tisdag 27 januari 2015

Sandviks kvarn

På norra Öland hittar man en stor, och för Öland ovanlig, väderkvarn - Sandviks kvarn. Det är en så kallad "holländare", där endast toppen, där vingarna sitter fast, är vridbar. I en så kallad stubbkvarn vrider man hela kvarnen efter vinden. I något papper/någon bok/något häfte har jag läst att Sandviks kvarn ska vara en av Europas största väderkvarnar. Om detta stämmer låter jag vara osagt. Men, den cirka 26 meter höga (sju eller åtta våningar, man räknar lite olika) kvarnen är i alla fall Nordens största! Det är inte bara höjden på kvarnen som imponerar, utan även bredden mellan vingspetsarna imponerar med sina 24 meter.

Sandviks kvarn uppfördes ursprungligen 1856 i utkanten av Vimmerby. Vingarna blåste ner efter några år, och kvarnen användes till annat än att mala säd. 1885 såldes kvarnen, och den nya ägaren lät montera ner hela träkonstruktionen. Delarna märktes och transporterades till Sandvik på Öland, där den återuppfördes på en två våningar hög fot av öländsk kalksten.

1955 såldes kvarnen till hembygdsföreningen och en enklare kaffeservering inrättades. 1964 moderniserades köket och man gjorde om kaffeserveringen till restaurang som finns än idag. Kvarnen är även ett museum, där man kan se den imponerande konstruktionen inifrån!

På Öland finns idag cirka 400 stubbkvarnar och ett 20-tal holländare. Stubbkvarnen användes som regel till husbehov, medan kvarnen i Sandvik (och andra holländare) var en så kallad tullkvarn. Man fick betala för malning, antingen med pengar eller säd.

Jag har varit vid Sandviks kvarn många gånger genom åren, men jag vet inte om jag varit inne i den. Man tycker ju att jag borde veta om jag varit det eller inte. Men, jag vet inte om jag bara sett bilder inifrån kvarnen eller om jag faktiskt varit inne... Bör man bli orolig nu? Jag menar för mitt minne...

Av någon anledning så brukar det bli ett stopp vid Sandvik varje gång jag är på tur uppe på norra Öland. Och ofta så blir det ett litet lunchstopp. Vi (dvs jag och syrran) brukar allt som oftast äta i restaurangen som är intill kvarnen, alltså inte den som är i kvarnen. Där vi brukar äta är det lite "enklare" mat, typ pizza... Även om jag sett kvarnen många gånger så är det en imponerande syn när den tronar upp sig där "mitt ute i ingenstans". Sandvik ligger nämligen närmare vattnet...

Hitta hit: 25 km norr om Borgholm, skyltat Sandvik från väg 136.

söndag 25 januari 2015

Mosaiska begravningsplatsen Aronsberg

Av någon anledningen har jag de senaste åren fått ett intresse att besöka begravningsplatser. Det är stora, som små, men även ödekyrkogårdar som lockar. Varifrån detta intresse kommer, har jag inget svar på, men det är något rofyllt med att gå omkring på en kyrkogård. Jag kikar på stora monument, järnkors, gravplatser som är omgärdade av gjutjärnsstaket, men så är där helt plötsligt ett enkelt litet träkors, där det kanske står "mor" och inget annat. Oftast fastnar jag vid de här små anonyma gravplatserna som ligger inklämd mellan stora gravar.

Inför min Stockholmsresa i december, där huvudmålet faktiskt var Norra begravningsplatsen, så lånade jag en guidebok på bibblan som heter "Stockholm gata för gata". Den här guideboken listar en hel drös med spännande sevärdheter, som var böcker och filmer utspelar sig, vilket hotell Beatles bodde på när de var i Stockholm i början av sin karriär, vart Göring bodde när han bodde i Sverige, och en himla massa annat "kul". Då jag varit i Stockholm rätt så många gånger innan och gått i Gamla stan, promenerat i Mårten Trotzigs gränd, varit på Stockholms slott, i Storkyrkan, Riksdagshuset, Skansen, Kaknästornet, Fjällgatan med mera, så tänkte jag att den här kunde vara kul att utgå från.

