söndag 9 december 2012

Stadsvandring i Jönköping

Förra veckan när jag var inne i Jönköping och "praktiserade" på turistbyrån där så passade jag på att gå en stadsvandring med hjälp av en Audioguide. En lysande idé i mitt tycke. Nu kan man ju gå i sin egna takt, utan att behöva ta hänsyn till en guide som antingen rusar för fort fram eller masar sig fram genom staden.

Den här stadsvandringen går genom både de västra och östra delarna av centrum, den är ungefär 4 km lång och sägs ta ca 1 timma och 45 minuter enligt guiden i lurarna. Till audioguiden hör en karta så man vet hur man ska gå genom stadens gator, med hjälp av guiden i lurarna som berättar hur man ska ta sig vidare.

Det var bara det att jag missade att det hörde en karta till audioguiden, och jag orkade inte gå in och hämta den, när jag väl kommit ut. Och hur svårt kan det vara att hitta i Jönköping? Nu har jag ju ändå varit en del i stan och traskat... Det visade sig svårt nog för mig. Jag gick fel det första gjorde. Jag gick faktiskt fel vid ytterligare nåt tillfälle innan jag fick helt koll på läget!

Den lilla mp3-spelaren där stadsvandringen är inspelad.
Jag kommer inte skriva om alla platser jag passerade, utan jag har valt ut några stycken. Jag tycker ju såklart du ska gå den här vandringen. Men, med kartan då!
 
Ett av de första stoppen var vid Tändsticksområdet, som ju fått sitt namn, efter den tändstickstillverkning som skett här. 1844-45 startade bröderna Johan och Carl Lundström tändstickstillverkning i Jönköping, och tillverkningen höll på fram till 1971. Idag sker tändstickstillverkningen i Tidaholm och Vetlanda, fick jag veta! I den första tändsticksfabriken från 1848 finns idag Tändsticksmuseet, som berättar om tändstickans historia och om de som arbetade på fabriken. I området finns det idag butiker, café, restauranger och ett radiomuseum.

Tändsticksmuseet
På väster, eller man säger kanske i västra centrum, finns Sofiakyrkan i nygotisk stil från 1880-talet. Kyrkan är uppkallad efter Oscar II:s gemål, drottning Sofia. Kyrkans arkitekt heter G.F. Dahl. Intill Sofiakyrkan ligger en lite mindre kyrka, som jag tycker är minst lika intressant. Varför ligger det en kyrka så tätt intill? Fanns den här före Sofiakyrkan? Blev den för liten för församlingen?
 
Den lilla kyrkan är S:t Johannes kyrka, och på en skylt uppsatt på kyrkan kan man läsa:
"SANKT JOHANNESKYRKAN
Byggnadsår: 1877, tillbyggd 1894, 1953
Arkitekt: C O Hedvall, 1894 F Sundberg
Denna kyrkobyggnad i nygotisk stil uppfördes för Jönköpings Metodistförsamling. Med sina spetsbågiga fönster och sin portal är kyrkobyggnaden synnerligen representativ för Metodismen och en av de få bevarade i sitt slag i landet."

Sofiakyrkan och Sankt Johanneskyrkan
Jag vandrade vidare på väster och hamnade vid restaurangen Pallas Athena. Första gången jag var där och åt så reagerade jag på de stora ytorna. Vad hade det egentligen varit här tidigare? Danspalats? Av en kollega på turistbyrån fick jag veta att det faktiskt varit ett ridhus! Ja ni läste rätt. Ridhus. "Mitt i stan". Fast frågan är ju hur centralt det var när det uppfördes i slutet av 1870-talet. Det uppfördes av en disponent på Tändsticksfabriken - Bernhard Hayes. Det enda som idag talar om att det en gång varit ridhus är hästhuvudena som finns på fasaden!

