Pelarne kyrka

De som känner mig vet att jag är svag för gamla medeltida kyrkor. Så när det blev klart att jag skulle hänga med syrran och hennes C på en husbilstur till Västervik, så hade jag ett önskemål. Att vi skulle stanna till vid Pelarne kyrka. Och jag hade tur. Det blev ett stopp där på hemvägen.

Pelarne kyrka, knappt 10 km från Vimmerby, är en av Sveriges äldsta bevarade träkyrkor. Man vet inte exakt hur gammal kyrkan är, men kyrkan har flera romanska drag, som antyder på att den kan vara från början av 1200-talet. Pelarne kyrka är den enda medeltida träkyrkan som finns kvar i Kalmar län.

Den äldsta delen i kyrkan är kordelen, och den anses vara från tidigt 1200-tal. I koret finns ett unikt korfönster. Det består av tre små fönsternischer och en målning av offerlammet. När den nuvarande altaruppsatsen sattes upp i mitten av 1700-talet, spikades detta fönster igen. Det upptäcktes igen vid en restaurering av kyrkan 1989. Det välbevarade, och unika korfönstret gjordes tillgängligt igen för visning genom att gångjärn monterades på den nuvarande altartavlan som då kan fällas ut. Enligt Riksantikvarieämbetet finns det inget mer sådant korfönster bevarat i någon träkyrka i Sverige!

Kyrkans märkligaste konstverk är utan tvekan triumfkrucifixet från 1250-1300. Här finns även en medeltida skulptur, från 1400-talet, "Jungfru Marie kröning".

Det var i denna vackra träkyrka som Samuel August Ericsson från Sevedstorp och Hanna Jonsson från Pelarnehult gifte sig 1905. Två år senare föds parets andra barn, dottern Astrid, som skulle bli en världsberömd barnboksförfattare.

Kyrkan har en fristående klockstapel med en spetsig, 40 meter hög spira och är förmodligen från 1600-talet.

Senaste besök: 6 juni 2017

Vägbeskrivning: Ca 8 km VSV Vimmerby, strax S väg 31

Jardin de la Marquesa

Det sista stoppet vi gjorde på den där ö-rundturen på Gran Canaria var vid "Banangrevinnans trädgård", eller Jardin de la Marquesa, som den egentligen heter.

Trädgården ligger vid foten av Arucasberget på norra Gran Canaria, och här kan man se över 500 olika växter från fem kontinenter. Det är verkligen ett paradis för den som gillar blommor och blader. I trädgården finns bland annat ett Drakblodsträd som är över 200 år gammal, en vacker endemisk växt och ett fikonträd med ett enormt omfång. Här växer även de små, söta kanariska bananerna. De håller dock inte EU-standard så de får inte säljas på export. De är inte bara för små, de är även för böjda...

Trädgården, eller trädgårdarna som det egentligen handlar om, började anläggas 1880 av den förste markisen av Arucas, Ramón Madam y Uriondo, som anlade dem runt sitt sommarresidens. Trädgården öppnades för allmänheten i november 1985 av markisens barnbarn, Don Manuel Crispín García Sánchez.

Idag är anläggningen ca 50 000 kvadratmeter stor. Och ska jag vara helt ärlig, så har nog trädgårdarna sett sina bättre dagar, men jag förstår att det kostar mycket pengar att hålla en sådan här anläggning i tipptopp. Den nuvarande ägaren gör vad hon kan för att få in pengar så hon kan hålla verksamheten igång. Om jag förstått det rätt så bor familjen fortfarande kvar i, det i mina ögon vackra, huset som ligger "mitt i trädgården".

Tröttnar man på att kolla på blommor, buskar och träd kan man alltid spana in alla påfåglar som bor i parken/trädgården.

Tyvärr var vi ganska trötta när vi kom fram till det här stoppet, så vi orkade inte gå någon längre promenad i trädgården, men jag tycker det var häftigt att få se alla bananklasar hänga där på träden...

Senaste besök: 28 mars 2017

Basílica de Nuestra Señora de Pino

Ett av stoppen på utflykten "Kontinent i miniatyr" var i Teror. Den här orten är Gran Canarias religiösa centrum. Det var här som jungfru Maria en gång visade sig en tall! Målet med stoppet i Teror var Basílica de Nuestra Señora del Pino. Kyrkan är uppkallad efter "Vår Fru i tallen", som senare blev Gran Canarias skyddshelgon. Vi hade inte så mycket tid på det här stoppet, så vi hann inte riktigt utforska resten av centrum.

Legenden säger att madonnan uppenbarade sig för några herdar år 1481 i toppen av en tall! Denna tall ska ha stått vid platsen för dagens kyrka, och sedan dess spelar Nuestra Piño del Pino (Tallens madonna) en viktig roll i befolkningens vardagsliv och historia på Gran Canaria. 1914 blev hon utnämnd till öns skyddshelgon av påven Pius XII. Samtidigt blev då Teror med sin helgedom öns religiösa centrum. Pilgrimer har vallfärdat hit ända sedan 1500-talet.

