måndag 29 juli 2013

Dyrön

Häromdagen stod det utflykt och Dyrön på schemat. Målet var att vi skulle komma iväg vid 9, då vi hade ett par stopp på vägen att klara av. Som affären Göksäter och lunch i Skärhamn. Nu kom vi inte riktigt iväg då vi hoppades, så hela schemat blev något förskjutet. Men vad gör väl det när man har semester?

Mätta och belåtna tog vi bilen till Rönnäng där färjan mot Dyrön avgår ifrån. Färjeöverfarten till Dyrön tar ca 10-20 min, beroende på vilken rutt den går. Vissa turer går nämligen via Åstol. Jag visste ingenting om Dyrön innan den här utflykten, förutom att en gammal kompis föräldrar har en sommarstuga här ute. Men syrrans sambo som ibland får rycka ut och fixa elledningarna (eller vad han nu gör) här ute berättade att det fanns fina vandringsstigar, restaurang, kiosk, minigolfbana och fornminnen. Det sista reagerade jag ju förstås på!

Rönnäng
Hittade en liten folder om Dyrön i kiosken vid färjeläget i Rönnäng, där jag kunde läsa att:
det fanns bofasta här redan för 3 000 år sedan. Ön är präglad av sin bakgrund som fiske- och jordbrukssamhälle. Jordbruket med täppor, kor, grisar och höns är borta, men man har fortfarande ett aktivt yrkesfiske.

Ön är  ca 1,5 km2 stor, och har ca 300 bofasta, och varje år besöks Dyrön av närmare 15 000 båtgäster! Här finns två hamnar - nord- och sydhamnen. Färjan mellan Dyrön-Åstol-Rönnäng ingår i Västtrafik och gör drygt 20 turer per dag.

Här finns ICA-butik, bastu, tennisplan, fotbollsplan, boule, logi (Dyröns IF:S klubbstuga), diesel och gasol, restaurang, kiosk och café och en minigolfbana.

Vi hade laddat för en minigolfkamp, men var lite oense om vart banan låg nånstans. När jag googlade på Dyrön och var inne på dyron.nu så läste jag under "att göra" och sedan under "kiosk och café: "Nere vid Sörhamna ligger den gamla kiosken som vuxit till sig ett rejält bygge med inglasad servering. Här serveras enklare förtäring som kaffe, bullar och macka. Naturligtvis har man också glass och godis. Vid kiosken ligger också Dyröns minigolfbana som invigdes midsommar 2001". Så jag hävdade med bestämdhet att minigolfbanan fanns nere vid sydhamnen. Syrrans sambo som då ibland jobbar på ön hävdar att den finns vid nordhamnen. Och han borde ju veta som ju faktiskt sett en minigolfbana där. Men, kanske att det finns två... Det finns det inte. Så vi var lite besvikna efter att ha gått från nordhamnen till sydhamnen... Och jag hade dessutom huvudvärk.

Efter en välbehövlig glasspaus och en liten diskussion huruvida vi skulle gå samma väg tillbaka eller ta Dyröleden tillbaka så beslöt vi oss till slut för att ta den västra delen av Dyröleden tillbaka. C trodde att den skulle vara lite lättare att gå än den östra. Enligt skylten skulle det vara 1,5 km att ta den västra leden upp till nordhamnen. Inga problem tänkte vi...

Leden började bra med en spångad led, men så var det inte hela tiden. Men, det är inte svårt att hitta rätt, det är bara att följa de gula markeringarna. Fast det var på nåt ställe som jag höll på att leda oss fel då jag inte hittade någon markering, men C var uppmärksam och fick oss snabbt på rätt spår igen!

Dyröleden med bastun i bakgrunden
Vad jag inte visste, men som jag inte är förvånad över är att man under andra världskriget använde Dyrön som en försvarsanläggning. Man byggde bunkrar och andra militära grejer här, och man kan fortfarande hitta spåren efter dessa på ön.