Hästhuvud på fasaden till gamla ridhuset
Jag vandrade vidare och hamnade vid ett i mina ögon ganska fult hus, som det står "Automobilpalatset" på. Jag har trott att det kanske varit en bilförsäljningsfirma som en gång haft sina lokaler här. Jag har inte varit helt fel ute. Man har faktiskt haft biltillverkning här. Och ett, vad man idag skulle säga "show room", i bottenvåningen, eller i anslutning till, nu minns jag inte, så har det även funnits en bensinstation här. Idag är det om jag inte minns fel ett garage i byggnaden.

Automobilpalatset
Det blev självklart ett stopp i Rådhusparken från 1870-talet med Rådhuset från 1864-67 i nyrenässans. Det har inte alltid varit rådhus, utan har även fungerat som läroverk!

Rådhuset
Promenaden gick från Västra Centrum över till Östra Centrum, och jag fick veta mer om Munksjön, Jönköpings slott, Rättscentrum och Spira, men vid Munksjön blåste det så förbannat mycket att jag ides inte plocka fram kameran.
 
I slutet av vandringen stannade jag till vid Hovrättstorget. Här hittar man gamla rådhuset och Hovrätten. Gamla rådhuset uppfördes 1696-1699 av Erik Dahlberg, efter att den tidigare byggnaden i trä brunnit upp. Byggnaden i holländsk klassicism fungerade som rådhus framt ill 1914. Idag har bl.a. Svenska kyrkan caféverksamhet här.
 
Göta Hovrätts bastanta byggnad togs i bruk redan 1650, och är därmed den byggnad i Sverige som under längst tid används för rättsskipning.

Gamla rådhuset

Göta Hovrätt
Vid Hovrättstorget finns ytterligare en rejäl byggnad, och det är Grand Hotel och Jönköpings Teater. Denna byggnad invigdes 1904, och tanken var redan från början att det skulle finnas både hotell och teater i samma byggnad. Jag gissar att det var för att långväga teaterbesökare skulle ha någonstans att övernatt i anslutning till teatern.

Grand Hotel och Jönköpings Teater
Jag promenerade nu tillbaka till Resecentrum där Turistbyrån ligger, via Smedjegatan, Hoppets torg och Hamnparken! Smedjegatan är nu en mysig gågata där man hittar butiker, frisörer och restauranger, men från början fanns här smedjor där man bl.a. tillverkade vapen. Hoppets Torg sägs ha fått sitt namn tack vare alla de banker som ligger runt om torget...

Som jag skrev i inledningen av inlägget tycker jag det här är en lysande idé. Trots att jag hade svårt att följa anvisningar och gick fel vid ett par tillfällen. Jag reagerade också på ett ställe där guiden bad mig att stanna vid uteserveringen. Vilken uteservering? Och nu syftade jag inte på att det var slutet av november utan att det sommartid, finns två uteserveringar där jag skulle stanna... Jag förstår att man kanske inte vill säga företagsnamnet, men guiden kunde ju kanske sagt vid de röda trähusen... Jag rekommenderar dig dock att se till att få med dig kartan, så att du mer konkret kan se hur du ska gå!

lördag 17 november 2012

Vassända kyrkoruin

Vid Vassbotten, strax utanför Vänersborg om man kör gamla vägen mot Båberg så finns det en  kyrkoruin. Av någon anledning är detta en av dessa platser jag åkt förbi, jag vet inte hur många gånger och ofta tänkt, nästa gång jag kör här ska jag stanna till och titta lite närmare. Men av någon anledning så blir det liksom aldrig av. Men rätt var det är så stannar jag faktiskt bilen och tar mej en närmare titt...

Jag har dock inte hittat så jättemycket information om Vassända kyrkoruin. Vid platsen finns en gammal informationsskylt som någon eller några .roat sig med att elda lite på, så en del av texten alt. bild på hur kyrkan en gång kan ha sett ut är borta. Sedan kan man ju fråga sig hur ofta de ansvariga för skylten är och kollar till den och i så fall även byter ut om så skulle behövas.


