torsdag 19 april 2012

Två ekar och en sten

Som ni kanske minns var jag för en vecka sedan och promenerade på Visingsö. På denna promenad mellan Kumlaby och hamnen, hamnade jag vid en skylt där det stod "Kungseken" på. Någon ek kunde jag dock inte få syn på. Det jag såg var en björk samt bokar.

Det visade sig dock att jag skulle gått in på den lilla grusvägen som var vid skylten och så ett par hundra meter in kanske, så står eken där. Idag tog jag färjan över till Visingsö, där Kristina väntade på mig, för jag orkade ju inte gå upp till värdshuset och in i skogen. Jag menar, det är ju säkert en promenad på nån kilometer enkel väg. Och jag hade ju ändå jobbat...

Men vad är det för speciellt med den här eken då? Ja det kan man ju fråga sig? Det är ju ingen bjässe till ek precis! Visst den är lång, men vidare "tjock" är den ju förstås inte... På skylten intill trädet kan man bl.a. läsa: "Ett ståtligare exempel från öns berömda ekskog går knappast att finna. Denna gigant, planterad 1839, får munnen att vattnas på besökande skogsbruksfolk. Detta är förståeligt, då trädets virkesvärde år 2004 beräknades till över 40 000 kr".

Som sagt, jag förstår inte riktigt storheten i denna ek, men så är jag ju inget skogsbruksfolk heller, men öborna själva är väldigt snabba på att nämna kungseken som en sevärdhet...

Kungseken
 Det kändes trots allt lite fattigt att bara åka och se kungseken, så det blev en liten tur på södra delen av ön, och Kristina berättade om vilka som bodde i vilka hus, vem som var gift med vem och vilka som skilt sig och allt sånt där som bara "öbor" kan!

Jag anser mig ha sett det mesta på ön, förutom kungseken och ett par saker till, en av dessa saker var den s k "Loastenen". Denna sevärdhet(?) försökte jag hitta redan förra våren/sommaren när jag var och cyklade på ön, men jag lyckades aldrig hitta vägen till stenen. Jag måste säga att man på öa är väldigt duktiga på att markera de olika sevärdheterna med diverse skyltar, förutom vid ett fåtal ställen. Loastenen är ett sådant ställe! Och vad är då Loastenen? Jag har fortfarande inte riktigt fått koll på läget där...

Men bland mina papper, kan jag läsa att Loastenen är en av de mer sägenomspunna stenarna på ön. Enligt folktraditionen ska det ha varit ett hedniskt offeraltare. Jag har också fått lära mig att man använt stenen som dansbana! Den korrekta benämningen på Loastenen är att det är ett flyttblock.

Loastenen
När vi nu var ute och for nästan längst söderut på öa, så var vi ju tvungna att stanna till lite snabbt vid "Sverkerseken". Namnet på eken kommer från att det var här som kung Karl Sverkersson blev mördad år 1167, och inte nere vid Näs borg, som vi fått "lära oss" i Arnfilmerna!

Sverkerseken
Då vädret inte var det allra bästa så valde vi att titta på "sevärdheterna" som vi passerade från bilfönstret. Har dock fortfarande dock ett par sevärdheter kvar att utforska, bl a domarringarna i Avlösa och så några minnesstenar uppe på norra delen av öa! Men, jag har ju lovat Kristina att komma över till öa och cykla i maj, när bokträden har fått löv på grenarna, och då får jag väl passa på att cykla norröver!

lördag 14 april 2012

En liten promenad på öa!

Häromdagen var jag och mina kollegor på ett studiebesök på Wisingsö Hotell & Konferens, och när jag ändå var på plats passade jag på att klämma in en anställningsintervju.

Det sistnämnda var inte riktigt planerat, men för att göra en lång historia kort, jag blev uppringd av rektorn på Braheskolan, där han sade att han blivit tipsad om mig och ville att jag skulle söka tjänsten som administratör som ligger ute på arbetsförmedlingen. Då jag ville veta lite mer om skolan och jobbet, så tänkte jag att då jag ändå var ute på ön och på hotellet, som tillhör samma koncern som skolan, så kunde jag ju träffa rektorn. Men, det blev visst en liten anställningsintervju av det hela! Och då hade jag inte ens sökt tjänsten än... Men, jag lämnade in personligt brev och CV på plats! Men det var ju inte denna intervju jag skulle blogga om, utan promenaden från Kumlaby och ner till hamnen.