Rester av en bunker?
Jag kan inte påstå att jag blev överlycklig när jag på en del ställen insåg att nu är det en ganska så kraftig stigning uppåt som vi ska bemästra. För inte nog med att kondisen är i bott, det var ruskigt varmt den här dagen också! Men, nu hade vi bestämt oss för att ta den här vägen, så det var bara att ta tag i trapporna och knata sig uppåt! =)
 
Dit upp ska vi!
Men, utsikten som vi bjöds på gick inte av för hackor, och det var (nästan) värt mödan! =) Eller, såklart det var. Men, det hade väl kanske inte skadat om det var lite molnigare eller åtminstone ett par grader svalare...

Längs med leden finns det gula markeringar!

Älskar det karga i Bohuslän!

Dynes ravin. Som vi valde att inte gå genom...

En av dammarna på ön...
 
Det går både nerför och uppför...

Åstol. Här bor visst både Peter Harrysson (som tydligen även åkte med samma färja som oss)
och Janne Josefsson. Janne är sommarboende om jag inte fattade det hela fel!
Efter att ha kämpat oss fram längs leden i lite drygt en timme var vi äntligen tillbaka i nordhamnen. Jag säger som syrran sade: det måste ha varit mer än 1,5 km. Och jag kan även säga att det var mina jobbigaste 1,5 km jag promenerat/joggat... Men, vi är alla tre sugna på att åka tillbaka till Dyrön för att gå den östra leden. Vi måste ju se den delen av ön också. Och när vi klarat av den leden så blir det välförtjänt fikapaus nere vid sydhamnen innan vi tar den "lätta" vägen tillbaka!

Nordhamnen sett lite från ovan
Hur blev det då med minigolfen? Ingen av oss orkade att spela någon minigolf. Så istället satt vi skuggan och åt glass i väntan på färjan.

Vad gäller fornminnen så passerade vi resterna av ett stenröse. Men, det förstördes i samband med att man byggde nåt försvarsaktigt under andra världskriget...

lördag 27 juli 2013

Road trip i Dalsland

Syrran har köpt ny bil, och har man en ny bil så måste den ju köras in. Jag hade inför denna road trip som jag blivit utlovad, snöat in på Dalsland. Det ligger ju så nära Trollhättan/Vänersborg, men ändå har jag knappt varit där. Nu var det dags att ändra på detta tyckte jag... Och "huvudmålet" för denna resa var Åmål, för där har jag aldrig varit tidigare. Vad jag vet. Eller det har jag, men bara åkt igenom, jag har aldrig satt mina fötter i Åmål... Men, nu kan ju inte jag bara ta mig från punkt A till punkt B, utan jag måste ha små stopp här och där.

Första stoppet på vår resa blev vid Bolstads kyrka från omkring 1175. Den är den äldsta kyrkan på Dal (vilket på svenska betyder den äldsta kyrkan i Dalsland), och om jag inte minns fel från skylten intill kyrkan så är det även den äldsta bevarade kyrkan i Karlstad stift. Den som kan sin arkitektur ser ju direkt att kyrkan har ett kraftigt romanskt torn. Nu var ju kyrkan inte öppen (det var för övrigt ingen av de kyrkor vi stannade vid) så jag kom inte in. Och då syrran inte är lika intresserad av kyrkor som jag är, så ville jag inte fråga vaktmästaren som var och krattade på kyrkogården om jag kanske ändå kunde komma in... Fast det gjorde inte så mycket, jag ville ju också vidare till slutmålet...