Idag återstår inte mer än grundmurarna av den medeltida kyrkan. Man vet dock inte exakt när den uppfördes. Kyrkan bestod av ett långhus, ett trekantigt kor och ett vapenhus på västra kortsidan. Kyrkan hade inget torn, som brukligt var under medeltiden, utan det fanns en fristående klockstapel.
1792 togs ett beslut att man skulle riva Vassända kyrka samt Naglums kyrka för att bygga en gemensam kyrka för de båda socknarna, då båda kyrkorna var i dåligt skick. Men, det hela drog ut på tiden. Sockenborna ville såklart behålla sina egna kyrkor. 1800 stod den nya kyrkan - Vassända-Naglums kyrka klar och Vassända kyrka lämnades åt sitt öde. Den förföll och raserades ganska omgående. 
 
 
På den gamla kyrkogården intill ruinen finns två gamla gravstenar kvar. Den ena utmärker gravplatsen för Wilhelm Kruse, lantmätare och hans hustru Christina Beata Labechia. Enligt Wikipedia ska dock hustrun ligga begravd på Frändefors kyrkogård. Detta måste jag ju så klart försöka luska vidare i. Wilhelm Kruse avled 1739, och han ska ha varit den förste som bröt koppar i Dalsland. Han hjälpte även bland annat Karl XII med uppförandet av bröstvärnet i Ed. Den andra gravstenen har en oläslig inskription.

 

söndag 11 november 2012

Torpet Solliden

Invid gamla riksväg 44 vid Båberg finns en av Sveriges bäst bevarade torpmiljöer, torpet Solliden. Jag vet inte hur många gånger jag passerat detta lilla torp genom åren, men sist gång jag var hemma, dvs i Trollhättan (fast jag bodde hos syrran i Vänersborg), så bestämde jag mig för att stanna till vid Solliden, och så blev det.

I och med dagens vägdragningar och bebyggelse ligger det här torpet lite "off" men samtidigt väldigt fint i en liten träddunge, alldeles intill vägen mot Trestad Center. Och jag vet att jag när jag var yngre inte kunde förstå varför detta lilla hus låg här. Och vem bodde här? Bodde någon här? När jag sedan blev lite äldre så och fick körkort så hände det, och händer, att jag liksom väljer den här vägen, bara för att få åka förbi torpet. Jag tycker det ser så sött och mysigt ut.

 
Torpstället består av ett boningshus, en ladugård och en jordkällare. Tidigare har här även funnits ett svinhus, men det är rivet. Man tror att alla byggnader är uppförda under 1840-talet, och torpstället har till såväl det yttre som det inre i allt väsentligt bevarat sin ursprungliga karaktär.
 
Boningshuset är en så kallad enkelstugetyp med ett rum, ett mndre kök med bakugn samt en förstuga och en liten skrubb. Totalt omfattar boytan cirka 30 kvadratmeter och takhöjden överstiger inte 170 centimeter. Ladugården rymmer bås för en ko, lador för hö och halm samt räne och loge I ladugårdsbyggnaden finns även ett avträde, det vill säga toalett. Något stall har aldrig funnits här, utan torparen fick hyra en häst när så behövdes.
 
Boningshuset
Men vad är en torpare kanske någon av er undrar? Och för att göra en lång historia kort kan man säga att det är en person som inte äger någon egen mark. Så ett torp stod på en större gårds mark. I det här fallet var det under Stora Äspereds gård, en av Vänersborgs gamla donationsgårdar från 1600-talet. Vanligtvis betalades arrendet (hyran) genom dagsverken, det vill säga att torparen hjälpte till på gården som den låg under. Under senare år betalades hyran oftast i kontanta pengar. Här på Solliden uppgick det årliga arrendet på 1920-30-talen till 15 kronor. Torparsystemet avskaffades 1947.
 
 
Torpet Solliden gick i arv ovanligt länge, tre generationer inom samma familj. Första kända brukarna kom hit någon gång under 1840-talet, skomakaren Lars Pettersson och hans hustru Anna Katrina Johansdotter och den siste som bodde här var då Lars och Anna Katrinas sonson Gustaf Johansson som bodde här fram till sin död i oktober 1979.
 
