Kr.) som funnits runt Jönköping. Tre av dem finns kvar än idag: Lustigkulle i stadsdelen Liljeholmen, Domarkullen på Gräshagen och Dödskallehöjden vid Råslätt. Gravhögarna vittnar om en rik bronsåldersbygd med kopplingar till bl.a. Visingsö.

Gravhögen är idag 30 meter i diameter, ca 4 meter hög och har ett plant krön. Den ligger i ett grönområde vid Liljeholmsparken omgiven av sentida bebyggelse. Topografiskt ligger den på en avsats vid foten av en sluttning ner mot Vättern. På sin tid var detta ett monumentalt läge, eftersom landskapet såg annorlunda ut. Nedanför högen fanns sankmarker som sträckte sig till Rocksjön, vilka också hade förbindelse med Vättern. Högens läge i ett flackt och troligtvis öppet landskap med sjöar runtomkring gjorde den synlig vida omkring.

Algot Friberg, hembygdsvårdare och fornminnesföreningens grundare, undersökte högen delvis år 1892. Av hans anteckningar framgår att högen då var 21 meter i diameter, ca 3 meter hög och uppbyggd av sand. Sanden täckte ett litet kärnröse i högens mitt. Det påträffades inga fynd men i botten låg brända ben och en mörkfärgning "sotad efter eld". Friberg undersökte visserligen inte hela högen, och det är osäkert om han kom till dess botten. Dessa fakta och läget i terrängen gör en datering till bronsåldern mest trolig.

Gravhögen har använts på många olika sätt genom tiderna. På 1600-talet sägs den ha varit avrättningsplats. På 1800-talet planades ytan av och ett lusthus uppfördes. Då fick högen namnet Lusthuskullen, som sedan blev Lustigkulle. Under lusthuset grävdes också en vinkällare! På 1900-talet påfördes ny jord, högen blev större och därmed en perfekt pulkabacke!


Senaste besök: 20 oktober 2018

Hitta hit: Från Östra Storgatan i Jönköping sväng in på Rosenborgsgatan och sedan Starrgatan ca 600 meter. Lustigkulle ligger strax söder om gatan, mitt emot Starrgatan 10.

Stenkullen, Tun

Stenkullen i Tun, Västergötland, är ett stort bronsåldersröse. Röset uppfördes för ca 4 000 år sedan, har en diameter på 60 meter och är 7 meter högt. Det gör Stenkullen till ett av Sveriges största bronsåldersrösen.

Röset är inte undersökt, men dess utformning gör att vi kan anta att den byggts kring en central gravläggning i vars yttre omkrets man lade stora stenblock som kantkedja. En del av dem kan vi se idag, på den plats där graven plundrades på sten. Stenkullen användes som stentäkt på 1800-talet. Den plockades ur och skadades på den östra sidan.

I kanterna av Stenkullen finns spår av byggnader som lagts an mot graven. Det kan ha varit det medeltida hus som omnämnts "Tuns slott". Äldre kartor visar att det låg ekonomibyggnader till ladugårdar här under sent 1700-tal.

Söder om röset ansluter ett gravfält från yngre järnåldern (500-1050 e.Kr.) där flera gravar är bevarade.

Några meter norr om röset finns en källa, "Kuskällan" eller "Korskällan", som är en så kallad offerkälla. Man slängde i ett mynt eller något annat av värde så att man blev frisk. Lite mer nordväst om röset finns det lämningar kvar från Tuns gamla bytomt som har varit bebodd från yngre järnåldern, ända fram till 1806 då byn flyttades.

Står man uppe på röset och tittar åt nordväst ser man idag Såtenäs (Skaraborgs Flygflottilj) och närmast hangarerna för transportflyget. Har man tur kan man se hela Sveriges flotta av C-130 Hercules, som har sin hemmabas här, stå utanför. Jag vågade dock inte fota mot Såtenäs, jag vill ju inte åka dit för spionage eller något sådant. ;-)

Hade man stått här och tittat år 1392 hade man sett byn "Sathonaes" som bestod av minst sex gårdar och där riddaren Jon Dansson då utfärdade ett brev. Detta är den äldsta skriftliga handlingen där Såtenäs omtalas.