Bolstad kyrka
Dagens andra stopp blev vid Dalaborgs slottsruin. Nu var jag beredd på att det trots "hypen" kring den här ruinen, inte skulle vara så jättemycket att se. Det brukar faktiskt inte vara det vid ruiner efter slott/borgar som fanns på 1300-talet. Borgen anlades av hertigarna Valdemar och Erik i samband med kung Birger. Jag förstår valet av platsen, en udde vid Vänern. Men, jag förstår inte riktigt "hypen". Enligt vastsverige.com (dit jag kom när jag googlade på Dalaborgs slottsruin) så står det under Dalaborgssidan att: "Kvar finns vallgraven, vallar, en terrass och källaren till ett blockhus." Men det enda jag såg var en del av en mur. Men, utsikten över Vänern är underbar. Och det är inte långt att gå från parkeringen... Så även om jag var beredd på att kanske inte se mer några murar och lite upphöjningar i terrängen, så blev jag faktiskt lite besviken på ruinen. Eller inte på själva ruinen naturligtvis, men ni fattar säkert vad jag menar! Det ska faktiskt ha varit här som Margareta, drottning av Norge och Danmark, år 1388 erkändes som regent även över Sverige. Det var för övrigt hon som "grundade" Kalmarunionen 1397. Borgen förstördes 1434.

Dalaborgs slottsruin

Utsikten var det inget fel på i alla fall.
Innan vi kom till Åmål tvingade jag syrran att stanna vid ytterligare två kyrkor, Grinstad och Järn. Grinstad kyrka är från 1250, med ett torn från 1862, som faktiskt lutar! Detta beror på att beräkningarna för grunden inte var helt korrekta...

Grinstad kyrka
Järns kyrka är en tornlös kyrka från, ja det vet man faktiskt inte riktigt, men man brukar räkna 1200-talet som troligt ursprung. Intill kyrkan står klockstapeln täckt av skiffer. Men, det var inte klockstapeln som fångade mitt intresse, utan de smidda järnkorsen på kyrkogården. Dessa fann jag även på kyrkogården vid Grinstad kyrka. Jag har bara sett sådana här vid Ekshärad kyrka (Värmland) tidigare, och då fick jag höra att det var speciellt för det området med sådana här "gravstenar". Så varför finns de även här?
 
Järns kyrka

Järnkorsen
Väl framme i Åmål var det dags för lunch, och dagen till ära blev det en kebabtallrik. Sedan tog vi en promenad ner till hamnen där vi åt en glass, och på vägen dit såg jag ju ett par stiliga hus, som visade sig ha varit borgmästarboställen. I det ena ska dessutom kung Adolf Fredrik och hans hustru ha sovit i... Inte långt från hamnen fick jag syn på ett stort hus som jag trodde var ett magasin av något slag. Syrran hävdade att det är Åmåls gamla kyrka. Så efter glasspausen, var vi ju tvungna att ta en närmare titt. Och, syrran kan sitt Åmål, visst var det gamla kyrkan.

På husfasaderna till de där borgmästarhusen stod det information om husen, men jag tänkte att jag fotar inte denna info, för det bör ju gå att hitta på Åmåls officiella hemsida, men se det gör jag inte... Det går säkert att luska fram, men just nu så orkar jag inte detta...

Huset där Adolf Fredrik sovit...

Utsikt över Åmåls hamn och Åmåls nya kyrka
Gamla kyrkan uppfördes i slutet av 1660-talet och ersatte en medeltida kyrka på platsen. Kyrkan användes fram till slutet av 1700-talet. Därefter användes den faktiskt som magasin under många år! Nuförtiden används den som konsertlokal, och kallas helt sonika Kulturmagasinet. Så jag var ju inte helt fel ute trots allt!

Åmåls gamla kyrka
Efter Åmål tog vi svängen förbi Bengtsfors, för att besöka Dahls konfektyr och köpa lite godis. Vi tog sedan vägen via Bäckefors, där jag fick kika lite på sjukhuset som jag opererade korsbandet för en herrans massa år sedan (det känns så i alla fall).

Trots att vi for på en grusväg i flera kilometer, trots att syrran sade till mig innan vi for iväg: INGA grusvägar så var det här en alldeles underbar dag. Visst hade jag kört så hade vi nog stannat till vid ytterligare ett par kyrkor, och ytterligare ett par platser, men nu var det inte jag som körde och jag kan inte alltid göra som bara jag vill.

Nu har jag bara skrivit väldigt kort om de ställena vi stannade vid, men håll ut bara så ska jag skriva lite mer utförligt...

tisdag 23 juli 2013

Olidans kraftstation

Äntligen har jag varit på en guidad tur i Olidans kraftstation i Trollhättan. Jag har velat gå på en sådan i flera år, men aldrig fått det funka med när jag varit hemma i Trollhättan. Men, nu så!