Efter Gustafs död uupmärksammades Sollidens höga kulturhistoriska värde, och Gustafs dödsbo överlämnade 1982 torpet som gåva till Älvsborgs länsmuseum (idag regionmuseum Västra Götaland). 1985 blev torpet byggnadsminnesförklarat.
 
Sedan 1990 använder Vassända-Naglums hembygdsförening torpet som sin "hembygdsgård". Under våren och sommaren visar Vassända-Naglums hembygdsförening Solliden under fredagar (ej midsommarafton), och sista söndagen i augusti är det "Öppet Hus" med hantverkare som visar och säljer sitt hantverk.
 
Jordkällaren

fredag 12 oktober 2012

Hornborgasjön

När jag ändå var i krokarna den där septemberdagen då jag lyckats tigga till mig pappas bil, så svängde jag av vägen "mellan" Gudhem och Varnhem, och körde ner mot Hornborgasjön. Jag menar är man ändå så nära...


Hornborgasjön är väl kanske mest känd för sin trandans under våren, och då jag var där i september så räknade jag inte med att se några tranor. Nej jag var väl mest intresserad av ta en liten kik bara...

 
Sjön är en av Sveriges rikaste fågelsjöar, och faktiskt en av de viktigaste fågelsjöarna i hela Europa. Hur många fåglar/fågelarter som finns här är närapå omöjlig att säga. När jag googlade lite på Hornborgasjön, hamnade jag på Länsstyrelsens sida om sjön, och där kunde jag hitta en .pdf-fil med en artlista. Den är på nästan 7 sidor! Listan hittar du här!
 
Sjön är idag ca 30 km2 stor och har ett största djup på 2 meter på våren.
 
 
Eftersom jag egentligen inte vet så där jättemycket om Hornborgasjön, förutom att tranorna av någon anledning stannar till här vår och höst, så tänkte jag passa på att ta en titt inne i Naturum Hornborgasjön. Det var bara det att det var ju stängt när jag kom. I september har det tydligen bara öppet lördagar och söndagar. Och jag var ju där måndagen den 3 september. Typiskt. Så jag fick nöja mej med att ta mej ut till fågeltornet och titta ut över sjön. Hade jag varit lite mer förberedd så hade jag förstås tagit med mej min lilla kikare på den här utflykten. Men, den var ju inte planerad. Utflykten alltså. Inte förrän jag egentligen var på väg hem mot Trollhättan igen med bilen!


Öppet/tillgängligt: Naturum är öppet mars-september, samt vissa helger under vinterhalvåret vid närbelägna trandansen.

Hitta hit: Mellan Skara och Falköping, nordöst om väg 184 och söder om Axvall.

söndag 30 september 2012

Varnhem

Mittemellan Skara och Skövde ligger det lilla samhället Varnhem. Detta lilla samhälle har spelat en ganska stor roll i Sveriges historia. Här låg under medeltiden Sveriges största munkkloster.

Varnhems klosterkyrka
Flera medeltida kungar ligger begravda här som: Knut Eriksson (svensk kung 1167-1196), Erik Knutsson (svensk kung 1208-1216), Erik den läspe och halte (svensk kung 1222-1229 och 1234-1250). Här ligger även Stockholms grundare Birger jarl, hans fru Mechtild av Holstein och hans tidigt döda son Erik Birgersson av Sverige, Björn Näf (riddare, riksråd och Magnus Ladulås lärare under 1200-talet) och greve Magnus Gabriel De la Gardie (död 1686) begravda.

Gravsten på kyrkogården
Varnhem med dess klosterruiner och -kyrka har jag varit vid ett flertal gånger faktiskt. Men det var nog minst sju år sedan sist. Så jag tyckte det var dags att göra ett nytt besök här, när jag ändå hade bil och liksom var i krokarna!