Senaste besök: 16 juli 2018

Hitta hit: Sväng av väg 44 mellan Grästorp och Lidköping mot Såtenäs. Följ vägen nästa ända fram till Tun. Parkeringsplats alldeles intill röset.

Pilane gravfält

Pilane gravfält ligger på nordvästra Tjörn och är ett av Sveriges vackrast belägna gravfält. Här finns ett 90-tal domarringar, resta stenar och stensättningar från järnåldern. Gravfältet är omgivet av ett uråldrigt kulturlandskap med spår från stenåldern.

Man har funnit flintavslag och delar av redskap i området. Fynd vid utgrävningar som gjordes i början av 1980-talet visar att människor bosatte sig här redan för 8 000 år sedan, dvs under stenåldern. Under senare delen av stenåldern höll man boskap, brukade jorden och jagade. Bosättningen var på den plats där dagens parkering är.

Intill avfarten från Kyrkesundsvägen finns en hällristning från bronsåldern som består av femton skepp med utsvängda för- och akterpartier och så kallade bemanningsstreck.

Idag hålls markerna öppna med betande får. På kullarna växer typiska hagmarksväxter som kattfot, ängsviol och mandelblom. Här finns också växter som hör hemma på de riktigt fina naturbetesmarkerna, exempelvis vårvicker, dvärgmaskros och spenslig ullört.

På vägen från parkeringsplatsen till gravfältet passerar man en gammal skalgrustäkt. Havet nådde hit för 10 000 år sedan, då var villkoren gynsamma för musslor och snäckor. Här finns många kalkälskande växter som vildlin, grusbräcka, väddklint och många andra arter. Vill du veta lite mer om de så kallade skalbankarna (skalgrustäkten) så har jag även bloggat om världens största skalbankar som finns i Uddevalla. Du kan läsa om dessa här!

Pilane har varit en mötesplats i alla tider, och är så än idag. Runt gravfältet arrangeras sedan 2007 en skulpturutställning med verk av ledande konstnärer från världens alla hörn. Det visas nya konstverk varje sommar. Här kan du läsa om mitt besök på Skulptur i Pilane.

Senaste besök: 11 juli 2018

Hitta hit: Kör till Stenungsund, håll mot Tjörn. Efter Tjörnbron, tag vänster vid trafikljusen och följ väg 169 mot Skärhamn. I höjd med Wallhamn, tag höger mot Kållekärr och följ därefter brunvita sevärdhetsskyltar "Pilane Gravfält" i riktning mot Kyrksund.

Fagertofta gravfält

Det är något med att strosa omkring på en kyrkogård, begravningsplats och gravfält. Jag kan inte sätta fingret exakt på vad det är, men jag gillar den ofta lite ödesmättade stämningen. Och det spelar ingen roll om jag går på slottskyrkogården mitt i Malmö eller ett gravfält "mitt ute i skogen" utanför Nässjö. Det är ett speciellt lugn, och till och med jag som oftast är superspeedad av olika anledningar, dämpas.

Allt sedan jag flyttade till Småland, och jag började grotta ner mig i Smålands sevärdheter, oavsett om det gäller fornminnen, kyrkor, industriminnen, slott eller museer, så har jag suktat efter Fagertofta gravfält. Men, som så många andra gravfält så ligger det lite avsides, om man ser till dagens städer och bebyggelser, och det krävs ofta att man har tillgång till bil. För ett år sedan eller två, blev jag riktigt nyfiken på detta gravfält och funderade till och med på att ta tåget till Nässjö, hyra en cykel och trampa dit. Men, av någon anledning blev det aldrig så. Men, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!

