söndag 20 december 2015

Kyrkoruinen vid Hullsjön

Alldeles intill fågelsjön Hullsjön strax utanför Trollhättan, finns resterna av en medeltida kyrka. Visste du det? Jag hade då ingen aning, förrän ca fyra år sedan. Eller jag hade kanske läst något om det tidigare, men detta glömdes av. Tills i början av 2011. Jag hade sagt upp mig från mitt jobb, och bodde för tillfället hemma i Trollhättan. Jag gissar att jag började bli lite rastlös och kände att jag behövde ge mig ut på lite utflykter. Så en dag tog jag fram min bok "Värt att se i Trollhättans kommun" och började läsa lite mer noggrant i den. Alltid finns det väl något jag inte besökt tidigare? Och visst fanns det det! Kyrkoruinen vid Hullsjön är en av dessa platser.


Kyrkoruinen med sin minnessten
Jag har dock inte hittat så jättemycket information om denna kyrka/kyrkoruin. Kanske att det blir något besök på biblioteket hemmavid när jag är hemma och firar jul och nyår? Men, det jag fått fram är att under tidig medeltid så var Hullsjö en egen socken, men uppgick inom kort i Gärdhems församling. År 1540 nämns Hullsjö socken för sista gången...

På Klockemot och ruinen...
Kyrkan, som förmodligen var uppförd i sten fanns ett par hundra meter söder om den dåvarande byn Hullsjö by. Idag finns i princip inget kvar av kyrkan, förutom ett gäng stenar på en liten liten höjd alldeles intill västra fågeltornet vid Hullsjön. Hade det inte varit för minnesstenen som sattes upp 1938 hade jag aldrig fattat var kyrkan en gång låg. Minnesstenen har en text som lyder: "Här stod under medeltiden Holasyo kyrka".


Minnesstenen
1859 torrlade man Hullsjön tillfälligt, planen var att göra om sjön till åkermark, och då fann man en klockskärva  med delar av en inskription. Men, denna klockskärva försvann...


Namnen Klockemot (platsen för själva kyrkan), Klockaregården och Kyrkbäcken avslöjar att här har funnits en kyrka en gång i tiden.


Att det funnits en kyrka här vid Hullsjön är egentligen inte så konstigt. Markerna kring Hullsjön var tidigt bebodda och utmed vägen längs västra sidan finns ett flertal fornlämningar från både brons- och järnåldern. En bit norr om kyrkplatsen finns den s.k. Kungshögen, och som syns som en liten upphöjning i åkrarna vid den nordvästra änden av sjön. Vägsträckningen från Gärdhem och norrut har med säkerhet medeltida anor, men är med all sannolikhet ännu äldre.


Hitta hit: Hullsjön och kyrkoruinen ligger strax öster om Trollhättan, och man når det lättast via vägen till Gärdhem öster om Halvorstorp. Det finns en parkeringsficka intill vägen och därifrån finns det en stig som leder till fågeltornet och kyrkoruinen.


söndag 6 december 2015

Tyska kyrkan

Jag har i flera år gått förbi Tyska kyrkan i Gamla stan, Stockholm, men aldrig vågat mig in. Förrän nu. Och jag ångrar mig inte. Eller jo det gör jag. Jag ångrar att jag inte vågat mig in tidigare.