Omkring 1150 grundade cisterciensermunkar från Alvastra kloster i Östergötland ett kloster i Varnhem. På platsen fanns redan en stenkyrka byggd senast under 1040-talet, vilket gör den till Sveriges äldsta kända stenkyrka utanför Skåne. Resterna efter denna kyrka ligger under den så kallade kyrkokullen alldeles av kyrkan och ruinerna. Genom gravfynd vet man idag att det har bott kristna människor här sedan runt 800-900-talet. Man byggde klostret efter tyska och franska förebilder, till exempel klostret Fontaney.

Klosterruiner
1234 utbröt en brand som ödelade klostret, men Birger jarl beslutade att klostret skulle byggas upp igen, denna vackrare och präktigare än förut. I samband med reformationen konfiskerades klostret till kronan 1527, dess byggnader brändes ned av danska trupper 1566, under det nordiska sjuårskriget. På initiativ av Johan III gjordes det på 1570-80-talen renoveringar av klostret. 1634 skänkte drottning Kristina slottet Höjentorp, där bland annat Varnhems kyrka ingick, som bröllopsgåva till greve Magnus Gabriel De la Gardie och hans hustru Maria Eufrosyne.

Klostrets örtaträdgård
Magnus Gabriel De la Gardie satte igång en ganska omfattande renovering av klosterkyrkan. Ruinerna efter själva klostret var han dock inte så noga med, han lät till och med använda stenar därifrån till renoveringen av kyrkan!

Klosterkyrkan
Trots att det bara återstår ruiner efter klosterbyggnaderna så kan man tydligt se de olika rumsindelningarna i klostret, man kan till exempel se lavatoriet (tvättrummet), lekbrödernas länga och parlatoriet (samtalsrummet).

Lekbrödernas länga
Tyvärr så var kyrkan stängd när jag kom till Varnhem, så jag fick nöja mej med att strosa omkring bland ruinerna. Inte mej emot, även om det hade varit kul att ännu en gång få se Birger jarls, och Magnus Gabriel De la Gardies gravar. Eller varför inte den där "bilden" av Birger jarl som är uthuggen på en av pelarna inne i kyrkan. Men det får bli en annan gång.

Klosterruiner
På senare år har blivit ett mycket populärt turistmål, tack vare Jan Guillous böcker om Arn. Det var nämligen här som Arn föddes och fostrades. Han placerades i klostret av sina föräldrar som oblat (barn i Guds tjänst). Detta som ett tack till Herren som genom ett mirakel lät Arn återuppstå från döden. Av klostrets bröder får Arn kunskaper i språk, filosofi och teologi, men även praktisk skicklighet som smide, sjukvård, odling och byggteknik.

Öppet/tillgängligt: Ruinerna året runt. Kyrkan: april-september
Entré: Vuxen 40 kr, barn 7-16 år 10 kr, familj max 100 kr. Entrén ger tillträde till hela klosterstaden.
Hitta hit: Halvvägs mellan Skara och Skövde, strax söder om väg 49.

söndag 16 september 2012

Ekornavallen

Det kan inte hjälpas men jag gillar verkligen att vandra omkring på gamla gravfält. Bara tanken på att jag går på samma plats som människan gjort i flera tusen år är kittlande. Så när jag såg på kartan att Ekornavallen inte låg långt bort från Gudhems klosterruin, ja då kunde jag inte låta bli. Jag var tvungen att göra ett besök. Och en sak vet jag. Jag kan lura med syrran till kyrkor och slott och sånt, ja en och annan ruin med, men att traska omkring på små kullar som ska föreställa gravar från järn- och bronsåldern, eller vad det nu kan vara, det tycker hon inte är lika kul alla gånger.

 
Ekornavallen är ett av Västergötlands märkligaste fornlämningsområden. Det är beläget på en höjdsluttning ned mot en å som heter Slafsan i Falköpingsbygden. Och det är vanligt att man under forntiden begravde sina döda just vid små höjder. Och i alla fall på de ställen jag har varit, så har det funnits vatten i närheten! Här finns gravar från stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Här finns resta stenar, domarringar, treuddar, hällkistor, gånggrifter och ett bronsåldersöse.
 