Fagertofta gravfält

Gravfältet är sannolikt från 400-800 e.Kr, (yngre järnåldern), men någon säker datering finns inte. Det är ett av de större och mest variationsrika gravfälten från denna tid i hela Sverige. Ja, ni förstår ju, vad det är som lockat mig. :-)

Fagertofta gravfält

Här finns ett trettiotal stensättningar, framför allt domarringar (13 till antalet), men även en, i mina ögon, ganska stor treudd med två stora mittstenar, en rund stensättning med sex 4-stenar som ser ut som dösar, samt ett stort röse. Röset är förmodligen 1000 år äldre och härstammar från bronsåldern.

Domarring

Treudd

Domarringar och röse

Rund stensättning m sex 4-stenar

Dös?

Röse, troligen från bronsåldern

Gravfältet ger ett stilfullt intryck där det ligger i en björkbevuxen ängsmark, intill en grusväg, som jag inte tror är allt för trafikerad. Strax intill gravfältet, i en bergsluttning finns en källa, som troligen är en gammal offerkälla. Jag nöjde mig med att kika på källan från bilfönstret. Uppe på själva bergåsen har man funnit gravrösen av äldre härstamning.

Gravfältet

Inför besöket på Fagertofta så hade jag faktiskt inga större förväntningar, trots det jag läst om det tidigare. Detta gjorde att gravfältet överträffade mina förväntningar och jag hade kunnat gå omkring där bra mycket längre än vad vi faktiskt gjorde. Det är något med att strosa omkring på en plats där man vet att människor gjort det samma för 3-4000 år sedan. Hur hade de det? Vad grubblade de på?

Kul att inte utforska fornminnen på egen hand...

Hitta hit: Kör rv31 från Jönköping mot Nässjö. Vid andra avfarten in till Nässjö, tag av och sväng mot Solberg (norrut). Vid Fagertofta by finns en skylt åt höger mot gravfältet, sväng av och kör grusvägen ca en kilometer, parkera på p-platsen.

Besöksdatum: 13 april 2016

Bronsåldersröset Dejlarör

I Axlarp finns ett fornlämningsområde med rösen och ett antal kvadratiska stensättningar. Det storröse som vi var intresserade av kallas för Dejlarör och är ett av Jönköpings läns 14 största bronsåldersrösen (ca 3000 år sedan). Dejlarör är ca 30 meter i diameter och knappt fyra meter högt.

Bronsåldersröset Dejlarör i Axlarp

Namnet Dejlarör kommer från ordet dejel, eller dajel, som är ett äldre småländskt ord för drake. Förr i tiden trodde man att det bodde drakar här och det sägs ha varit en drake som flög från detta röset till ett annat röse i Kullebo, snett över rv 31/40. Tänk dig själv att stå här en fuktig morgon, solen går upp och ånga stiger från röset...

Dejlarör

Som så många andra bronsåldersrösen ligger detta på en höjd, så de syns/syntes vida omkring. Vem som ligger begravd här vet vi inte, men det var mäktiga män och kvinnor som fick sådana här gravar. Kanske var de hövdingar över området som styrde över handel och kontakter med andra?

Liknande rösen som har undersökts visar att det i regel finns en stenkista där den döde lagts, med sina tillhörigheter och kanske även vapen. Idag är det oftast bara fragment bevarade, efter årtusenden av regnvatten som sköljt genom graven. Många rösen är även plundrade.

Dejlarör

Sydöst om röset, finns ett antal kvadratiska stensättningar, den största 13x13 meter och nära en meter hög, anses vara gravformer från äldre järnålder.

Hitta hit: Från Jönköping, ta väg 31 mot Nässjö. Knappt tre kilometer efter Forserumsavfarten sväng av mot Lunnestorp. Efter 6-700 meter finns en ladugård till höger. Vi parkerade intill vägen till ladugården.