Tyska kyrkan, eller S:ta Gertruds kyrka, hittar du i Gamla stan i Stockholm i ett kvarter omgivet av Prästgatan, Svartmangatan, Tyska Stallplan och Tyska Brinken. Kyrkan tillhör Tyska S:ta Gertruds församling som grundades 1571. Det är en av fem icke territoriella församlingar inom svenska kyrkan. Församlingen följer svenska kyrkans vanliga gudstjänstordning, men de flesta gudstjänster hålls på tyska. De övriga icke territoriella församlingarna är: Karlskrona amiralsförsamling, Tyska Christinae församling i Göteborg, Finska kyrkan och Hovförsamlingen. En icke territoriell församling är en församling som är bildad oboeroende av medlemmarnas geografiska förankring (alltså var de bor).
Tyska kyrkans torn. Det är inte lätt
att fota kyrkan...
Kyrkan, eller rättare sagt församlingen, grundades som jag redan skrivit 1571, och var från början, dvs under Hansans medeltida storhetstid, ett gilleshus för tyska handelsmän i Stockholm. Det här gilleshuset hade en byggnad med en festsal på platsen där kyrkan ligger idag. Gudstjänsterna hölls i ett eget kapell  i Storkyrkan. I samband med reformationen 1527 drogs S:ta Gertruds gillesstuga in till kronan. Gillesstugan kom nu att användas för gudstjänster av den finska församlingen mellan 1560-1607. Från 1576 blev även den tyska församlingen hänvisad hit och de fick då dela den med den finska församlingen. 1607 fick man av kungen ensamrätt till denna kyrkolokal. Gilleshusets källvarvalv finns bevarade under kyrkan!


Tornet, sett från innergården.
På innergården...
Kyrkan fick sitt nuvarande utseende (bortsett från tornhuven) efter en ombyggnation 1638-1642, då Jacob Kristler från Strassbourg anlitades som arkitekt. Den stora invigningen ägde rum 1642. Kyrkan fick en tysk-nederländsk renässansstil blandat med gotikens fornelement, och det enskeppiga kapellet blev en tvåskeppig hallkyrka. Fasaden i mörkrött tegel, är indelad av strävpelare och har detaljer och hörnkedjor av grå sandsten. En brand natten den 7 oktober 1878 gjorde att tornet brann ned, och kyrkan fick sitt nuvarande torn i samband med en renovering av kyrkan 1878-1887. Den kopparklädda spiran från 1887 flankeras av fyra tureller och kröns av en tupp. Arkitekt för det nya tornet med sin slanka tornspira är ingen mindre än Julius Carl Raschdorff från Berlin. Han är även arkitekten för Berliner Dom! Tornet som är 96 meter högt är idag högsta punkten i Gamla stan. I samband med renoveringen kläddes yttermurarna, förutom södra väggen, med maskinslaget tegel. Fönstren har gjutjärnsbågar. Kyrkans huvudportal finns i sydvästfasaden (inne på innergården) med skulpturer i sandsten.
Ingången till kyrkan
Över grinden mot Tyska Brinken som leder in till kyrkan och dess gård finns en förgylld tysk text: "Fürchtet Gott! Ehret den König!" vilket betyder "Frukta Gud, Vörda Konungen". Detta är kyrkans motto. Av någon anledning så fotade jag inte detta. Fråga mig inte varför, för jag vet inte. Antagligen tänkte jag väl att jag gör det när jag lämnar kyrkan, men så glömdes det bort!


När man kommer in i kyrkan möts man av en nästan kvadratisk hall som är indelad av stjärnvalv. Här finns hur mycket som helst att se och utforska. Fantastiska fönstermålningar, predikstolen, altartavlan, kungsläktaren bara för att nämna några!


Interiör Tyska kyrkan
Målat kyrkfönster
Detalj inne i kyrkan


Detalj inne i kyrkan
Tittar man lite noggrannare ser man att stjärnvalven vilar på halvkolonner av kalksten. Golvet är av svart, vit och brun mönsterlagd marmor, och inredningen är präglad av senrenässansens "staplande arkitektur".
Interiör Tyska kyrkan

Predikstolen är skänkt av borgaren Peter Hansen. Den är gjord i marmor och alabaster av Christoffer Behm.
Predikstolen
Detalj, predikstolen.
Altartavlan stod klar 1659, men hade faktiskt påbörjats redan 1641. Altartavlan är gjord i trä med oljemålning av nattvarden, dopet och korsfästelsen och förgyllda statyetter. Utformningen av altaret är ritat av Hans Jacob Kristler, som också stod för ombyggnaden 1638-1642.