Här på Ekornvallen finns tolv resta stenar, även kallade bautastenar. Dessa stenar står uppställda nästan i en rak linje. Förmodligen har här gått en forntida väg. Det sägs att stenarna blivit resta till minne av 19 riddare som stupade i slaget vid Falköping år 1389. Men om detta är sant vet man förstås inte! Sådana här resta stenar brukar härstamma från järnåldern. De kan stå ensamma, men kan också vara en del av domarringar och skeppssättningar.

Restra stenar
En stensättningsform, eller gravtyp som jag inte sett så mycket tidigare, eller inte så tydliga i alla fall, är de så kallade treuddarna. Detta är en gravform från järnåldern. Stensättningar (av olika slag) är den vanligaste gravtypen under hela järnåldern!

Treudd
Området har en enda hällkista, som var uppbyggd av stående stenblock med långa hällar till tak var fem meter lång och kan ha rymt upp till 60 personer! Idag ser man väl inte så mycket av hällkistan, men man kan ana konturerna i alla fall.

Hällkista
Högt uppe på kullen kan man se ett stort röse, som är daterat till bronsåldern (1800-500 f.Kr.), det är inte mindre än 20 meter i diameter och två meter hög. Kan det vara så att bygdens storman ville visa sin makt med denna storslagna grav? Genom dess storlek och läge kan vi gissa att den döde antagligen fått med sig rika gravgåvor. Utsikten över Ekornavallen härifrån är riktigt fin.

Bronsåldersröse
Här i området finns fyra gånggrifter, från yngre stenåldern (ca 3000 f.Kr), och i dessa, liksom hällkistorna, kunde flera generationer vara begravda. I gånggrifterna kunde man begrava de döda sittandes i avdelade rum. Den största gånggriften på Ekornavallen kallas för "Girommen", och man tror att det betyder jätteugnen.

Girommen

Girommen
Som jag skrev tidigare i blogginlägget kan man även hitta en domarring här. Dessa brukar dateras till perioden 0-500 e.Kr. Namnet antyder att man förr i tiden trodde att tinget samlades här, och att dömde i olika frågor.  

Domarring
Ekornavallen har lockat forskare under en mycket lång tid, och det är omtalat och beskrivet i flera äldre avhandlingar. Det saknas dock rester efter bya, bostäder samt hägnader och annat som ska ha hört till.
 
Ekornavallen har aldrig grävts ut arkeologiskt. Däremot har en del gravar restaurerats av Riksantikvarieämbetet, och då har man funnit en del gravfynd av bärnsten, ornerade krukskärvor och en flintspånkniv.
 
Gånggrift
Öppet/tillgängligt: Året om. En del gravar är förstås svåra att upptäcka/se vid snö!

Entré: Fri entré. Bidrag (frivillig entré) mottages gärna, och läggs i en liten bössa vid ingången till gravfältet.

Hitta hit: 15 km norr om Falköping. Skyltat från väg 46 och 184.

söndag 9 september 2012

Gudhems klosterruin

Det gäller att passa på att köra en liten omväg när man ändå har tillgång till bil. Så när jag lyckats tigga till mig pappas bil för att kunna få hem de sista(?) grejerna sedan flytten i februari så tog jag just en liten omväg när jag körde tillbaka till Trollhättan efter att ha varit hemma i Kaxholmen en sväng.

Så när jag kom till Falköping svängde jag av mot Gudhems klosterruin istället för mot Trollhättan, som jag brukar göra. Fast det står ju förstås inte Gudhems klosterruin där på skylten i rondellen... Efter att ha tittat lite mer noggrant i kartboken såg jag att jag minsann även kunde ta och besöka Ekornavallen, Naturum Hornborgasjön och Varnhems klosterruin och kyrka innan jag åter rattade mot Trollhättan, allt det här låg liksom "längs vägen".