Olidan är en av Sveriges äldsta vattenkraftsstationer och svenska statens första vattenkraftverk! Byggnaden som är byggd helt i röd granit smälter in fint in i omgivningen. När kraftstationen invigdes 1910 hade den fyra turbiner, vilket redan då var för lite! Så man byggde fyra till. Men, inte ens detta var tillräckligt, så man fick faktiskt bygga ytterligare fem turbiner. Men, elkraftsanvändningen ökade mer och mer, så man fick faktiskt bygga en helt ny kraftstation - Håjums kraftstation, en bit uppför fallet.

Anledningen till att man valde Trollhättan för ett vattenkraftverk är att orten låg bra till geografiskt och här hade Göta Älv en fallhöjd på inte mindre än 32 meter!

Efter att ha fått in 16 förslag på hur Olidansstationen skulle se ut kunde man till slut enas, och 1907 kunde kanalverkets VD Vilhelm Hansen sätta igång arbetet. Arkitekt för Olidan var Erik Josephson, som även ritat bl.a. Porjus vattenkraftverk.

Utsikt från Olidanstationen
Turbinerna till Olidan är självklart gjorda på Nohab, och turbinerna fraktades på järnvägen som dragits mellan fabriken och platsen för kraftstationen. För att sedan få ner turbinerna till själva stationen använde man sig av en bockkran, som fortfarande finns kvar!

Turbinerna är såklart gjorda på Nohab i Trollhättan


Under guidningen fick vi veta hur många kW-h som Olidan kan producera, men sån information har en tendens att inte fastna på mig. Vad jag däremot minns är att guiden sade var att Kopparklinten, som idag är en populär utsiktspunkt, egentligen byggdes under andra världskriget för att hålla koll på om fienden kom. För om fienden kom så var man säker på att Olidan skulle vara ett av de första målen som skulle bli bombade. För kan man bryta eltillförseln... Så vid Kopparklinten satt det spanare och man hade kanoner och sånt där. Man byggde även en balkong på Olidanstationen där man hade kanoner och satt och spanade, man täckte även in byggnaden i en filt och planterade träd på byggnaden, för att kamouflera det! Jag har också lärt mig lite om hur det går till när man producerar el... Först kommer vattnet in i en intagskanal, därefter forsar vattnet ner genom kanalen ner i själva Olidanstationen och så går vattnet igenom turbinen och där omvandlas vattnet till elektricitet...

 


Turbinhallen, med sina tretton turbiner


Har ni möjlighet att gå en guidad visning här så gör det. Det är en fantastisk historia som Olidan bjuder på!

söndag 14 juli 2013

Kyrkogårdsvandring i Gränna

För ett par-tre veckor sedan, i samband med att jag skulle ha en stadsvandring så började jag fundera på vart Amalia Erikson ligger begravd. Ni vet, hon med polkagrisarna. Visst måste hon ligga begravd i Gränna? Så jag frågade en kollega om hon visste, och visst ligger hon begravd i Gränna. Exakt vart på kyrkogården visste hon inte. Och, med en gång fick jag ett "mission". Jag ska minsann hitta Amalias grav. Och när jag nu ändå var igång så kunde jag ju leta upp graven där S A Andrées föräldrar är begravda. S A Andrée himself är ju begravd i Stockholm. Nu fick jag även tipset att leta upp fröken Valborg Francks grav. Av olika anledningar har denna kyrkogårdsvandring dröjt, men nu så har den då blivit av.

Och även om jag hade varit inne på sajten gravar.se så hade jag faktiskt svårt att hitta Amalias grav. Jag gick gång upp och gång ner... Jag visste vilket "kvarter" och gravplatsnummer, men det hjälpte ju föga när kvarteren inte var uppmärkta. På den nya delen av kyrkogården så är de uppmärkta, men inte på den gamla...