Altartavlan
Kungsläktaren är det som påtalade min uppmärksamhet närapå så fort jag klev innanför kyrkans dörrar. Den kungsläktare vi ser idag är från 1672 och arkitekten bakom den är ingen mindre än Nicodemus Tessin d.ä., som även var församlingsmedlem här. Kungsläktaren är precis som det låter: en plats för kungen och drottningen när de besöker kyrkan.


Kungsläktaren
Kyrkbänkarna är från 1649 och formgivna av Christoffer Wellendorf från Nederländerna.


Orgeln är inte äldre än 11 år (från 2004), men är en rekonstruktion av den barockorgel som byggdes till Tyska kyrkan, ursprungligen år 1608. Den är gjord av Grönlunds Orgelbyggeri i Gammelstad. Originalorgeln såldes i slutet av 1700-talet och står sedan 1781 i Övertorneå kyrka där den fortfarande är i full funktion. Efter lite mer googlande har jag nu fått fram att det faktiskt finns inte mindre än tre fungerade orglar i Tyska kyrkan. Där ser man...


Kyrkorgeln från 2004
Fler målade kyrkfönster.
Och en liten del av en av de tre orglarna.
Kyrkan har tre kyrkklockor, varvid storklockan med en vikt på ca 5,5 ton är den näst största i Sverige. Diametern är 2,08 meter och den är tillverkad i Dresden. Kyrkan har också ett klockspel bestående av 24 klockor som donerades av riksgrevinnan Wilhelmina von Hallwyl och det spelar fyra gånger per dag.


Men vem var då S:ta Gertrud som gett kyrkan dess namn? Jo, hon var de väg- och sjöfarandes skyddshelgon. Hon var från början en abedissa från Nivelles (nuvarande Belgien) på 600-talet. Hon kännetecknas oftast av att hon har ett sjukhus/kyrka i den vänstra handen och en abedissastav i den högra.

lördag 5 december 2015

Skogskyrkogården

Skogskyrkogården, eller Södra kyrkogården som den kallades i början, invigdes den 19 september 1920. Området var dock inte helt klart förrän 20 år senare. Kyrkogårdens arkitekter blev Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz efter att ha vunnit en arkitekttävling över Skogskyrkogården med deras förslag "Tallum". De skapade en enhet av landskap och byggnader som blivit en av världens stora arkitekturplatser. Här är det den nordiska skogen som är huvudupplevelsen och gravplatserna är ordnade i kvarter i tallskogen. Skogskyrkogården har stått modell för många kyrkogårdar runtom i världen. Skogskyrkogården är så speciell att den togs upp på UNESCO:s Världsarvslista 1994. Lewerentz var landskapsarkitekt och den som utformade merparten av landskapen, Uppståndelsekapellet och meditationsplatsen. Asplund ritade de övriga huvudbyggnaderna - Skogskapellet, Skogskrematoriet med de tre tillhörande kapellen, Tallumpaviljongen och det stora granitkorset.


Jag har länge velat besöka Skogskyrkogården, men jag har inte lyckats övertala någon att hänga med, läs: jag har inte försökt så hårt att övertala min ständiga följeslagare - syrran. Jag har också trott att det är besvärligt att ta sig dit om man inte har bil. Läs: jag har inte ens kollat så noga... Jag har bara vetat att den legat söder om Stockholm... Fast å andra sidan trodde jag det skulle vara svårt att ta sig till Norra begravningsplatsen. Jag menar, den kyrkogården ligger ju ändå i Solna... :-)


Men, inför min soloresa till Stockholm i september 2015 så kollade jag upp kyrkogården lite bättre och kom fram till att: om det blir en dag med sol och blå himmel, då drar jag till Skogskyrkogården. Och, den tredje september, bäst som jag gick på Maria Magdalena kyrkogård på Söder så upptäckte jag att solen sken från en blå himmel! Så det var bara att leta upp Slussens T-bana och ta tunnelbanan söderut.


