Liten vandring i Tyrolen

I september 2018, åkte jag, min syster och våra föräldrar på en bussresa till Österrike. En av dagarna kunde man välja att följa med på en vandring.

Från början hade jag inte tänkt att hänga med på den här utflykten. Jag tycker helt enkelt inte det är speciellt att vara ute flera timmar och vandra. Och vandra i alperna? Med mitt dåliga flås. Skulle inte tro det. Men, så började vår reseledare lirka med oss (mig och syrran), och helt plötsligt hade vi bestämt oss för att hänga med. Vi var nämligen lovade att det skulle bli en lätt vandring. Det skulle vara en grusväg typ hela vägen. Och sträckan som planerats var ca 6 km och vi skulle vandra mellan Kirchberg och Kitzbühel. 6 km skulle jag väl klara av, även om det är lite upp och ner...

Efter att ha samlat ihop gänget som skulle med på vandringen så tog vi bussen från Kirchberg "centrum" till Fleckalmbahn där vi skulle ta linbanan upp på berget. Vi började på 800 m.ö.h. och när vi klev ur gondolen så var vi uppe på 1 800 m.ö.h.

Vi var lite osäkra redan från start vart vi skulle börja gå, då det fanns ett par alternativ på väg. En skylt visade Hahnenkamm 40 min, en annan visade Hahnenkamm 50 min. Och Hahnenkamm var målet. men till slut så valde vi faktiskt ett tredje alternativ. Vi följde vägen som "alla andra" gick. Vi fick för oss att de också skulle bort till Hahnenkamm...

Efter att ha vandrat i kanske 15-20 minuter så kom vi till ett vägskäl, där det på en skylt stod Hahnenkamm 1 h, och en annan Hahnenkamm 1 h 15 min.  Det tyckte jag var lite konstigt. Hur kan det ta längre tid att ta oss till slutmålet när vi redan vandrat en stund. (Jag är lite osäker på tidsangivelserna, men de hade ökat...)

Vi hade tur att det kom en grupp med vandrare på ena stigen som vi funderade på, och jag frågade honom om han visste vilken väg/stig som skulle ta oss till Hahnenkamm. Det visade sig att båda två skulle göra det. Den med den kortare tidsangivelsen skulle vara en väg hela tiden. Den längre skulle vara mer i naturen.

Gruppen valde den längre, och mer i naturen-stigen. Och då de övriga i gruppen traskade iväg den stigen så hängde jag, syrran och mor och far på. De hade också bestämt sig för att hänga med till slut. Det trodde vi faktiskt inte. Inte med tanke på mammas dåliga knä...

I början gick det bra. Men sedan var det verkligen bara en liten stig, och det gick både upp och ner. Det var blött i marken vilket gjorde mig rädd för att halka, i alla fall när vi skulle gå nerför. Och som om det inte vore nog med mina egna bekymmer, hur skulle mamma klara det? Men ner kom hon, och pappa till slut.

Gruppen var ganska utspridd och det bestämdes att vi skulle mötas upp vid en restaurang, som låg kanske lite mer än halvvägs på promenaden. När jag, syrran, mor och far äntligen kom till det vi trodde var restaurangen, så fick inte syrran upp grinden. Det såg dessutom öde ut. Och då vi var tveklöst sist i gruppen, så valde vi att promenera vidare. Kanske att restaurangen låg lite längre bort?

Och, nu hade vi gått nerför ett tag, det kunde bara sluta på ett sätt. Vi skulle uppför igen. Och nu blev det jobbigt. Efter att ha bemästrat en svår trappa så hade vi (mest syrran) fått med oss mor och far, vi fortsatte uppåt, men valde att sätta oss ner och vila lite när vi såg vilken backe vi skulle ta oss upp för... Vi började vår mödosamma vandring uppåt, och när vi kommit kanske halvvägs upp, så ser vi vår grupp komma. Det som vi kanske 20-30 minuter tidigare hade avfärdat som restaurangen var nog restaurangen trots allt. Och övriga gruppen hade stannat där ett tag innan de vandrade vidare. Större gruppen kom ikapp oss, och traskade iväg...

Till vår stora glädje möttes vi efter ett tag av en riktig (grus)väg och nu var det riktigt lätt att vandra. Och innan vi visste ordet av så var vi framme vid Hahnenkamm! Vi hade överlevt. Ca 2,5 timme hade vi varit ute och vandrat i de tyrolska alperna. Nu, skulle vi "bara" leta upp starthuset för Hahnenkamm-Rennen. Hahnenkamm-Rennen är det tuffaste störtloppet för herrarna i den alpina världscupen. Att få komma till starthuset för Hahnenkamm-Rennen var målet för pappa, som var mer än lyrisk att få stå i huset och kika ut där starten går!

Efter att ha imponerats över alpinåkarnas mod att kasta sig ut och köra Hahnenkamm-Rennen, tog vi linbanan ner till Kitzbühel. Jag och syrran var lite sugna på att upptäcka Kitzbühel när vi ändå var där, men mor och far kände sig nöjda. Vi hade även vår "grand-old-lady" på 80+ med oss som gärna ville tillbaka till Kirchberg och hotellet för att vila lite. Så jag och syrran tog tåget tillbaka med mamma, pappa, Inga och en till i vår grupp tillbaka till Kirchberg och vårt hotell.

Efter att ha vilat lite på vårt hotellrum och bytt lite kläder så tog faktiskt jag och syrran bussen till Kitzbühel på seneftermiddagen för att stifta lite närmare bekantskap, nu när det ändå bara tar ca 15 minuter med bussen.

Just då kanske jag inte njöt till fullo av vandringen. Jag hade full sjå att se till att jag inte skulle ramla ner vi gick nerför. Samtidigt var jag orolig för mor och far. Mamma har ett väldigt dåligt knä efter ett benbrott. Pappa har allmänt (ut)slitna leder i fötter och knän... Men, jag är så otroligt stolt över dem. Att de faktiskt klarade av vandringen. För oss ovana vandrare var det kanske inte den lättaste vandringen. Nu så här ett par veckor efter hemkomsten och jag ser tillbaka på vandringen så var det en fantastisk dag. Trots att dimman gjorde att vi inte hade bästa sikten... Det var en fantastisk miljö att vandra i. Och jag ångrar inte att jag hängde med på vandringen till slut!

Senaste besök: 3 september 2018