Gudhems kyrka
Detta blogginlägg kommer då att handla om det första stoppet på den här lilla de-touren, nämligen Gudhems klosterruin. I ärlighetens namn så hade jag inte så jättestor koll på det här stället. Jag har väl i rätt många år vetat att det finns en klosterruin i närheten av Falköping, och efter att ha läst Arn-böckerna så vet jag ju också att Arns Cecilia blir satt där under 20 år.

Gudhems kloster grundades 1161 och tillhörde ursprungligen den äldre Benediktinorden, men övergick senare till Cistercienserorden. Det sägs vara Sveriges äldsta nunnekloster inom Cistercienserorden. Klostret växte kraftigt under mitten av 1200-talet då drottning Katarina, änka efter kung Erik Eriksson, skänkte stora summor pengar till slottet. Hon blev även begravd i klostret. En kopia av det skulpterade locket finns idag i ruinen. Originalet finns på Historiska museet i Stockholm.
Drottning Katarinas gravlock
1529 brann klostret och kyrkan, och klostret byggdes aldrig upp igen. Efter reformationen drogs klostret och dess egendomar in till kronan och förlänades 1540 till Per Brahe på Visingsö.

Valvbågar
I ruinerna kan man se den kvadratiskt formade klostergården som omslöts av klostrets byggnader som: refektorium (matsal), kök, abbedissans rum, leksystrarnas länga och nunnornas länga samt kyrkan i söder. Det som återstår idag är låga murar och några vackra valvbågar, men jag tycker ändå att man får en rätt så bra uppfattning om klostrets uppbyggnad.

Gudhems klosterruin

Valvbåge
Intill ruinerna finns ett litet klostermusuem med fynd från utgrävningarna av klostret.

Kyrkan intill klosterruinen uppfördes från början redan under slutet av 1000-talet eller början av 1100-talet. Det var en typisk kyrka med långhus, förträngt kor och vapenhus, och saknade torn. Kyrkan har byggts om och till flera gånger under århundradenas lopp.

Interiör, Gudhems kyrka

När jag klev in i kyrkan reagerade på hur "spartansk" och enkel den är. Men, det gjorde liksom ingenting. Jag hade dock förväntat mig att den skulle vara lite mer utsmyckad. Men, jag är väl för van vid Brahekyrkan på Visingsö...

Interiör Gudhems kyrka
Innan jag gick ut ur kyrkan kikade jag lite på materialet om kyrkan som fanns i vapenhuset. Då får jag bakom ytterdörren till kyrkan syn på något som ser ut som en runsten. Enligt ett litet informationsblad så är det mycket riktigt runstensfragment, en gravsten gjord av stenmästaren Harald under 1100-talet.

Gravsten i vapenhuset
Det är lite spännande att besöka ruiner av olika slag, för man vet inte riktigt vad som väntar en. Hur mycket eller lite finns egentligen kvar? Jag minns när jag var ny på turistbyrån förra året, och en av mina kollegor pratade sig varm för Näs slottsruin på södra udden av ön, och hur fantastisk den var. Det är bara det att jag blir sjukt besviken när jag väl har cyklat dit, det finns ju typ ingenting kvar. Nån yttermur typ.

Precis tvärtom var det när jag var i Battle i England för ett tiotal år sedan. Jag var ju bara tvungen att besöka platsen för slaget vid Hastings. Inför resan dit hade jag läst att det mesta av kyrkan och övriga byggnader var borta, och att det var ytterst lite ruiner kvar. Jag tyckte det var rejäla ruiner, och då kan jag ju bara gissa hur stort det faktiskt var en gång i tiden.

Den här gången hade jag faktiskt inte några direkta förväntningar och jag gick därifrån med en positiv känsla. Jag tycker det var rätt så kraftiga ruiner. Visst det är mest låga murar, men man får ändå en känsla för klostrets uppbyggnad och hur stort det en gång varit.