För en gångs skull hade jag inga förväntningar på det här besöket. Och så fort jag klev innanför grindarna blev jag förälskad! Där var kullen med träddungen, det stora granitkorset och krematoriet med Trons, Hoppets och Heliga korsets kapell. Det jag inte såg var skogen...


Skogskyrkogården
Innanför grinden finns det en stor infotavla samt besökskartor att ta med. Självklart roffade jag åt mig en sådan, tyvärr är den tillfälligt på vift. Jag hade också fått tipset/infon av en kompis att jag måste ta/gå stigen mot Uppståndelsekapellet, så självklart letade jag upp Sju brunnars stig som den heter. Stigen kantas först av björk och sedan av barrträd ju närmare kapellet de sörjande kommer. Tanken är att de sörjande på så vis ska bli mer vemodiga ju närmare kapellet och avskedsceremonin de kommer. Efter ceremonin leds de sörjande ut ur kapellets västra port för att gå en annan väg tillbaka. Det ska hjälpa de sörjande att släppa sorgen och gradvis gå tillbaka till sina vanliga liv igen. Stigen är 888 meter lång, och rak. Och vacker.


Sju brunnars stig
Gravarna ute i skogen.
Gravar. Själva gravarna och gravkvarteren imponerade inte
så mycket på mig. Men, med tanke på när kyrkogården
uppförd, så är jag väl medveten att det ser ut så här. Men,
de ligger otroligt vackert ute i skogen!
Uppståndelsekapellet: stod klar 1925. Det har en har en klassisk tempelarkitektur. Lewerentz fick i uppdrag att uppföra ett större kapell då man ganska snart insåg att det första kapellet - Skogskapellet var för litet. Lewerentz ville ha ett genomgångskapell, där man har en ingång, och en utgång så att man inte tar samma väg ut. Man "lämnar" det gamla bakom sig. Förhallen har tolv kolonner och själva kapellet har ett vackert mosaikgolv och ett enda fönster. Det markerar kapellets förbindelse med himlen. Orgelläktaren sitter högt och är dold, motivet för detta är att himmelsk musik faller ner över de sörjande. Lewerentz hade planerat att kapellet skulle ha en nord-sydlig riktning - besökaren går in i norr och ut i söder. Men, det gick inte an. Kapellet skulle byggas enligt kristen tro i öst-västlig riktning, med altaret i den östra änden - soluppgångens och återuppfödelsens riktning. Men, Lewerentz gav sig inte så lätt. Kapellet är visserligen uppfört enligt kristen tradition, men portiken är riktad i nord-syd. Man går in i norr, och ut i väst.


Det gick inte att komma in i något av kapellen (enbart öppna lördag-söndag i september), så jag fick nöja mig med att kika på utsidan. Och av respekt för de sörjande som stod utanför Uppståndelskapellet så nöjde jag mig med att kika på avstånd.


Uppståndelsekapellet
Planen var nu att leta upp Greta Garbos grav, och trots en relativt odetaljerad karta så hittade jag dit direkt. Och jag var inte ensam om att "hälsa på" Ingrid. Anhalten därpå var Skogskapellet.


Här vilar Greta Garbo.
Skogskapellet: ritades av Gunnar Asplund, och invigdes 1920. Det är kyrkogårdens första och minsta kapell. Från början hade arkitekten tänkt sig ett stenkapell, men fick veta att det skulle bli för dyrt. Efter sin bröllopsresa, och ett besök på Liselunds gård på Mön i Danmark fick han idén till kapellets utformning. Det blev ett enkelt träkapell placerat mitt i skogen.


Förhallen bärs upp av tolv kolonner och på taket över entrén sitter kapellets enda utsmyckning, Carl Milles "Dödsängel". På 1920-talet var skulpturen mycket utmanande och omdiskuterad. Det är en kvinnlig figur som öppnar sin välkomnande famn mot besökaren. Själva kapellet är kvadratiskt och har en cirkelrund ljuskupol som släpper in ljus. Kapellet har många detaljer och symboler. Nyckelhålet i dörren är ögat på en dödskalle som öppnar upp för döden. Kapellet omgärdas av en låg betongmur och alldeles innanför muren är skogen tät, men öppnar sig succesivt, så att man efter ceremonin gradvis förs tillbaka till egna livet. Kistförvaringen påminner om en gammal jordkällare, vilket symboliserar den dödas återvändande till jorden.