När turisterna vill veta hur långt det är från hamnen till Kumlaby kyrka brukar vi säga att det är ca 3 km, vilket det är, så då tänkte jag att det blir ju en jättebra promenad tillbaka till färjan efter studiebesök och träff med rektor. Och jag kunde knappt ha valt en bättre dag, för det var en underbar vårdag och solen sken!

Annexbyggnader Wisingsö Hotell & Konferens

Ett av de s k "hundrummen".
Här är alltså människans bästa vän välkommen!
Jag började dock min vandring ner mot hamnen, med att gå hundratalet meter norrut. Mot Kumlaby kyrka, från 1100-talet som på 1600-talet, under Per Brahe d y blev omvandlad till skola! Som ni kan se på bilden så är tornet avkapat, och det är ett verk av Per Brahe som ansåg att det var en bra plats att studera astronomi från. Idag är det populärt att "klättra" upp i tornet och njuta av utsikten. Nu var ju inte kyrkan öppen så jag kunde inte klättra upp i tornet. Men jag gjorde det i somras, och här kan du se ett par utsiktsbilder från tornet!

Intill Kumlaby kyrka ligger den gamla prästgården från 1600-talet, som idag fungerar som hembygdsgård.
Kumlaby kyrka och loftboden vid Hembygdsgården

"Baksidan" av en gravsten på kyrkogården
Inne på hotell-/skolområdet ligger Visingsö Museum, och under vår rundvandring på hotellet fick vi även titta in på museet, som är inrymt i det gamla tingshuset från 1663. Här inne kan man lära sig lite mer om öns historia. Och som grädde på moset är två runstenar inmurade i museets väggar.

Visingsö Museum

Runsten, inmurad i väggen
På min promenad söderut mot hamnen möts jag av inte minder än två stycken "mitt på öa-stenar", och de står med några hundra meters mellanrum. Den längst norrut, markerar öns mittpunkt anno 1673, den andra stenen, markerar öns mittpunkt anno 1863. Men, ingen av dem är rätt. För öns mittpunkt förskjuts, då öns konturer förändrats sedan dess. Strax söder om de båda "mittstenarna" ligger sockenmagasinet, uppfört 1770. Här förvarade man förr öns säd. Idag ligger "Skattkammaren" här med butik och galleri. Här hittar man även norra gravfältet, ett av öns tre gravfält.

Mitt på öa anno 1673

Mitt på öa anno 1863

Norra gravfältet

Sockenmagasin
Inte långt från sockenmagasinet delas vägen söderut, om man bara fortsätter "rakt fram" kommer man till Öbergs Kafé, som även har en nostalgimack på gården. Tyvärr hade inte kaféet öppnat för säsongen när jag var ute och promenerade, men det lär bli i alla fall något besök där i sommar! Som jag sade så delar sig vägen här, och jag blev självklart osäker på vilken av vägarna jag skulle välja. Och ingen karta hade jag med mig heller, för jag hittar ju tillbaka till hamnen från Kumlaby! Självklart valde jag att gå tillbaka och välja vägen mot "Näs". Vilket visade sig vara en omväg! Men, som plåster på såren fick jag ju se det mellersta gravfältet och Rysskyrkogården. Massgraven från 1700-talet och som är en påminnelse om Visingsborgs tid som fängelse 1716-1718!

Öbergs Kafé

Mellersta gravfältet

Rysskyrkogården
Efter att återigen ha hamnat på rätt väg passerade jag Visingsö Pensionat, och den s k Kungseken. Fast jag hittade bara skylten som sade att Kungseken stod där... Någon maffig ek kunde jag inte se! Jag var nu nästan framme vid hamnen, nu hade jag kommit fram till Brahekyrkan, som jag faktiskt var på studiebesök i dagen innan.

Brahekyrkan byggdes av Per Brahe d y, och invigdes 1636, på grunden på den medeltida Ströja kyrka... Lite ovanligt är att det finns ett klocktorn på kyrkogården, trots att kyrkan har ett torn. Men, tornet är tornet på Ströja kyrka, och när man skulle installera den nya klockan som greve Brahe beställt, visade det sig att kyrktornet inte klarade att hålla upp klockan! Därav klocktorn.