I den här boken kunde jag i alla fall läsa att på Kungsholmen, där jag för övrigt bodde, så finns här inte mindre än två judiska begravningsplatser. Ingen av dessa är i bruk idag. Jag var ju naturligtvis "tvungen" att besöka den äldsta av dem.

I slutet av 1700-talet får den tyske gravören och köpmannen Aaron Isaac, som förste jude någonsin, tillåtelse att bosätta sig i Sverige utan att behöva avsvära sig sin tro. Han grundar Sveriges första mosaiska församling, och han bekostar även Stockholms första judiska begravningsplats. Den första begravningen ägde rum 1782, och fram till 1888 begravde man 300 personer här. Alla gravstenar är dock inte bevarade. Idag ligger begravningsplatsen insprängd mellan hyreshus som omger gravplatsen på tre sidor. Grundaren och hans hustru, vilar i en av de gravar som omgärdas av ett staket. 1787 skapas ytterligare en judisk begravningsplats på Kungsholmen, men den hann jag inte med den här gången.


När jag gick Alströmergatan upp och jag närmade mig platsen för begravningsplatsen kunde jag inte ana vart den fanns någonstans. Det var ju bara hus överallt, men så helt plötsligt anar jag ett litet hål mellan husen, och där fanns den helt plötsligt. På tre sidor av kyrkogården är det bostadshus, och utmed Alströmergatan var det ett staket. Ungefär mitt på staketet ser jag en grind, men den ser väldigt låst ut, så jag nöjer mig med att stå utanför och kika in på kyrkogården. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det är att bo alldeles intill kyrkogården. Spökar det? Jag skulle nog inte våga/klara av det i alla fall.

Begravningsplatsen finns på Alströmergatan 47 (Kungsholmen) i Stockholm

lördag 17 januari 2015

Hallsjö gravfält


Som jag bloggat om tidigare, besökte jag Hallsjö gamla kyrka i somras. Vad jag inte visste när jag svängde av E4:an var att jag även skulle "upptäcka" ett gravfält. Men, det gjorde jag. I Hallsjöområdet finns det tre gravfält från järnåldern, som är belägna längs en åssträckning söder om Hallsjö kyrkoruin. Det största gravfältet är beläget ca 150 ssv om Hallsjö kyrkoruin, och det gravfält jag besökte. Detta gravfält utgörs av ca 90 högar, vilka i allmänhet är mellan fem och tio meter i diameter. Gravfälten längs i söder omfattar omkring 15 fornlämningar, varav större delen är resta stenar. Gravfältet strax söder om Södergård utgörs av ett 40-tal högar, men i området finns det även åtta meter lång skeppssättning, och treuddar.

Det ser inte så mycket ut för världen, men här är det
fullt med gravhögar...

Jag missade de andra två gravfälten av den enkla anledningen att jag inte hade en aning om dem. Å andra sidan hade jag inte så mycket tid heller...

Som jag skrivit tidigare, det här de här stoppen som inte är planerade, som nästan är det bästa. Om jag har planerat en utflykt till ett ställe och läst på och haft mig, ja då kan det ibland bli lite av ett antiklimax när jag kommer dit. Det var kanske inte så som jag förväntat mig. Men när man är ute och far och får ett infall att köra av vägen för man ser en "sevärdhetskringla" på vägskylten eller någon annan spännande skylt ja då vet man ju inte vad man hittar. Det blir ju bara en trevlig överraskning.

Här ser man de gamla gravarna lite mer tydligt...
Hitta hit: Det är skyltat kyrkoruin längs E4:an mellan Värnamo och Ljungby. Jag "upptäckte" gravfältet då jag parkerade bilen för att gå till Hallsjö gamla kyrka.

måndag 12 januari 2015

Södra bruket i Degerhamn

Ölands skördefest 2011, ja jag vet att det är några år tillbaka i tiden, var en bra Ölandsresa. Visst betade vi (jag och syrran) av de där platserna vi liksom alltid måste se när vi är på Öland, som t.ex. Borgholm och Långe Jan. Men, jag fick även bekanta mig lite närmare med S:t Johannes kapell och Södra bruket i Degerhamn. Det blev även ett par återbesök på ställen vi inte alltid åker till, men lite då och då. Men, detta inlägg ska då handla om just Södra bruket eller Ölands Alunbruk som det då hette.