Jag gick sedan vidare till Tron, Hoppets och Heliga korsets kapell och Skogskrematoriet.


Ingången till Skogskapellet
Skogskapellet. Och nu när jag vet att det har en dansk förlaga,
så kan jag mycket tydligt se danska drag i byggnaden!
Kistförvaringen
När jag lämnat barrskogen bakom mig och närmade mig
Skogskrematoriet såg jag den här fina vägvisaren.
Skogskrematoriet: med sina tre kapell är ritade av Asplund, och invigdes 1940. Tanken var från början att Asplund och Lewerentz skulle göra detta tillsammans, men Lewerentz förbisågs, så det blev Asplund som genomförde projektet helt ensam. Anläggningen är uppförd i en funkisstil, inte så konstigt kanske, med tanke på tiden för uppförandet. Den är flexibel och praktisk - funkisens signum. Anläggningen saknar skarpa hörn vilket ger en mjuk känsla. Även landskapet utanför utstrålar detta. Man har t.ex. olika höjd på byggnaderna, vilket betonar markens sluttning. För att man, ostört, ska kunna ha ceremonier samtidigt i de tre kapellen har man skapat små trädgårdar och väntrum mellan kapellen.


Kapellens portar är dekorerade med bronsreliefer av Bror Hjorth. I förhallen till Heliga korsets kapell finns skulpturgruppen "Uppståndelsen" av John Lundqvist, som även har gjort krucifixets förgyllda Kristusfigur inne i kapellet. Den stora muralmålningen "Liv-död-liv" är gjord av Sven "X:et" Erixson. Hoppets kapell är prytt med en marmormosaik av Otto Sköld som också skapat altarkrucifixet i emalj. Stuckaturen i Trons kapell liksom altarkrucifixet i onyx har Ivar Johnsson som upphovsman.


"Uppståndelsen"
Utsikten från förhallen till Skogskrematoriet.
Almhöjden och granitkorset.
Almhöjden
Skogskrematoriet och de tre kapellen...
 
Här kan man ha "utomhusbegravning" fick jag berättat för
mig av två män som besökte Greta Garbos grav
samtidigt som mig.
Alldeles intill Trons kapell ligger Gunnar Asplund begravd, som dog fyra månader efter att Skogskrematoriet och de tre kapellen där invigdes.


Gunnar Asplunds gravplats.
Intill Skogskrematoriet står ett stort granitkors. Granitkorset ritades av Asplund 1939 och skänktes av en anonym givare! Skogskyrkogården är en multietnisk kyrkogård och riktar sig till fler trossamfund än den kristna protestantiska, men korset är inte tänkt som en trossymbol utan mer som en symbol för livets kretslopp liv-död-liv.


Granitkorset
Almhöjden: är en meditationslund som du har strax till höger från huvudentrén. Kullen anlades av Lewerentz. Man når toppen av kullen via en lång trappa. Ju högre man kommer i trappan desto lägre blir varje trappsteg. Detta för att man inte ska bli uttröttad av stigningen. Så här i efterhand ångrar jag mig att jag inte tog mig tiden att gå upp till Almhöjden. Men, det är alltid lätt att vara efterklok.


Trappan upp till Almhöjden
Runt hela kyrkogården löper en 3,6 kilometer lång råstensmur. Den är till större delen uppförd som nödhjälpsarbete 1923-1932 under den svåra arbetslösheten. Dessvärre tog jag aldrig någon bild på muren, för jag ansåg inte att det var något speciellt med den under mitt besök. Informationen om muren har jag tagit till mig efter det att jag kommit hem igen.