Men, efter mycket letande så hittade jag till slut hennes grav. Enkefrun Amalia Eriksson, född Lundström. Född 18 november 1824, avled 25 januari 1923. I samma grav ligger dottern Ida begravd. Född 7/9 1858, och avled 1/1 1945.

 
När jag gick där gång upp och gång ner, så hittade jag förstås en massa andra intressanta gravar. Som t.ex. Kongl. hofpredikanten prosten och kyrkoherden Johan Georg Rogberg. Det är ju ändå lite synd om karln. Han var då prost i Gränna och var med om att bygga upp Gränna kyrka igen efter den ödesdigra branden 1889. Kyrkan skulle återinvigas den 15 september 1895. Då går prosten och dör den 14 september. Alltså dagen före invigningen...
 
 
Jag hittar S A Andrées föräldragrav, där ligger även dottern Jenny begravd. Eller, jag tror att det är dottern i alla fall.

 
Hittade en grav över Ebba Örnsköld. Vem var hon? Och varför har hon en gravsten som ser ut som en avkapad kolonn?
 
 
Inte alls långt från S A Andrées föräldrars grav hittar jag då fröken Valborg Francks grav. Men vem var Valborg Franck frågar du dig som inte kan Grännas historia. Valborg Franck drev skola i Gränna i 50 år (1875-1925). Först drev hon en flickskola och sedan så var det en "blandad" skola, vilket var mycket ovanligt på den tiden. Till sin hjälp hade hon sin trotjänarinna Augusta från Visingsö, som ligger begravd på samma plats. Huset där Valborg drev sin skola (och bodde) är vad vi idag kallar för Franckska gården, och som sedermera blev Andréemuseet!

 
När jag gick där på kyrkogården så såg jag många pampiga gravstenar över diverse baroner och friherrar och allt vad det var. Jag kände igen väldigt många namn utifrån att jag läst en del hembygdslitteratur och även läst på om Grännas historia, dels av eget intresse men även inför stadsvandringar... Och det är som det är med stora pampiga gravar. Men, det är de där små "anonyma" gravarna/gravstenarna som fångar mitt intresse. Ett enkelt träkors, eller en ynka liggande sten, med kanske inte mer än ett förnamn på, det får min hjärna att gå på högvarv.
 



 
 
I Gränna finns inte mindre än två kyrkogårdar. En som ligger alldeles intill kyrkan, och den "nya" som ligger några kvarter bort, närmare Vättern. Och det var på "nya" kyrkogården jag hittade de här gravarna. På "gamla" kyrkogården, in till kyrkan finns några riktigt vackra gravstenar. Men det får bli en annan vandring...

lördag 13 juli 2013

Ölmstad kyrka

En dag fick jag för mig att jag skulle cykla från jobbet i Gränna och hem till Kaxholmen. Egentligen var tanken att jag skulle följa med mina kollegor inne i stan som var ute på en cykelrunda runt Vättern på deras sista etapp, Gränna-Jönköping. Men, jag var tvungen att ställa in denna cykeltur då det var väldigt mycket på jobbet. Men, cykeln fanns ju redan i Gränna och jag kunde ju inte med att ta den på bussen hem igen. Jag tog cykeln på bussen till jobbet ett par dagar innan...

Nu känner jag mig själv och tanken på att cykla hela sträckan, visserligen inte mer än lite drygt 20 km, var otänkbar. Så jag tänkte passa på att ta den lilla omvägen förbi Ölmstad kyrka när jag ändå svischade förbi samhället. Och så blev det.

Ölmstad kyrka uppfördes på 1100-talet, och som på många andra ställen har det förmodligen funnits ett trätempel där man helgat de fornnordiska gudarna. Kyrkan uppfördes i romansk stil, och utvidgades under 1400-talet och 1700-talet.