Södra bruket i Degerhamn på Ölands sydvästra sida är ett av öns mest välbevarade industriminnen. Redan 1723 började man bryta alun i Degerhamnsområdet, och kulmen nåddes under 1800-talet. Som mest hade Södra bruket 322 anställda, varav många var barn. Under 1800-talet var kustavsnittet vid Degerhamn södra Ölands viktigaste centrum. Norr om Södra bruket låg ett konkurrerande företag med samma produktion - Lovers bruk. Båda företagen blev mycket stora i sin bransch och exporterade stora mängder alun till Europa. Ölands Alunbruk (Södra bruket) blev störst i Skandinavien. I slutet av 1800-talet försämrades lönsamheten alltmer för bruken och de blev så småningom uppköpta av ett konsortium. I slutet av 1850-talet ebbade tillverkningen ut, och en ny industri växte upp i Degerhamn. Det var Ölands Cement AB, som än idag upprätthåller den 300-åriga industritraditionen i trakten.





Miljön kring bruksgatan är storslagen med ruiner av det gamla alunbruket och väldiga högar av bränd skifferaska, s.k. rödfyr, från tillverkningen. Även om aluntillverkningen upphörde för över 100 år sedan är det en levande miljö. De gamla arbetarbostäderna från 1800-talet är renoverade och hyrs ut både som permanentboende och till turister. Förutom arbetarbostäderna har en för Öland unik, vinddriven vattenpump och en smedja från 1700-talet rustats upp. Området har renoverats i samarbete med länsstyrelsen och hela området är kulturminnesmärkt.

När jag nu ändå är inne på boende, så finns det i Degerhamn även camping, ställplats och ett brukshotell...

Syrran vid de gamla arbetarbostäderna.

Syrran var kanske inte lika begeistrad som jag när vi klev omkring där bland ruinerna efter alunbruket, men hon hängde snällt på. Och lite intressant tycker hon kanske att det är trots allt... Tänk så mycket hon lär sig när hon "tvingas" ut på mina äventyr. Jag vet att hon vid flera tillfällen efteråt sagt att det var väldigt intressant, men att hon inte kunde ana det innan... Några exempel är: Källa Ödekyrka på Öland, Kapelludden på Öland, Ismantorps borg på Öland... =)

fredag 2 januari 2015

Solna kyrka

Vet ni att det finns en rundkyrka i Solna? Det visste inte jag. Inte förrän jag började leta material om Norra begravningsplatsen inför min tur dit på Luciahelgen 2014. Men, så är det. Och, när jag ändå var vid Norra begravningsplatsen och Solna kyrka och Solna kyrkogård ligger alldeles söder om Norra begravningsplatsen så var det ju inga problem att traska dit. Det är nämligen bara Solna kyrkoväg emellan de båda kyrkogårdarna. Hade det inte varit för att jag redan gått (halkat) omkring på Norra begravningsplatsen i två timmar, hade jag säkert lagt lite mer tid på Solna kyrkogård, men jag var faktiskt lite trött i benen och började bli hungrig, då det närmade sig lunchdags.

Kyrkans äldsta delar, själva runddelen, är från 1100-talet, och är en av åtta (enligt Wikipedia) rundkyrkor i Sverige. Kyrkan har (självklart) byggts om och till genom århundradena. Till runddelen har man byggt till ett vapenhus i söder, ett rektangulärt kor i öster samt ett långhus i väster. På norra sidan av koret ligger sakristian och på den östra ett oktagont gravkor. Det finns ytterligare ett gravkor på långhusets södra sida. Kyrkans utseende domineras av en hög lanterninförsedd huv. Kyrkan fick större delen av sin inredning under Magnus Gabriel de la Gardies tid. Omedelbart söder om långhuset, under en oansenlig gravsten, ligger Carl Jonas Love Almqvist begravd.