Jag kan varmt rekommendera ett besök här, det är riktigt behagligt att promenera här. Och den dagen jag var här, såg och mötte jag många som var här på en promenad. Det var även många "ungdomar" på kyrkogården som fotade överallt, och jag gissar att de var där under lektionstid.

söndag 18 oktober 2015

Kyrkrundan

Tidigare i veckan, i torsdags närmare bestämt, tog jag ut min "nationaldagsledighet". Ni vet den man får om nationaldagen infaller en lördag eller söndag och man är schemalagd på annandag pingst, som ju numer inte längre är en helgdag. Och den som spar hon har. Fast i mitt fall handlar det om att jag glömt av att ta ut den... Men nu så. Hur som helst. Jag var inte bara ledig i torsdags, nej nej, solen sken ju också. Och då kände jag att jag inte kunde sitta inne och uggla hela dagen. Och nu var det ju alldeles för längesedan jag var ute på en promenad längre än till affären eller busshållplatsen... Så jag letade fram den där gamla kartan "till fots i Jönköping och Huskvarna" och letade upp en runda som inte var alltför lång, eller utmanande. Jag fick upp ögonen för "Kyrkrundan, 4 km", som beskrivs så här på kartan:

En lättgången vandring på vägar med grus och asfalt, biltrafik förekommer. Börja på Smedstorpsgatan. Följ grusvägen österut om Egna Hems Bollklubbs fotbollsanläggning, passera förbi betesmarkerna vid Hakarps kyrkängar som har en rik blomsterflora.
Fortsätt förbi Hakarps säteri och kyrka som har anor från 1600-talet. Hakarps kyrka har helt unika takmålningar och fristående klockstapel från 1700-talet. I Hakarps kyrkby finns prästgården, den gamla skolbyggnaden och lärarbostaden bevarad. Följ sedan Fagerslättsvägen förbi den nya bostadsbebyggelsen på Fagerslätt tillbaka till Egna Hem.
Busslinje 32, hållplats Skolgatan."

Sagt och gjort. Efter att ha spanat in kartan kom jag fram till att jag inte skulle orka gå från Esplanaden, utan jag planerade att ta bussen till Skolgatan, men jag hade en svag känsla av att linje 32 inte längre finns. Och jag hade rätt. Busslinje 32 finns inte längre. Jag kom fram till att 33:an är "nya" 32:an, men då JLT:s hemsida laggade så kunde jag inte se exakt hur bussen går. Istället kollade jag på JLT-appen på mobilen och kom fram till att 33:an faktiskt stannar vid Skolgatan.

Jag tar då 101:an till Esplanaden och sedan byter jag buss till 33:an och åker mot Egna Hem och hoppar av vid Skolgatan, för att upptäcka att bussen sedan kör längs Smedstorpsgatan... Men, som sagt, det är bättre att ta det säkra före det osäkra. Nu såg jag dock en skylt med texten "Utsikten" och hade faktiskt, tro det eller ej, hyfsat koll på vart jag var i förhållande till Utsiken, så jag tog beslutet att faktiskt ta en liten omväg dit!
Mot Utsikten
Mot Utsikten. Det går såklart uppför...
Utsikten, är som namnet, en plats där man har utsikt över Huskvarna och ut mot Vättern och bort mot Jönköping. Och här kan man stå länge och bara njuta, men jag hade ju en promenad att tänka på, så efter en liten stund började jag gå tillbaka till Smedstorpsgatan och började traska norrut. I uppförsbacke. Jag är inget fan av uppförsbackar. När jag sedan hittar grusvägen som ska ta mig till till Egna Hem BK:s fotbollsplaner så ser jag att bussen minsann gick ända dit... Men, men, ingen har väl dött av en liten extra promenad.