Den 8 september varje år firas La Fiesta de la Virgen del Pino (Vår fru av tallens högtid), då mängder av pilgrimer kommer från hela ön till Teror för att hedra madonnan. Firandet brukar pågå i en vecka. Festens höjdpunkt är processionen på kvällen den 8 september, då lokalbefolkningen offrar nyskördade grödor till sitt skyddshelgon.

Kyrkan som ligger vid torget, Plaza del Pino, började byggas 1767, men den har restaurerats flera gånger. Den nuvarande kyrkan är en treskeppig basilika, med brutet tak. Fjorton valvbågar hålls upp med pelare och pilastrar. Kyrkans framsida har tre dörrar och på sidorna finns ytterligare två ingångar. Kyrkan har stora fönster och glasmosaik som illustrerar rosenkransens mysterium. Den ursprungliga har ersatts två gånger och successivt svällt ut till den väldiga byggnad vi ser idag. Det åttkantiga tornet fanns på 1600-talet, men det torn vi ser idag är en kopia från 1767.

Det finns mycket intressant att se på när man kommer in i kyrkan. Huvudattraktionen är utan tvekan madonnan på en silvertron. Madonnan på silvertronen hittar man i skattkammaren (kapellet), en trappa upp i kyrkan. Utöver madonnan finns här en märklig samling gåvor från troende människor, däribland troféer och medaljer, sedlar och mynt från hela världen och mängder av fotbollsprylar med autografer från spelare i öns olika lag. I ett annat rum kan man beskåda madonnans olika dräkter, där vissa är från 1700-talet. Hon bär en ny dräkt varje år under Fiestas del Pino. Madonnan är en gotisk träskulptur från slutet av 1500-talet eller början av 1600-talet. Vid ett inbrott 1975 stals flera ädelstenar ur hennes krona, vilket fortfarande är ett känsligt ämne för lokalborna. Ädelstenarna har ännu inte återfunnits.

Högaltaret är tillverkat av Nicolás Jacinto, i snidat mörkt trä, och betraktas som det främsta exemplet på rokokokonst på Gran Canaria. Altartavlan, som kröns av Marias silvertron och vars nederdel pryds av en fantastisk frontespis överglänser alla eventuella konkurrenter (för att citera min guidebok Topp 10 Gran Canaria).

I kyrkan finns en (kuslig) upplyst bild av Jesus på korset, från 1790. Det är ett av Luján Pérez främsta verk.

Ett annat mästerverk av Luján Pérez är statyn föreställande en plågad Kristus som står bunden vid en pelare. Denna staty snidades 1793 och betraktas, liksom Jesus på korset som ett av Lujáns främsta verk. Den kantas av statyer av Sankt Mikael och Jesu uppståndelse, även de från slutet av 1700-talet.
Denna staty får mycket uppmärksamhet i samband med påskprocessionerna varje år. Missa inte den fantastiska bilden av evangelisten Matteus med ett kors, och den praktfulla guldpläterade statyn av helige Ramón Nonato. Kyrkans modernaste staty är "Jesu hjärta", från början av 1900-talet.

Kyrkan har vackra fönster i målade glas och bland de främsta exemplen finns en bild av påve Pius XII från 1914, när Vår fru av tallen utnämndes till Gran Canarias skyddshelgon, och påven avlade ett besök här.

Kyrkan minst påkostade altare är kanske också det mest iögonenfallande, med en söndervittrad målning av själar som försmäktar i skärselden!

Det finns två reliker bevarade från kyrkans tidigare liv. Den ena är en stor vigvattenskål i sten från det ursprungliga kapellet (1500-talet), och som nu finns i skattkammaren. Den andra är ett kors snidat av trä från tallen där jungfru Maria visade sig.

Senaste besök: 28 mars 2017

La Cumbre

Vi åkte på ytterligare en utflykt arrangerad av Ving, på vår Gran Canariaresa, och det var "Kontinent i miniatyr. Gran Canaria har inte mindre än fyra klimatzoner, och det är därför ön kallas just för en "Kontinten i miniatyr". På denna utflykt så åkte vi igenom alla fyra klimatzoner! Ett av stoppen på denna utflykten var ungefär vid Cruz de Tejeda, där vi hade utsikt över La Cumbre.

La Cumbre - toppen - ligger i hjärtat av de bergiga inlandet av Gran Canaria. Det är långt från sinnebilden av idel sol och bad, som kanske är det man främst förknippar Gran Canaria med. Här finns öns högsta bergstoppar, som ofta är höljda i dimma, och det är inte ovanligt att det är snö här på vintern.

