Johannes kyrka och kyrkogård

När jag talade om för vänner, bekanta, familj och arbetskamrater att jag skulle åka till Stockholm en helg, ensam, ja då var det flera som reagerade på detta. Inte att jag skulle till Stockholm, men att jag skulle åka själv. Det var främmande för dem. Men hur skulle jag annars få möjlighet att besöka en hel drös med kyrkogårdar och "tråkiga" museer? När jag förklarade för dessa tveksamma människor att jag trivs mycket väl i mitt egna sällskap och inte har något problem att åka iväg ett par dagar på egen hand, samt talade om att nu behöver jag inte ta hänsyn till någon annan än mig själv, jag kan äta vad jag vill när jag vill, vill jag gå tillbaka till hotellet kl. 17.00 och sova kl. 20.00, ja då gör jag det osv. Ja då förstod de mitt val. Men nu till det som inlägget ska handla om: Johannes kyrka och kyrkogård.

Anledningen till att jag besökte Johannes kyrkogård, kyrkan kom jag inte in i pga begravning, var dels att jag hade läst "Den allvarsamma leken" av Hjalmar Söderberg i en av mina bokcirklar, och Arvid som boken handlar om, hänger en del på Johannes kyrkogård, då hans flamma (ej fru) bor i en liten tvårummare högst upp på Johannesgatan 20. Dels så hade jag i boken "Stockholm gata för gata" läst att det på Johannes kyrkogård fanns en minnessten över den egendomliga sekten Skeviksborna, som nattetid dumpade sina döda över kyrkogårdsmuren... Ja, då måste jag ju till Johannes kyrkogård...

Det är inte alltid jag läst på så mycket om platsen dit jag ska, och av någon anledning hade jag målat upp bilden av en liten kyrkogård halvt igenvuxen på sina ställen med gamla gravstenar som stod lite här och där och kanske till och med var på väg att välta. Varför jag målat upp denna bild har jag absolut ingen aning, så när jag närmar mig kyrkan och ser den stora tegelkyrkan från 1800-talet och den ändå hyfsat stora kyrkogården så blir jag nästan lite förvånad. Att jag med all sannolikhet trots allt sett en bild på Johannes kyrka när jag googlade om Skeviksborna ja det hade jag förträngt... Så kan det vara.

Väl på plats på kyrkogården letade jag upp gravstenen för Friherre Georg Carl von Döbeln och läste liksom Arvid texten: "Friherre Georg Carl von Döbeln, General-Lieutenant, Striderna vid Porosalmi, Sikajoki, Ny Carleby, Lappo och Juutas vittna om hans hjeltemod vid fäderneslandets försvar". I boken "Den allvarsamma leken" kan man läsa följande: "Någon gång kunde det hända att han av något som var starkare än hans vilja drevs till Johannes kyrkogård. Då blev han ofta stående framför Döbelns grav. Han kunde stå och stirra på den, han visste inte själv hur länge. Han läste inskriften på den: 'Friherre Georg Carl von Döbeln, General-Lieutenant, Striderna vid Porosalmi, Sikajoki, Ny Carleby, Lappo och Juutas vittna om hans hjeltemod vid fäderneslandets försvar.' Och ovanför i randen kring det adliga vapnet: 'Ära - Skyldighet - Vilja.' Och åter såg han upp mot Lydias fönster. Där lyste ett svagt ljus." Jag stod som sagt vid gravstenen och lyfte blicken, men inte kunde jag se Lydias fönster. För jag hade ryggen mot Johanneskyrkan och kyrkan var mellan... Men om Arvid gick runt stenen och ställde sig lite vid sidan av den, ja då hade han nog kunnat se upp till Lydias fönster...

Lydia bodde alltså inte i huset man ser bakom stenen...

När jag kommit fram till att jag inte kunde se Lydias fönster om jag stod med texten på gravstenen framför mig så var det dags att hitta minnesstenen över Skeviksborna. Jag tänker inte hålla en lång historielektion om Skeviksborna, utan är du intresserad är det bara att googla! =) Men jag var ju tvungen att läsa lite mer om gruppen, jag ville veta varför de dumpade sina lik på Johannes kyrkogård, och vem var prästen som lyckades deala med gruppen så att svenska kyrkan tog över själva begravningen och jordfästningen istället för att de bara lämnade sina döda i skogen. Det lät dessutom lite för bra för att vara sant. Så jag googlade lite och på en pdf-fil som svenska kyrkan ligger bakom och som handlar om när det spökade på Johannes kyrkogård så kunde jag bland annat läsa att det inte är riktigt klarlagt hur det kom sig att de fick tillstånd att begrava sina döda här på Johannes kyrkogård. Mycket tyder på att det var en omstridd präst vid namn Eric Tolstadius (1693-1759) och som hade uttalade pietistiska sympatier som fick till detta tillstånd. Stenen som uppfördes 1934 står förmodligen inte på sin ursprungliga plats, men det är inte ovanligt att sådana här minnesstenar byter plats emellanåt.

"ÅT MINNET AV SKEVIKSBORNA
1746-1788
Här fingo de hemlösa ro"

Jag läste vidare att det inte var så konstigt att samtiden både förundrades och förfärades när gruppens tysta begravningsföljen kom nattetid i fackelsken för att hastigt begrava de enkla kistorna och sedan försvinna lika stillsamt som de kom. Det var med andra ord som gjort för rykten och spökhistorier redan då. Kistorna lär ha lyfts direkt över kyrkogårdsmuren, om det ens fanns någon sådan på den här tiden. Det hölls inga ceremonier och man vet inte heller om hur många döda det rörde sig om. Visst låter det spännande?

Idag fungerar kyrkogården som park och skolgård åt både Internationella skolan och Franska skolan Detta förvånade mig först, men varför inte? Man vet inte hur länge man har begravt människor här på kyrkogården, men en del källor hävdar att man begravt människor här sedan slutet av 1200-talet!

Del av Johannes kyrkogård

Johannes kyrka invigdes 25 maj 1890 och är uppförd i nygotisk stil, men redan 1651 uppfördes ett begravningskapell på platsen. Johannes kyrka skiljer sig i ett viktigt avseende från andra kyrkor: koret ligger i norr, inte i öster som brukligt är. Detta på grund av kyrkans läge på den långsmala Brunkebergsåsen med nordsydlig längdriktning är detta den naturliga placeringen, även om den är ett brott mot den kristna kyrkans urgamla byggnadstraditioner...

Johannes kyrka

På kyrkogårdens södra del står en röd klockstapel av trä, uppförd 1692 och genomgick en grundlig renovering 1957.

Klockstapeln som jag tyvärr fotade i motljus,
men den är röd även om det inte syns här

Adress: Johannesgatan 21, Stockholm