Det som fascinerar mig med kyrkan är tornet och uppgången till den. Tornet byggdes på 1700-talet, och man har liksom byggt in tornet, så man ser bara toppen sticka ut. I vanliga fall så brukar det vara markant var tornet börjar och kyrkan tar vid. Vapenhuset kom också till på 1700-talet (1737) och 1798 byggde man en ny uppgång till tornet, från vapenhuset. Och det är denna byggnation som jag tycker är fascinerande. Vapenhuset sitter liksom utanför tornet och så finns det sedan en trappa där emellan upp till tornet.

Fast detta kanske är vanligare än jag tror. Men, jag har då aldrig sett det förut!

Ölmstad kyrka

Vapenhuset och tornet
När jag sedan kommer in i kyrkan slås jag av enkelheten. Det är inte en massa målningar och tavlor överallt. Nu gillar jag ju sådana kyrkor med, så det handlar inte om det. Inte förrän i koret hittar man takmålningar. Jag pratade lite med kyrkvärden och fick då veta att det finns (självklart) målningar i taket i övriga kyrkan, fast man har målat över dem, för de var i så dåligt skick.

Kyrkrummet
Några av kyrkans inventarier:
I en kyrkbänk sticker en sten ut, och denna sten markerar vart 1100-talskyrkan hade sin avslutning i väster, fast självklart glömde jag fota denna sten!
 
Predikstolen är från 1649, räcket är från senare datum. Tavlan på väggen intill predikstolen heter "Guds moder" och är gjord av Margareta Engström, Bankeryd.
 
Krucifixet är daterat till 1400-talet och ingick förmodligen i ett korskrank i den yttersta valvbågen.
 
 
Predikstolen
Dopfunten och altarskivan finns kvar från 1100-talskyrkan. Lyfter man på fatet i dopfunten kan man se att det finns röda avlagringar där. Det sägs att man använt dopfunten till att blanda rödfärg i. Denna berättelse fick jag även höra har skett i Habo med Habo kyrkas dopfunt, och det finns säkert fler ställen med samma berättelse! Mässingsfatet är skänkt av Carl Banér och Christina Sirit Bielke, Västanå, 1637.
 
Dopfunten
 
Altaret
Lyfter man blicken när man är i koret så ser man vackra takmålningar, i två lager. Ett lager är från 1400-talet och ett är från 1500-talet det med de svarta ramarna.
 
Takmålning - Mose och kopparormen
En annan spännande inventarie i kyrkan är slaguret från 1793. Den är unik på det sätt att den har två visare. Detta var tydligen ovanligt på den här tiden. Hade jag inte haft informationsbladet framför mig hade jag aldrig gissat att klockan skulle vara från slutet av 1700-talet, den ser liksom inte gammal ut.
 
Slaguret från 1793
Jag hade tur som fick gå in i sakristian. Det är fördelen med att komma och det inte finns en annan människa i närheten, då får man små specialvisningar. Inne i sakristian fick jag se på kyrkans mässhake från 1815. Nu vågade jag faktiskt inte ta någon bild på den... Här i sakristian finns det även en piscina, gjord av keramikern Inga Saarinen 2000, och skänktes till kyrkan då den återinvigdes efter en större restaurering. Jag har då aldrig vare sig hört talas om en piscina eller sett en sådan. Så det var kul att få göra det. I en piscina hälls konsekrerat (invigt) vin och dopfunten.

Piscinan i sakristian
Det var helt klart värt att ta den lilla omvägen förbi Ölmstad kyrka. Det gällde ju även att passa på att besöka kyrkan medans den var "vägkyrka" och det fanns personal tillgänglig. Visst, det går att läsa sig till mycket, men det är något annat när man kan fråga någon.

Vägkyrkan avslutas imorgon den 14 juli (2013) redan. Men idag och imorgon finns det personal på plats 14-19. Missa inte fotoutställningen och våffelcaféet i sockenstugan alldeles intill kyrkan.

Och imorgon (14 juli 2013) så är det hemvändardag i Klockargården, också den alldeles intill kyrkan med diverse arrangemang. Så nu måste jag ju ta mig till Ölmstad en gång till. Men, denna gången tar jag bussen och går till kyrkan från busshållplatsen, även om det är en liten bit att gå från bussen...