Vi stannade till vid en utsiktsplats, Mirador Degollada de la Becerra, med vad som sägs vara öns bästa utsikt. Och vilken utsikt vi bjöds på! Härifrån ser man ett par klippor som var mycket heliga för guancherna, ursprungsbefolkningen på Kanarieöarna, Roque Nublo och Roque Bentayga. Vid klart väder, vilket det enligt vår lokalguide inte händer allt för ofta, kan man se över till Spaniens högsta topp, Teide på Teneriffa. Vi hade tur och hade väldigt bra sikt över till Teide. Högsta toppen på Gran Canaria är Pico de las Nieves, 1 949  meter över havet, men dit har man inte tillträde, då det är en militär radioanstalt.

Jag vid utsiktsplatsen!

Roque Nublo, "Molnklippan", är Kanarieöarnas mest kända klippa, och är faktiskt en del av en vulkanöppning. Det är lätt att förstå varför guancherna betraktade den 80 meter höga klippan, som i sin tur ligger på 1 813 meter över havet, som helig!

Roque Nublo!

Roque El Fraile, "Munken", ser faktiskt ut som en bedjande munk. Åtminstone från platsen där vi stod! Denna klippa reser sig 1 713 meter över havet.

Visst ser klippformationen ut som en
bedjande munk?

Roque Bentayga, var en av de heligaste platserna på Gran Canaria för guancherna. Troligtvis användes klippan som offerplats. Man har påträffat ett stort antal grottboningar och spannmålsmagasin runt denna väldiga monolit. Den har förmodligen använts som kungaresidens. Men, den har även fyllt en annan funktion. Bentayga hade ett ypperligt läge för att sikta ovälkomna besökare, och fungerade som en borg. Som sådan spelade den en viktig roll i att fördröja erövringen av Gran Canaria, låt så vara enbart för en kort period...

Roque Bentayga i mitten.
I bakgrunden, till höger, skymtar Teide!

Det här var ett riktigt härligt stopp. Jag var inte beredd på allt jag skulle få se härifrån. Jag förstår att det här sägs vara den bästa utsiktsplatsen. Kargiga klippor, bördig ravin, en liten by nere i vulkansänkan, utsikten över till Teneriffa med Teide och La Gomera!

Ravinen/vulkansänkan

Senaste besök: 28 mars 2017.

Casa de Colón

Efter att utifrån i alla fall, ha beundrat katedralen fortsatte vi längs Veguetas slingrande kullerstensgator. Ett av stoppen var vid "Casa de Colón".

Casa de Colón, Las Palmas de Gran Canaria

Enligt guideboken jag fick i julklapp inför den här resa så står det att huset är: "En av de charmigaste byggnaderna i Las Palmas". Och nog är det charmigt alltid. Huset rymmer idag ett fantastiskt museum om upptäckten av Amerika. På 1400-talet låg guvernörens residens här, men byggnaden har genomgått stora förändringar sedan dess. Det är inte vederlagt, men högst troligt att det var här Christofer Columbus bodde 1492 innan han gav sig av för att hitta en genväg till Indien, men helt enkelt snubblade över Amerika istället.

Står man kullerstensgatan utanför museet (vilket vi gjorde) kan man se sköna detaljer från den allra första arkitekturen i Las Palmas, eftersom delar av fasaden är från 1500-talet. Den byggnaden man ser idag har dock ganska få likheter med den  ursprungliga byggnaden.

Huvudentrén

Balkong tillverkad av pinjeträd(?)

Hade vi gått in på museet hade vi fått se en kopia av Niña, som påstås ha varit Columbus favoritskepp, en utställning där man kan följa Columbus fyra resor över Atlanten genom kartorna som visar hans världsbild. Vi hade även fått se en utställning om utvandringen som skedde efter att rutten över Atlanten etablerats, två rum handlar om den den tidiga sjöfarten. På nedre plan hade vi kunnat se reproduktioner av mexikansk och ecuadoriansk keramik. På första våningen hade fått se målningar från 1550-tal till 1900-tal och en interaktiv modell av Las Palmas på sent 1600-tal. Men nu valde vi inte att gå in i museet. Heller. Men, både museet och katedralen står väl kvar när/om vi kommer tillbaka...

Senaste besök: 25 mars 2017 (var aldrig inne)

Catedral de Santa Ana, Las Palmas

Vi låg inte bara i poolområdet och göttade oss på den den där Gran Canariasemesetern. Nej då. Vi var även lite kulturella. En dag åkte vi med Ving med Las Palmas, Gran Canarias huvudstad. Och det blev någon timmer eller så i de gamla delarna av Las Palmas - Vegueta.

Och där, typ mitt i hjärtat av Vegueta, så hittar man katedralen Santa Ana. Med sina tvillingtorn som höjer sig över Vegueta är katedralen det mest karakteristiska landmärket i Las Palmas.