Utsikten över Huskvarna!
Smedstorpsgatan (dock fotad efter att jag gått hela gatan fram)
Grusvägen mot Runnåkra.
Och visst går det uppför!
Vid Runnåkra IP som fotbollsanläggningen heter tvekade jag en mycket kort stund vart jag skulle ta vägen men kom snabbt fram till att det ju bara är att följa grusvägen. Jag kom snabbt fram till Hakarps kyrkängar och strax därpå såg jag Hakarps kyrka där ute. Och det är något att se en kyrka torna upp sig ute i landskapet. Vid Hakarps säteri hittade jag snabbt vägen mot kyrkan, och efter att ha kikat lite på kyrkogården så upptäckte jag att det kom ut två personer från kyrkan. Så jag tog mod till mig och frågade personalen som jobbade på kyrkogården om det var möjligt att gå in i kyrkan. Och se det var det!

Runnåkra. Och visst blev jag sugen på att spela lite fotboll!

Hakarps kyrkängar
Hakarps kyrka.
Jag älskar sådana här vyer!
Hakarps Säteri
Hakarps kyrka

Så förstå min lycka när jag faktiskt kunde komma in i kyrkan som invigdes 1694, och jag fick nu möjlighet att spana in de fina takmålningarna lite bättre. Jag har varit inne i kyrkan vid två tillfällen tidigare, första gången när min kompis S gifte sig där och så förra året, exakt samma datum som nu, när jag var och lyssnade på Dick Harrison. Jag skriver mer om Hakarps kyrka i ett separat inlägg.

Hakarps kyrka
Takmålning i Hakarps kyrka
Hakarps kyrka, sett från vänstra läktaren!

Efter att ha tillbringat en bra stund inne i kyrkan så beslutade jag mig för att börja promenera tillbaka till Huskvarna och Egna Hem. Jag hittade Fagerslättsvägen, men jag tvekade lite vid ett tillfälle hur jag skulle, men jag gick på magkänslan och hoppades på det bästa. Det är inte alltid min inre kompass är så bra nämligen. Efter kanske fem minuters ytterligare promenad så var det ytterligare en plats jag var osäker på vilken väg jag skulle välja, men chansade, och det visade sig vara rätt väg. Tyvärr blev det inga foton tagna efter det att jag lämnade Hakarp och att jag kom tillbaka till Skolgatan. Tillbaka där jag hoppade av bussen några timmar tidigare såg jag på tidtabellen att det skulle dröja ca 30 min innan bussen kom. Och då jag var lite trött i fötter och knän så funderade jag ett par minuter på hur jag skulle göra. Skulle jag vänta på bussen? Eller skulle jag trots allt gå ner till Esplanaden? Jag valde att gå. Så jag tog Smedstorpsgatan söderut tills jag kom till Ådalsvägen, och så gick jag litegrann på den, tills jag kom till ett ställe där Pustaleden går så jag vek av där och gick genom skogen över en jätteotäck bro (turistbron?) och vidare ner till Husqvarna Fabriksmuseum innan jag var tillbaka till Esplanaden!

Är det någon som är förvånad att det återigen går lite uppför?
Utsikt över Huskvarna från Smedstorpsvägen
Det går nedför! :-)
Otäck bro. Ingen jag gärna går över igen...
Den här gillade jag bättre...
Gamla fabriksbyggnaden.
Idag Husqvarna Fabriksmuseum
Gamla Smedjan
Inget jättetryck i Huskvarnafallet idag...

Och det som var tänkt att bli en promenad på fyra kilometer och ta knappt en timme, tog alltså lite drygt tre timmar och blev en promenad på knappt nio kilometer. Men så blev det ju en liten avstickare till Utsikten, och jag hade inte räknat med att komma in i kyrkan. För de har ju en viss förmåga att vara stängda. Framför allt så här års.

Om jag kan rekommendera den här promenaden? Absolut. Och det var i princip helt omöjligt att gå fel, så länge man tittar lite på den där "Till fots i Jönköping och Huskvarna". Att jag tvekade berodde mest på att jag vet jag att inte har det allra bästa lokalsinnet... Och ja, det var faktiskt en lättvandrad slinga, och även om jag tyckte att det gick mycket uppför, så var det inga jättebranta backar. :-) Observera dock att det här är en omarkerad slinga.