Hitta hit: 8 km norr om Falköping, strax nö väg 184.
Öppet: Ruinen öppet året runt. Kyrkan var öppen när jag kom dit runt 15-15.30-tiden en måndag i början av september. Vågar inte svara på hur det är resten av året.

måndag 27 augusti 2012

Hospitalsområdet

"Granne" med Tändsticksområdet i Jönköping är det så kallade Hospitalsområdet. Det utgör ett för Sverige unikt exempel på en välbevarad vårdinrättning från 1700- och 1800-talen.

Hospital var under medeltiden vårdinrättningar, främst för spetälska. Under 1600-talet var de mer eller mindre statliga fattigvårdsanstalter, för de svåraste fallen av oförsörjda och obotligt sjuka. Under 1700-talets slut inrättades lasarett och kurhus, och hospitalen främst avsedda för psykiskt sjuka.

Hospitalet flyttades till den här platsen efter stadsbranden 1612. Här finns fyra hus bevarade:

Hospitalsbyggnaden, huvudbyggnad på Jönköpings hospital. Den röda timmerbyggnaden på två våningar uppfördes 1794. Från början bestod bottenvåningen av köksavdelningen, ett "dårrum" och ett kyrkorum. På ovanvåningen fanns "två kvinno- och två mansdårrum". Under lasarettstiden (1825-1877) tjänade byggnaden som sjukhusbyggnad, och då det ägdes av Jönköpings Tändsticksfabrik var det bland annat upplagsplats för tomaskar, "ångkök" och bostadslägenheter. Idag disponerar Jönköpings Hembygdsförening (Gudmundsgillet) och Röda Korset lokalerna.

Hospitalsbyggnaden
Viktualieboden, var från början just viktualie- och spannmålsbod för Jönköpings hospital. Men vad 17 är då viktualier? Är det ens ett ord? Efter att ha googlat lite har jag fått reda på att en viktualiebod är en bod där man förvarar matvaror. Men, varför i hela friden skriver man inte det då?

Den röda timmerbyggnaden på två våningar uppfördes 1807. Efter att området köpts in till länslasarettet och därefter Jönköpings Tändsticksfabrik, användes boden som förrådsbyggnad. Mellan åren 1952-1966 byggdes den om för STAB-koncernen som använde den som kursgård. Idag ägs den av kommunen, och kallas för Kastanjegården, och används för kommunala servicefunktioner.

Viktualieboden
Kurhusbyggnaden var från början sjukhusbyggnad för Jönköpings läns lasarett, avsedd för veneriskt sjuka. Tvåvåningsbyggnaden uppfördes 1851-1852, och är till det yttre mycket välbevarad. Det fanns sjukrum på båda våningsplanen, och den tjänstgjorde som sjukhusbyggnad fram till 1877. Under den tid som byggnaden tillhörde tändsticksfabriken var den först inredd till snickeri, och sedan till bostäder. Kurhusbyggnaen är bostäder än idag.
Kurhusbyggnaden
Sysslomannabostaden var från början bostad för hospitalssysslomannen, det vill säga föreståndaren för Jönköpings hospital. Byggnaden uppfördes 1774-1777. Den är unik i det avseende att den är byggd i sten, vilket var mycket ovanligt i Jönköping vid den här tiden. Huset är typiskt för sin tid med ett återhållsamt klassicistiskt formspråk med rusticeringar och ett högt valmat tak. Det har inte gjorts några större förändringar på huset sedan byggnadstiden!

1825 blev det läkarbostad, då länslasarettet övertog området. Från 1878 till 1961 var det främst bostadshus och ingick i tändsticksfabrikens område. 1961 överläts det till Viktor Rydbergsmuseet och efter en renovering invigdes museet 1963.

På museet kan man se två utställningar, en om Jönköpings stads historia, under Viktor Rydbergs tid, och en om Rydberg och hans verk.

Sysslomannabostaden/Viktor Rydbergsmuseet
Hitta hit: Centrala Jönköping, "mittemot" Tändsticksområdet.

Öppet: Viktor Rydbergmuseet är öppet lördagar.