Det är faktiskt Kanarieöarnas första kyrka som byggdes på uppdrag av Los Reyos Católicos, drottning Isabella I av Kastilien och kung Ferdinand II av Aragonien, efter erövringen av Gran Canaria 1483.

Kyrkan började byggas 1497, 14 år efter erövringen. Den stod klar för öppning 1570, men det gjordes tillägg ända långt in på 1800-talet. Med en byggtid på 400 år är resultatet ett mikrokosmos över den kanariska arkitekturen. Man vet mycket lite om de ursprungliga planerna, men enligt ritningar som finns kvar började det som en gotisk struktur med tre lika höga skepp. Här finns såväl gotik, nyklassicism och renässans som lokala stilar representerade. Den skiljer sig avsevärt från den ursprungliga byggnaden, men man kan fortfarande hitta spår av 1400-talskonstruktionen.

Fasaden som vi ser idag är nyklassicistisk från 1800-talet och ska efterlikna den ursprungliga gotiska fasaden. Från insidan kan man se skarven mellan de båda.

Då vi inte hade så lång tid på oss när den lilla guidningen genom Vegueta var klar så valde vi att inte besöka katedralen. Syrran frågade mig flera gånger, men jag sade att vi behöver nog minst 45 minuter för att hinna med kyrkan, och jag också ville se lite mer av Las Palmas och då kanske framför allt shoppinggatan - Triana, innan turen gick vidare mot Las Cantreras-stranden och shoppingcentret Las Arenas. Detta även om jag inte planerat att handla något. Så den här gången nöjde jag mig med att beundra kyrkan från utsidan. Och jag var mer än nöjd.

Men om vi hade gått in så hade vi bl.a. fått se ett tiotal kapell, ett fantastiskt innertak som påminner om palmer i sitt mönster, flera skulpturer och gravar över en del prominenta personer.

Vad jag däremot fick se var de åtta statyer, föreställande hundar som står på torget utanför kyrkan. Dessa hundar påstås ha gett namn åt Kanarieöarna (som ju är åtta till antalet). Runt torget finns även biskopspalatset och det gamla rådhuset!

Senaste besök (var aldrig inne): 25 mars 2017

Punta Mujeres

Som jag skrev i förra inlägget så tog vi en tur ner till Meloneras, och vandrade bl.a. lite utmed strandpromenaden. Döm om min förvåning, och stora glädje, när jag mer eller mindre ramlar på en fornlämning. Alldeles intill strandpromenaden!

Punta Mujeres är resterna efter en typisk aboriginsk* bostad, med en entré i söder, ett rektangulärt golv och sovytor mot den östra väggen. Konstruktionen består av dubbla väggar som är uppbyggda av små och mellanstora stenar. Utrymmet mellan väggarna fylldes med mindre stenar och jord. Även om ytan innanför väggarna är rektangulär så ser väggarna nästan runda ut på utsidan.

Det här är den bäst bevarade och mest intakta konstruktionen i området. Fornlämningen dateras till 700-900-talen e.Kr. Man tror att detta är en del av en mycket större bosättning. Platsen är ett bra exempel på ett kustsamhälle under den förspanska tiden på Gran Canaria.

* Aborigin är (faktiskt) ett allmänt uttryck för ursprungsbefolkning, och är inte bara Australiens ursprungsbefolkning. Jag kan erkänna att jag inte hade koll på detta innan semestern på Gran Canaria. Alltid lär man sig något nytt. :-)

De tidiga invånarna på Kanarieöarna var kända som guancher, från orden "guan" som betyder människa och "che" som betyder vitt berg, och som syftar på den snöklädda vulkanen Teide på Teneriffa. Egentligen är det bara ursprungsbefolkningen på Teneriffa som "är" guancher. Men, för enkelhetens skull använder man sig av guancher för ursprungsbefolkningen på alla kanarieöar. Ursprungsbefolkningen på Gran Canaria kallade sig själva för "canariis!.

Vi vet fortfarande väldigt lite om guancherna. Vi vet inte när och hur de kom till Kanarieöarna, eller hur de såg. Man känner inte heller till mycket om deras språk, guanche. Enligt spanska historiska skrönor var guancherna långa, kraftigt byggda, blåögda och ljushåriga! Hade de nordiskt påbrå?

De kom förmodligen till Kanarieöarna på 100-t. f.Kr. I samband med den spanska erövringen i slutet av 1400-talet, så utplånades guancherna. De som inte lät sig (tvångs)döpas, tog hellre livet av sig än att leva som slavar... Kolonisatörerna gjorde allt för att utplåna guanchernas kultur med mera...

Vägbeskrivning: Utmed strandpromenaden i Meloneras (Maspalomas), Gran Canaria

Senaste besök: 30 mars 2017