Besöksdatum: 13 april 2016

Utflykt med Fornminneskursen

Jag har under våren läst en kurs i Fornminneskunskap på Medborgarskolan. Det kan kanske mer liknas vid en studiecirkel, men ni fattar. Igår (13/4-16) stod det utflykt på agendan. Förra veckan röstade vi fram en runda. Vår ledare hade plockat fram två förslag och så valde vi däremellan. Detta inlägget kommer ta upp rundan som helhet och kort kort info om de platser vi besökte. Jag kommer sedan blogga separat om varje besöksmål

Vi samlades på SAAB:s parkering i Jkpg för samåkning. När alla var samlade, jag kom för ovanlighetens sist och dessutom fem minuter efter avtalad tid, så åkte vi i samlad tropp iväg mot Nässjö. Vi svängde av 31:an vid Rogberga och stannade till vid kyrkan. Här var målet en runsten, som uppfördes i början på 1000-talet. Runstenen har stått på lite olika platser, men har stått på sin nuvarande plats sedan 1948.

Runstenen vid Rogberga kyrka

Vi for sedan ut till 31:an igen mot Nässjö och ca tre kilometer efter Forserumsavfarten svängde vi av mot Lunnestorp. Nu var vi på jakt efter ett bronsåldersöse - Dejlarör, ett av Jönköping läns 14 största rösen. Det finns flera rösen i området, men det var det största vi var ute efter denna gång.

Dejlarör

Tillbaka till 31:an och vidare mot Nässjö for vi och vid andra avfarten till Nässjö och sedan tog vi av mot Solberga. Vid Fagertofta by finns en skylt åt höger mot ett gravfält, och det var detta gravfält - Fagertofta gravfält, som var vårt sista mål för kvällen. Det här var också den delen som jag såg mest framemot.

Gravfältet är från yngre järnåldern. Här finns ett trettiotal stensättningar, bl.a. domarringar, treudd och ett röse. Just järnåldern är lite av en favoritperiod för min del om vi snackar forntid. Här passade vi även på att äta vår medhavda fika. Jag har hört talas om Fagertofta gravfält, men inte velat tvinga ut någon som inte är forntidsnörd hit, så nu när gått den här kursen och tillfället gavs så var jag snabb att rösta för turen som gick just hit!

Fagertofta gravfält

Det här var en lagom runda som tog oss knappt tre timmar totalt. Jag vill ha mer sådana här utflykter. Det är nästan så jag funderar på att skaffa en bil. ;-)

Ekornavallen

Det kan inte hjälpas men jag gillar verkligen att vandra omkring på gamla gravfält. Bara tanken på att jag går på samma plats som människan gjort i flera tusen år är kittlande. Så när jag såg på kartan att Ekornavallen inte låg långt bort från Gudhems klosterruin, ja då kunde jag inte låta bli. Jag var tvungen att göra ett besök. Och en sak vet jag. Jag kan lura med syrran till kyrkor och slott och sånt, ja en och annan ruin med, men att traska omkring på små kullar som ska föreställa gravar från järn- och bronsåldern, eller vad det nu kan vara, det tycker hon inte är lika kul alla gånger.

 

Ekornavallen är ett av Västergötlands märkligaste fornlämningsområden. Det är beläget på en höjdsluttning ned mot en å som heter Slafsan i Falköpingsbygden. Och det är vanligt att man under forntiden begravde sina döda just vid små höjder. Och i alla fall på de ställen jag har varit, så har det funnits vatten i närheten! Här finns gravar från stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Här finns resta stenar, domarringar, treuddar, hällkistor, gånggrifter och ett bronsåldersöse.

 

Här på Ekornvallen finns tolv resta stenar, även kallade bautastenar. Dessa stenar står uppställda nästan i en rak linje. Förmodligen har här gått en forntida väg. Det sägs att stenarna blivit resta till minne av 19 riddare som stupade i slaget vid Falköping år 1389. Men om detta är sant vet man förstås inte! Sådana här resta stenar brukar härstamma från järnåldern. De kan stå ensamma, men kan också vara en del av domarringar och skeppssättningar.

Restra stenar

En stensättningsform, eller gravtyp som jag inte sett så mycket tidigare, eller inte så tydliga i alla fall, är de så kallade treuddarna. Detta är en gravform från järnåldern. Stensättningar (av olika slag) är den vanligaste gravtypen under hela järnåldern!

