Kalkbrytningen vid Hunneberg

Längs Hunnebergs rasbrant mellan Nygårds egendom och Västra Tunhems prästgård finns spår efter ett drygt 50-tal kalkugnar. Mellan dessa av lövträd överväxta ruiner tornar mäktiga slagghögar av bränt skiffer upp sig och i berget där bakom gapar de många, djupa och fuktdrypande kalkbrotten tätt.

Rasbrant

I över 200 år har människor längs Hunnebergsbranten levt på brytning av bergets skiffer och kalk. Kalkbrytningen utmed Hunneberg startade under andra delen av 1700-talet.

Kalkgrottor

Kalkframställningen var som störst under 1800-talet. Som mest var 200 man och deras familjer beroende av inkomsten från arbetena här. Arbetarna, som oftast arrenderade brytningsrätten av bönderna i Västra Tunhem, bodde till största delen i det s.k. Floget, husraden längs bergskanten.

Under enkla och ofta mycket riskabla förhållanden öppnades de djupa schakt där man sedan hämtade kalk och skiffer. Meterdjupa hål borrades för hand vilka sedan fylldes med krut som antändes med krutstickor och svaveltråd. Dessa primitiva metoder orsakade många skador och det hände att arbetare blev av med både händer och syn. Några miste till och med livet i samband med sprängningar och ras.

Att fylla en ugn var mycket krävande, eftersom skiffer och kalk först måste krossas, ett arbete som främst sysselsatte barn och gamla. Ugnen byggdes av gråsten och fylldes med ved i botten. Därefter varvades kalk och skiffer tills ugnen fyllts, varefter öppningen sattes igen med diabassten. Veden antändes och brann i ca åtta timmar varefter skiffern svarade för uppvärmning under den vecka, 14 dagar som det tog för kalken att brännas.

Kalkugnsrest

Kalkugnsrest

Ur en bränning kunde upp till 700 liter kalk erhållas. När produktionen var som störst, mellan 1870-1890, levererades årligen 80 000 - 100 000 tunnor kalk från brotten kring berget. 1 tunna = ca 93 liter.

Det kunde bli tre till fyra bränningar per säsong, som oftast skedde under sommarsäsongen. Under vintersäsongen sprängde man fram skiffern och kalkstenen.

Kunglig krona och årtalet 1799.
Var det då detta kalkbrott öppnades?

Den brända kalken användes i första hand som gödning på åkrarna, och det berättas hur bönderna samlades i långa köer, ja till och med övernattade, vid ugnarna för att försäkra sig om leverans. Även den brända alunskiffern kunde nyttjas som jordförbättringsmedel, men användes främst vid cementtillverkning.

Kalkgrotta

Metoderna för brytning och bränning av kalk vid Hunneberg förändrades mycket lite under de 200 år som verksamheten pågick. De föråldrade metoderna blev under 1900-talet allt mindre lönsamma och från och med 1910-talet började brotten läggas ned. De sista brotten öppnades under slutet av 1800-talet och den sista bränningen skedde i en ugn vid prästgården i mars 1950.

Kalkgrotta

Att åka till de stora kalkgrottorna vid Hunneberg var en av de stora begivenheterna när jag var liten. När pappa föreslog en tur till Hunneberg och kalkgrottorna, ja då var det nästan så man rusade ut till bilen. Väl framme förundrades vi alltid över hur stora, ja både på höjden och djupet, de var! När jag sedan återigen besökte kalkgrottorna i vuxen ålder (efter att inte ha varit där på flera år), så förundrades jag (och förundras fortfarande) över att de faktiskt inte är så stora. Jo, djupa är de fortfarande, men speciellt höga är de inte. Samtidigt fascineras jag över det arbete som legat bakom den här kalkbrytningen och kalkbränningen. Tänk om man kunde få se hur det gick till...

Kalkgrottor

Senaste besök: 25 juli 2018.

Hitta hit: Från vägen mellan Trollhättan (Halvorstorp) mot Vargön, följ skyltning Hunneberg. Därefter följ skyltning Västra Tunhems kyrka. Kalkgrottorna ligger utmed bergskanten, innan Västra Tunhems kyrka.