Klocktornet
Brahekyrkan

Kyrkporten med sina 1863 spikar
Brahekyrkan

Även om jag nu mer eller mindre såg hamnen, så var det ju inte bara att gå raka vägen ner, nej
nej, jag var ju tvungen att gå förbi kungsgårdsladorna, eller ryssladorna, som de även (felaktigt) kallas. Man har länge ansett att det var de ryska krigsfångarna som byggde ladorna, men de uppfördes på 1730-talet, efter att ryssarna försvunnit från ön! Innan jag kom ner till passerade jag Visingsborgs Örtagård, en kopia av Per Brahes örtagård som anlades här på 1600-talet!

Självklart kunde jag inte lämna ön utan en liten närmare titt på ruinen av Visingsborgs slott. Och jag hade ändå redan missat färjan... Visingsborgs slott var ett av 1600-talets vackraste slott, och medelpunkten i det Braheska grevskapet. I jultid 1718 utbröt en eldsvåda på slottet som ödelade det. Man har länge hävdat att det var de ryska krigsfångarna som startade elden. Det är dock inte sant. Däremot gjorde de väl inget för att förhindra att elden spred sig eller släcka den.

Nu var jag äntligen nere vid hamnen, och det var bara att invänta färjan som skulle ta mig över till fastlandet. Och det som var tänkt att bli en lättsam promenad på 3 km, blev tack vare min lilla omväg en fotorunda på 5,5 km istället!
Kungsgårdsladorna
Visingsborgs Örtagård
Visingsborgs slottsruin

tisdag 10 april 2012

Frösöstenen

I samband med den stora Sverigeresan maj 2008, hade vi en övernattning i Östersund. Och innan vi lämnade staden vid Storsjön åkte vi över till Frösön, och där hann vi med ett stopp vid Frösöstenen. Och detta gladde ju en historienörd som mig!

Frösöstenen är Sveriges nordligaste, ja till och med världens nordligaste, och Jämtlands enda kända runsten. Stenen ristades omkring 1050, i samband med att Jämtland kristnades. Frösöstenen är unik på det sättet att den resters till minne av kristnandet och brobyggaren. Det var alltså ingen gravsten. Det är den enda runstenen som berättar om kristnandet av ett helt land. Den mycket mer kända Jellingestenen i Danmark talar om kristnandet av ett folk... Frösöstenen är den äldsta dokumenterade källan om Jämtlands namn.

Inristningen lyder: Östman, Gudfast son lät resa denna sten och göra denna bro, och han lät kristna Jämtland. Åsbjörn gjorde bron. Tryn och Sten ristade dessa runor.


Hitta hit: På Frösön, framför Landstingshuset.

onsdag 4 april 2012

Världens största Lovikkavante

Världens största Lovikkavante hittar man, inte helt otippat i byn Lovikka, i Norrbotten. Enligt Guiness Rekordbok är vanten 3,5 meter hög, och då den är inglasad, kan man se den dygnet runt, året runt. Man hittar vanten vid skolbyggnaden i Lovikka.

Jag såg denna berömda Lovikkavante i samband med att jag följde med som assistent på Turismutbildarnas Syd:s stora Sverigeresa maj 2008. Det var "samma" resa som min klass var på, hösten 2007. Och det var faktiskt spännande att få följa med en annan klass på denna resa. Framförallt kunde jag slappna av på ett helt annat sätt. För på vår resa så var man ju nervös ända fram tills sin egen dag!
Världens största Lovikkavante

söndag 1 april 2012

Ekshärad kyrka

Vid besöket i Hagfors/Ekshärad fick vi, jag och mina två klasskompisar, rådet att ta en lite närmare titt på Ekhärads kyrka. Inte mig emot som ju gillar att besöka kyrkor. Alla i gruppen var väl dock inte lika förtjusta, men hängde på ändå. En snabb kik kan ju inte skada!

Ekshärads kyrka är en timrad och spånklädd kyrka uppförd 1686-88. Och om jag inte minns helt fel så var invånarna i Ekshärad(trakten) tvungna att bidra med spånklädda till kyrkobygget, vilket gör att spånplattorna ser olika ut på kyrkan!

Jag minns faktiskt inte om vi var inne i kyrkan, eller om vi nöjde oss med att kika utanför. Vad jag vet att jag inte har några foton inifrån kyrkan i alla fall.




Anledningen till att vi fick rådet att besöka Ekshärads kyrka var nog egentligen de speciella smideskors som står på kyrkogården, istället för vanliga gravstenar på många av gravarna. Här finns inte mindre än ca 500 smideskors, det äldsta är från 1758. Korsen symboliserar livets träd, med spelande löv.


Öppet: vinter 9-16, sommar (juni-augusti) 8-18
Hitta hit: centrala Ekshärad.