Treudd

Området har en enda hällkista, som var uppbyggd av stående stenblock med långa hällar till tak var fem meter lång och kan ha rymt upp till 60 personer! Idag ser man väl inte så mycket av hällkistan, men man kan ana konturerna i alla fall.

Hällkista

Högt uppe på kullen kan man se ett stort röse, som är daterat till bronsåldern (1800-500 f.Kr.), det är inte mindre än 20 meter i diameter och två meter hög. Kan det vara så att bygdens storman ville visa sin makt med denna storslagna grav? Genom dess storlek och läge kan vi gissa att den döde antagligen fått med sig rika gravgåvor. Utsikten över Ekornavallen härifrån är riktigt fin.

Bronsåldersröse

Här i området finns fyra gånggrifter, från yngre stenåldern (ca 3000 f.Kr), och i dessa, liksom hällkistorna, kunde flera generationer vara begravda. I gånggrifterna kunde man begrava de döda sittandes i avdelade rum. Den största gånggriften på Ekornavallen kallas för "Girommen", och man tror att det betyder jätteugnen.

Girommen

Girommen

Som jag skrev tidigare i blogginlägget kan man även hitta en domarring här. Dessa brukar dateras till perioden 0-500 e.Kr. Namnet antyder att man förr i tiden trodde att tinget samlades här, och att dömde i olika frågor.  

Domarring

Ekornavallen har lockat forskare under en mycket lång tid, och det är omtalat och beskrivet i flera äldre avhandlingar. Det saknas dock rester efter bya, bostäder samt hägnader och annat som ska ha hört till.

 

Ekornavallen har aldrig grävts ut arkeologiskt. Däremot har en del gravar restaurerats av Riksantikvarieämbetet, och då har man funnit en del gravfynd av bärnsten, ornerade krukskärvor och en flintspånkniv.
 

Gånggrift

Öppet/tillgängligt: Året om. En del gravar är förstås svåra att upptäcka/se vid snö!

Entré: Fri entré. Bidrag (frivillig entré) mottages gärna, och läggs i en liten bössa vid ingången till gravfältet.

Hitta hit: 15 km norr om Falköping. Skyltat från väg 46 och 184.

Gettlinge gravfält

Gettlinge Gravfält på södra Öland är ett av öns största gravfält, och sträcker sig på båda sidorna om väg 136. Här finns idag ca 200 gravar, på en sträcka av ca 2 km. Här hittar man skeppsättning, domarringar, och resta stenar. Vid undersökningar av gravfältet har man hittat sporrar, spjutspetsar och en sköldbuckla. Större delen av gravfältet är från järnåldern, men man har även begravt sina anhöriga här under bronsåldern!

Gravfältet är en del av Världsarvet "Södra Ölands Odlingslandskap"!

Det kanske inte är speciellt spännande att se på en massa stenar som är utlagda i olika formationer, men för egen del så är det ganska spännande att vandra omkring på en plats där man gjort detsamma redan för ca 3 000 år sedan! Och tänk vilket arbete de lade ner på sina gravar på den tiden... Släpa stenar, få dem i rätt ordning och formation, i rätt vädersträck osv...

Även om man kanske inte är så vidare värst intresserad av gamla gravfält, så är det ändå värt att stanna bilen och kliva ur ett par minuter, om än bara för att njuta av utsikten och omgivningarna!

Vill du veta mer? Besök i så fall Ölands Turists hemsida.

Öppet? Gravfältet går att besöka året om.

Hitta hit: När du kommit över till Öland, ta väg 136 söderut mot Ottenby.

Järrestads hällristningar

Är man intresserad av hällristningar och man befinner sig i Skåne, ska man åka till Järrestad, för där finns Skånes bäst bevarade hällristningar. Här kan man se skepp, ryttare, fotspår och skålgropar inristade i berghällen. Hällristningslokalen (som det så fint heter) är mest känd för figuren som kallas för dansaren (bild nr 3). Alldeles i närheten av hällristningarna finns det tre stycken bronsåldersösen.

Det är ganska svårt att hitta till hällristningarna, och inför första besöket så hade jag och min kompis läst att man skulle svänga in i Järrestad (vi kom på väg 11), och köra förbi kyrkan, och sedan skulle det finnas en LITEN grusparkering, sedan skulle man gå på en traktorväg... Vi körde in i Järrestad, förbi kyrkan och kom till ett vägskäl vid en mölla (om jag inte missminner mig), vi körde tillbaka, och hamnade vid kyrkan, men inte hittade vi någon liten grusparkering. Vi gjorde denna proceduren ett par gånger, tills vi gav upp och åkte hem till Tomelilla, för att söka grundligare efter hur vi skulle hitta ristningarna.

Dagen efter åkte vi tillbaka, vi ville nämligen båda se ristningarna! Till slut i en svacka, så hittade vi en liten "breddning" av vägen (i grus), intill en traktorväg. Kunde det vara här? Vi parkerade bilen och gick in på traktorvägen, och ett par hundra meter in så hittade vi minsann en informationsskylt som talade om för oss att vi var rätt! Jag vill absolut inte kalla det för en parkeringsplats, för jag vet "mötesplatsfickor" som är större än denna parkeringsplats.

Själva hällristningsområdet är inte direkt stort, men ristningarna var välbevarade. Tyvärr har en del av ristningarna nu blivit vandaliserade...

Hällristningarna i Tanum

När jag pluggade på Tomelilla Turismutbildning skulle vi skriva ett arbete på engelska, och efter ett visst funderande så beslöt jag mej för att skriva om hällristningarna i Tanum, då jag ända sedan jag gick på lågstadiet och var där på studiebesök har fascinerats av dem. Och om jag då ändå skriver ett arbete om hällristningarna, så varför inte passa på att besöka dem, när jag ändå var "hemma" en helg?! Jag menar, finns det något bättre än att förena nytta med nöje?


I norra Bohuslän finns det ca 1 500 kända hällristningar och man hittar ständigt nya. Området kring Tanum består av mer än 350 variationsrika grupper med ristningar på de platta berghällarna! Här har man hittat ett tjugotal typer av figurer och motiv, t.ex. skålgropar, skepp, slädar, djur, människor, handflator, fotsulor, träd och vapen... Ristningarna tolkas som tidig symbolisk bildkonst, med motiv och placering som medvetet har placerats av de som gjort ristningen! Bilderna beskriver bronsåldersmänniskornas sociala liv, deras andliga upplevelser, trosföreställningar och riter.

På bilden här nedan ser ni en av de kanske mest kända ristningarna i Tanum, nämligen "Brudparet". Det är de två figurerna nästan mitt i bilden.

Hällristningarna i Tanum, är sedan 1994 en del av UNESCO:s "Världsarvslista", och består av ristningar på ett flertal ställen i kommunen; Vitlycke, Aspeberget/Tegneby, Fossum, Litsleby, Gerum och Kalleby. Vid mitt senaste besök vid Världsarvet så var jag vid flera av dessa platser. En bra plats att börja på är vid Vitlycke där det även finns ett museum som visar hällristningar samt en rekonstruerad bronsåldersgård.

Ett par kilometer söder om Vitlycke Museum ligger Litsleby. Här kan man se "Spjutguden", en 2.3 meter lång krigare, med riktigt kraftiga vader, om du frågar Jenny. Vissa anser att han ska föreställa Oden. Den här ristningen är tillgänglighetsanpassad!

Vill du veta mer? Då rekommenderar jag Vitlycke Museums hemsida och Riksantikvarieämbetets hemsida om våra svenska världsarv.

Öppet? Hällristningarna är tillgängliga året om. Vissa täcks dock över under vintern för att skyddas. Vitlycke Museum är öppet maj-oktober. Övriga tider öppet för bokade besök.

Hitta hit: Vitlycke Museum (bra startpunkt) ligger 1 km söder om Tanumshede. Från E6:an, tag av mot Tanumshede. Följ skyltning från Tanums kyrka.